Sparlåga

Jag vet att det är tyst här. Tänker ofta att jag ska skriva, att jag har något kul att dela med mig av. Men sedan orkar jag bara inte - och då skiter jag i det. 
 
Min sjukskrivning har blivit förlängd och det är jag så oändligt tacksam över! Anton kan vara hemma ett tag till och vi kan försöka få ordning på vardagen - och på mig. 
 
Jag har gått på sparlåga länge nu. Energin räcker till det mest nödvändiga och knappt det ibland. Jag kämpar för att ta mig ut med hundarna - och inte bara gå utan faktiskt vara lite rolig också. Jag kämpar för att orka äta, klä på mig och borsta tänderna. Jag kämpar för att engagera mig i Samayas lekar och utveckling. Kämpar för att hålla humöret uppe. 
 
Men det är tufft... så jäkla tufft. Jag vill inget hellre än ha energi till allt det jag faktiskt vill göra. Är så evinnerligt trött på min kropp som säger stopp. Trött på alla peppande "tänk positivt så blir du bättre". För jag försöker. Och jag har försökt. Men det blir inte bättre... Min kropp är så dränerad på energi att jag ibland tänker att jag aldrig kommer få känna känslan av att vara pigg, igen. 
 
Det är svårt att vila också. Svårt när det alltid finns saker att göra. Svårt när det är saker som måste göras. Det är bvc, läkarbesök, dietist och Spädbarnsteamet för Samaya. Det är läkarbesök och möten för mig. Sånt som måste gås på och inte kan avbokas. Nästan varenda dag är det något som måste åkas iväg och göras - och det räcker med en enda aktivitet för att jag ska bli helt färdig... Och allt jag vill är att få vara ifred. 
 
Förhoppningsvis kommer jag tillbaka, reser mig starkare än någonsin. Men vissa dagar känns det extra tungt och osäkert. Jag har levt med den här skitkroppen i så många år nu och blir alltid besviken varje gång jag inser att jag inte klarar allt. 
 
Ta hand om er! Kram! 
 
 

"Det är min hund, jag vet bäst"

Jag har funderat på en sak. Länge. Ju mer jag funderar på det, desto mindre av det förstår jag.  
 
"Det är min hund, jag vet bäst!"
"Det är mitt barn, jag vet bäst!"
 
Känner ni igen dessa fraser? Visst är det något man hör/läser ganska ofta? Jag har i alla fall läst detta oändligt många gånger i diverse forum. Ett tag läste jag bara om hund, var med i hundgrupper och liknande. Varje gång någon hänvisade till forskning och rekommendationer så var det alltid någon som svarade såhär. När jag var gravid gick jag med i en hel del gravid-/föräldragrupper - och gissa vad? Det var exakt samma sak. Någon styrkte sitt argument med forskning och någon annan gav svaret ovan. 
 
Missförstå mig rätt. Jag är helt övertygad om att man som hundägare eller förälder, känner sin hund eller sitt barn bäst. Jag är också övetygad om att de allra flesta gör sitt bästa efter sin förmåga och övertygelse. 
Men det här inlägget ska inte handla om det. Det ska handla om förvirringen som uppstår i mig när personen som i den ena diskussionen hänvisar till forskning, även är den personen som i den andra diskussionen ger svaret ovan. 
Jag förstår inte! 
 
Nu vill jag bara stoppa dig ett ögonblick! Jag vet att hundar (djur) och barn inte ska jämföras. Jag vet att det inte är samma sak. Men det här går att applicera på så många andra ämnen än hundar och barn. Att jag tar dessa två som exempel är dels för att båda rör levande varelser som vi har ansvar över, och dels för att det är dessa ämnen jag är mest insatt i. Sånu vet du det. 
 
Jag ska ta ett par konkreta exempel för att ni ska hänga med i min tankegång. Jag kommer dock inte att hänvisa till några källor i den här texten. 
 
Exempel 1
Person A"Hundar försöker att dominera oss och vi måste visa vem som bestämmer"
Person B"Det stämmer inte. Den här forskningen (...) visar på det helt motsatta"
Person A"Det spelar ingen roll vad forskningen säger för det fungerar! Jag vet att hundar gör såhär och min hund försöker alltid att dominera mig om jag inte sätter den på plats. Det är min hund, jag vet bäst"
 
Exempel 2
Person C: "Bestraffningar som time-out kan vara skadliga för barn"
Person B: "Mitt barn har inte tagit skada av det, det fungerar bra för oss"
Person C: "Den här forskningen (...) visar att det kan ge men som inte syns förrän senare i livet"
Person B: "Jag har gett mitt barn time-out och hen är minsann fullt normalt. Det är mitt barn, jag vet bäst!"
 
Börjar ni förstå hur jag tänker? Person B är alltså samma person i båda exemplen. I det första är det person B som lägger fram forskning. I det andra är det samma person B som förkastar forskningen till förmån för "vad som fungerar". 
 
Nu sitter jag självklart inte här och menar att man alltid ska fatta beslut utifrån den forskning som finns. Ibland är studier bristfälliga, ibland finns det för få på ämnet och ibland är de utformade för att gynna ett specifikt antagande - osv. Det är viktigt att komma ihåg att en studie sällan bevisar att något är på ett visst sätt - men den kan ge en indikation på att man är något på spåren. 
 
Oavsett vad man tänker om det här med forskning och studier, så tycker jag att det är så märkligt när man å ena sidan är supernoga med det och å andra sidan förkastar det helt. Hur kommer detta sig? Varför? Finns det någon forskning på det här fenomenet? Om inte - så borde det verkligen göras! 
 
Vad tror ni? Beror det på omgivningen och dess åsikter? På hur man själv är uppväxt med hundar och/eller barn? 
Jag kan förstå det mer i de situationerna personen är antingen hundägare eller förälder. Handen på hjärtat: Vem har inte någon gång kommit med välmenande råd till en förälder, utan att ha barn själv? Jag kan erkänna att jag gjort det - något jag ofta ångrar idag. Varför? Jo helt enkelt därför att jag var helt clueless! Jag trodde på fullaste allvar att jag kunde förstå hur det var att ha barn, innan jag hade det själv. Nu kan jag konstatera att det kunde jag inte. 
 
Men nu kan jag stolt titulera mig både hundägare och förälder - äntligen är jag berättigad till att ha åsikter, tjoho ;)
 
Förlåt, nu kom jag ju helt ifrån ämnet! 
 
VARFÖR bryr man sig om att läsa på inom det ena ämnet men inte det andra? Kan någon förklara det för mig? Hoppas ni förstår att jag inte menar att klanka ner på någon och att jag inte anser att alla borde läsa varje forskningsrapport inom varenda ämnen de är intresserade av. Men jag ser de här personerna som riktigt nördar ner sig i hund och sen avfärdar allt när det gäller barn  - eller tvärtom. 
 
Jag gjorde ett avtal med mig själv när jag blev gravid. Jag skulle inte go nuts och "lära mig allt om barn" bara för att jag skulle ha ett barn. Det misslyckades kan jag säga, haha. Inte för att jag kan allt om varken hundar eller barn men jag är nyfiken, vetgirig och kan inte hålla mig borta från Facebook-grupper, bloggar, böcker, artiklar, krönikor mm. Ju mer jag lär mig och inser om det ena ämnet, desto mer måste jag forska om det i det andra. 
 
Till exempel så vet väl de flesta av er som läser min blogg att jag tränar hund med belöningsbaserade metoder. Jag vill gärna förstå varför en hund gör som den gör, och behandla den utifrån det. Samma sak med barn. Varför gör barnet såhär och hur ska jag bemöta det på bästa sätt? Jag kom i kontakt med begreppet "Nära Föräldraskap" (eller "Attachment Parenting"). Väldigt kort så handlar det om att bemöta och bekräfta sitt barn, visa det samma respekt som vuxna får, att vara lyhörd inför barnets känslor och behov osv. Här kände jag att jag hittat rätt! Det är liksom barnens version av "snälla träningsmetoder" i hundvärlden. En del kallar det att curla. De har helt missuppfattat vad nära föräldraskap innebär och står för. Precis som att en del kallar det att "låta hunden bestämma allt" när man nämner belöningsbaserad träning. 
 
För mig känns det mest naturligt att följa samma spår med Samaya, som jag gör med hundarna. Det är ju något jag tror på, något jag sett att det fungerar och något som mycket forskning står bakom. Alla behöver inte tänka likadant som mig, men jag kan ändå inte låta bli att undra... Varför tycker vissa att det är helt fel att bestraffa eller hota en hund, men gör det dagligen med sitt barn? Eller varför tycker andra att det är helt fel att bestraffa och hota ett barn, men gör det dagligen med sin hund? 
 
Hundar och barn är inte samma sak. Jag vet det. Men båda väcker känslor, åsikter och debatt. Det finns många råd och rön, olika vägar och övertygelser att följa oavsett om man är hundägare, förälder eller båda två. 
 
Jag tror på magkänsla och instinkt. Men jag tror också på medvetna beslut och på att inte blunda för den forskning som faktiskt finns. Bara för att någonting fungerar i stunden så betyder det inte alltid att det är det bästa alternativet. 
 
Vad tror du på? 
 
 
 
 
 
 

Vad vill du läsa mer om?

Jag veeet att jag är så himla dålig på att blogga regelbundet! Men jag vill verkligen ta tag i det och skriva oftare! Ni är en del som kikar in här regelbundet och det är så himla roligt - jag blir glad av varenda klick. 
 
Nu frågar jag DIG! Vad vill du läsa om? Om jag vet att det jag skriver uppskattas så blir det så mycket roligare att skriva! Du kan alltid kommentera anonymt :)
 
Skicka en kommentar med ett eller flera ämnen du vill att jag ska skriva om. Det kan vara både allmänt och mer specifikt. 
 
Exempel: 
Mer om mig och mitt liv generellt
- Mer om min dotter, Samaya
- Mer om hundarna Doris & Harry
- Mer om företaget, Carpe Canis Hundcenter
- Mer om hundträning (tips, vår träning osv)
- Mer steg-för-steg hur man lär in olika moment
- Mer personliga åsikter om diverse hundrelaterar
- Mer bokrecensioner och liknande
- Mer om produkter/utrustning vi använder
- Annat? 
 
Kom igen nu, skriv en kommentar och gör min dag! Det behöver jag! :)
Det är förresten helt okej att tipsa om annat som skulle göra att just DU tittade in här oftare (mer/bättre bilder, längre/kortare inlägg osv.)
 
 Visst är de snygga när de busar? ;)