Veterinärbesök - igen

Igår bar det av till Öresunds Veterinärklinik igen. Doris har småläckt lite urin till och från sedan sin kastration, men inte så ofta och inte så mycket. Men så förra veckan så kissade hon plötsligt stora pölar i bland annat vår säng, 4 dagar i rad. En dag låg hon på en fotpall och sov och plötsligt såg jag hur det bara rann ur henne - hon flög såklart upp, slickade sig och skämdes. Till saken hör att hon hade varit ute på promenad och kissat normalt bara ca 30-60 minuter tidigare. Så jag kände att det nog var dags att kolla upp det. 
 
Det är även snart ett år sedan vi fick reda på att hennes tumörer som togs bort, var elakartade. Jag tänkte därför också att en liten koll på det, inte hade varit fel. Hon har inte fått några nya synliga knutor, men man har ju lite sämre koll på insidan. 
 
Så vi bokade tid och igår gjordes det undersökning, togs blodprov och urinprov direkt ur blåsan. Utöver det så gjordes det ultraljud av urinblåsa, njurar, mjälte och lever. Tyvärr så såg mjälten lite ojämn ut och ev. syntes där något på levern också. Det är så svårt att se på ultraljud, så vi diskuterade om att eventuellt öppna henne och helt enkelt titta på direkt på organen. 
 
Under kvällen gick jag med en klump i magen. Fina, älskade Doris... Jag vågar inte ens tänka tanken på att inte ha henne i mitt liv i flera år till! Hon är en så självklar del av vår familj och har har alltid varit det, ända sedan hon stormade in med dunder och brak som jourhund. 
 
Så idag pratade jag med veterinären igen. Blod- och urinprov såg helt normala ut. Skönt! 
Men så är det ju det där med organen... 
 
Vi kom fram till att vi (såklart) inte vill öppna henne i onödan, det är ju ändå en ganska stor operation. Så vi ska avvakta i 3-4 veckor och därefter göra ett nytt ultraljud för att se om något har förändrats. Utifrån det resultatet får vi sedan ta ställning till om det är värt att öppna henne eller inte. 
 
Jag är ju en sån som måste veta, så det känns rätt tufft att bara gå och vänta. Men samtidigt så finns det inte heller något som säger att vi kan göra något åt det om vi väl bestämmer oss för operation. Svårt beslut för man vill ju inte utsätta henne för det om det ändå inte gör någon skillnad, men samtidigt så vill jag ju göra allt för att hon ska få stanna hos oss så länge som möjligt. Hon är ju faktiskt bara 7 år. 
 
Vi får se vad som händer efter nästa ultraljud och tills dess får jag försöka slå bort tankarna. Jag kan ju ändå inte påverka :( 
 
Alltid glad hos veterinären - svansen gick även när de tog blodprov
 
 


Hjältehund och blogghaveri

Som en del av er märkt - och hört av sig till mig om - så har bloggen legat nere i veckan. Jag skulle kunna skylla på tekniska fel, men det var faktiskt så att jag glömt att förnya domännamnet. Ooops! Nu är i alla fall fakturan betald och det går att läsa på bloggen igen! :) 
 
Och jag måste ju bara berätta om min hjältehund Doris. I onsdags var Anton iväg på kalas, bara ett par minuter hemifrån. Han hade med sig Samaya tills hon tröttnade och gick sedan hem och lämnade henne hos mig. Vid ca 20.30 tog han bilen tillbaka till kalaset och jag la mig i sängen för att amma Samaya. 
 
Ca kl. 20.45 så hör jag plötsligt ett ljud. Vi har en ytterdörr precis mittemot sovrumsdörren, och en längst bort i andra änden av huset och båda var olåsta eftersom Anton gick in genom den ena och ut genom den andra - vi låser i princip aldrig när vi är hemma. I samma ögonblick som jag hör ljudet så flyger Doris upp ur sängen, vrålskäller med en skärpa jag inte är van vid att höra, och rusar iväg mot köket/hallen. Då hör jag snabba fotsteg och sen hur ytterdörren slår igen med en smäll, och Doris som står kvar och morrar. Herregud vad rädd jag var! Någon var inne i vårt hus! Jag låg kvar i sängen, helt blickstilla och fick upp telefonen och ringde Anton som kom hem på säkert under en minut och när han var hemma igen så kom tårarna och paniken. Vem var det? Vad ville de/den? Vad hade hänt om de/den hade öppnat ytterdörren som nästan leder rakt in i sovrummet där vi var? Vad hade hänt med mig, med Samaya? Ja ni förstår tankarna. 
 
Anton letade igenom varenda byggnad på gården och jag släppte ut Doris i trädgården - hon sprang rakt till grinden och nosade frenetiskt på marken. Vi har många fönster ut mot trädgården men nedrullat i sovrummet och det var helt nedsläckt i huset förutom två smålampor. Så om någon har gått runt och tittat in så såg det nog ganska tomt ut. Vi ringde såklart polisen också men de kunde inte göra något eftersom vi inte sett någon och det inte var något stulet. 
 
Så ja. Kontentan av det hela är att Doris är en hjälte och att det kommer dröja länge innan jag vågar vara ensam hemma på kvällen igen! Vi ska även skaffa rörelseaktiverad belysning på gårdsplanen och ev. börja kika på larm och liknande. 
Så fruktansvärt obehagligt att någon varit inne i vårt hem! Hemmet som är ens "safe spot". Där man har all sin trygghet. 
 
Men tänk om vi inte hade haft Doris. Vad hade hänt då? Älskade, älskade hund vad jag är glad att hon både kan låta och se ut som ett monster! <3
 


 

En liten uppdatering

Ja vad händer egentligen? Tänkte att jag skulle hinna med en snabb uppdatering här. Det blir inte så mycket bloggande, eller så mycket av något alls egentligen - förutom att underhålla och ta hand om vår tvåbenta valp då :) 

Ni som läst och hängt med, vet ju att jag haft mycket funderingar på mitt företag. Ska jag fortsätta eller ska jag lägga ner? 

Men nu har jag bestämt mig! Såklart jag inte kan lägga ner! Jag älskar mitt företag, jag älskar att träna hund och jag måste få det att funka. Klumpen i magen över Skatteverket finns kvar, men det bara måste lösa sig. Min förhoppning nu är bara att det går snabbt så att jag kan bli av med den där klumpen, och fortsätta driva företaget. 

Jag vill inte lura någon - varken Skatteverket eller någon annan. Allt jag vill är att träna hund. Tyvärr så måste man ju sköta ekonomin också, jag hade gärna sluppit den biten... Men nu ska det bli ändring. Jag måste sätta mig in i det mer och inte bara lita på andras råd. Även om jag tycker att det varit orättvist från Skatteverkets sida och att det känns som att de nästan medvetet missförstått mig, så måste jag skaka det av mig och resa mig igen. Allt jag hoppas på nu är att jag inte behöver hosta upp några pengar - pengar som jag inte har - utan att ärendet avslutas och jag kan "börja om". Om det så innebär att jag aldrig ska göra avdrag på någonting så får det väl vara så tills vidare. Hellre betala lite extra vid ex. ett inköp, än att det ska komma och bita mig i arslet i efterhand för att någon annan inte tycker det är avdragsgillt. 

Ja jösses vilken roman jag hade kunnat skriva om det här. Men det gör ont att bli misstrodd när man aldrig någonsin gjort annat än vad man trodde var rätt... 

I alla fall så har jag bestämt mig. Carpe Canis Hundcenter fortsätter att existera och nu ska jag förbereda inför att komma tillbaka efter mammaledigheten. 

Jag har börjat uppdatera hemsidan. Svårt att hinna med när man har en bebis, men det blir en liten stund varje dag. Det känns riktigt bra att snygga till den lite och fixa funktioner mm. som tidigare varit lite "hafsiga". 

När hemsidan är klar så ska jag gå igenom alla kursupplägg och annat. Göra förbättringar, uppdatera dem, snygga till lite. Näst på tur står organisera papper och renskriva sånt som inte hunnits med. Ja det händer som sagt en del nu. Jag bara önskar att jag hade lite mer tid att verkligen grotta ner mig i det. 

Från och med nu ska jag försöka se saker mer positivt och inte krångla till det i onödan. Vi får väl se hur länge det håller i sig ;) Håll tummarna för mig!