Året som kommer

Jag vill egentligen inte vara en sån där käck "nytt år, ny start". För jag tror inte på det. Jag tror inte att något förändras för att en siffra i årtalet byts ut och en ny, fräsch, tom kalender plockas fram. Men ibland kan jag inte låta bli... det där oskrivna bladet lockar. Ett helt år att uppleva, ett helt år av möjligheter och ett helt år att skapa nya minnen till. 

Lika lite tror jag på nyårslöften. Varför skulle jag plötsligt komma ihåg att ta mina vitaminer på morgnen, spara mer pengar eller sluta dricka O’boy varje dag, bara för att det plötsligt är den 1 januari? Jag menar kom igen, har jag inte klarat att hålla mina löften de senaste 28 åren så lär jag väl inte plötsligt göra det nu? Men möjligheten... möjligheten finns! En extra morot - att klara av det, för att det är ett nytt år! 

I år är det dessutom världens bästa start på året! Idag, den 1 januari infaller ju nämligen på en måndag och DET gillar jag! Finns väl inget mer irriterande än när den första är mitt i veckan, det blir ju helt fel i kalendern! Så jag tycker lite extra mycket om 2018 redan. En bra början liksom. Dessutom skriver jag snyggare åttor än sjuor, ännu en bonus! Nästa år blir dock ett helsike för mina nior är asfula...

Jag har så många mål det här året, stora som små. Och de ser lite annorlunda ut än de brukar göra. Jag kommer inte dela med mig av så många av dem, dels för att de kanske inte är så intressanta och dels för att många av dem helt enkelt är privata. 

Men i stora drag så vill och hoppas jag på att verkligen kunna/orka/ha råd att ta tag i min egen hälsa i år. Både på det fysiska och det psykiska planet - för 2017 var verkligen inte snällt mot mig på något vis. Ja förutom att all stress gjorde att mina 8 sista, envisa gravidkilon bara rann av mig tillsammans med några kilo extra. Lite ytligt kanske, men en oväntad och välkommen bieffekt. 

Jag kommer sträva mot mer och bättre rutiner för såväl mig som hundarna och Samaya. Kontinuitet är ett ord som inte existerat under det gångna året. 

Ett mer specifikt mål är att bli färdig med KonMari. Jag trodde aldrig att det skulle vara något för mig, men jag har tragglat mig igenom hälften och bara mått bättre och bättre. Huset har blivit mer lättstädat, jag äger färre saker istället för att konstant försöka organisera om i drivorna, och jag känner mig inte längre kvävd av prylar jag inte älskar. Det är verkligen en lättnad att släppa taget och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot den enorma kategorin "sentimentalt". 

Och Samaya... det är svårt att sätta mål när det kommer till henne. I över två år har jag inte önskat annat än att hon ska få må bra, sova och äta. Och att jag ska orka vara en bra och rolig mamma. Det är vår tid nu, jag hoppas det i alla fall. Att 2018 blir året då jag äntligen får njuta av henne istället för att bara oroa mig. Mitt kloka, begåvade, underbara barn. Hon förtjänar allt jag kan ge och lite till! 

Jag har många beslut att fatta, mycket att få ordning på och många drömmar. Men mitt allra första mål är att gå in det här helt nya året bättre än jag avslutade det förra. 

Vad har du för förhoppningar på 2018? 

(null)


Året som gått

2017 har på många sätt gått snabbt, alldeles för snabbt. Men lika fort som det har gått, lika oändligt långa har vissa dagar varit. 


I år har jag öppnat så många dörrar, men jag har stängt ännu fler. Jag har fattat både lätta och svåra beslut, stora som små. Beslut som har påverkat både mig och andra. Viktiga beslut. Beslut som har gjort en skillnad. 

Jag har tvivlat på mig själv och gråtit förtvivlat och bittert allt för många gånger. 


Jag har bland annat lagt ner mitt företag, Carpe Canis Hundcenter. Jag har förlorat personer som betytt mycket för mig och personer som skulle komma att betyda mycket. Jag har känt mig stressad, maktlös och rädd. 


Många morgnar har jag gråtit av trötthet och smärta, och knappt kunnat ta mig ur sängen. Många dagar har jag rastlöst väntat på att tiden ska gå, och många kvällar har huvudvärken och yrseln kommit över mig så kraftigt att jag knappt kunnat stå på benen. 

Hjärnan har för det mesta känts som en geggig, trögflytande sörja. Jag har glömt var jag är, var jag skulle och var jag har varit. Jag har varit sjukskriven hela året. 


Jag har skakat av ångest och kräkts av smärta. Ibland har trycket över bröstet gjort att jag inte kunnat andas. Det har knakat i varenda fog och det har känts som att allt hållit på att rasa samman. En del har jag kunnat fixa, men knappast allt. Livet har känts lika skört som ett korthus i en tornado. 


Det dåliga samvetet har följt mig konstant. Att inte göra nog, att inte vara tillräckligt bra. Att inte orka ge allt till varken barn, hundar eller andra viktiga personer i mitt liv.


Timmar har spenderats på att googla och läsa böcker. Om barn som inte äter och om barn som inte sover. Tusentals kronor har spenderats på kosttillskott och ingredienser för att göra måltiderna mer näringstäta. Ännu mer på logoped, barnkiropraktor och annat som vi fått bekosta själva. 


Hela sommaren gick vi med ett hot om orosanmälan till socialen över oss. Samaya gick fortfarande inte upp tillräckligt i vikt oavsett vad vi gjorde. En läkare tyckte då att det måste varit vi som orsakade det. 

Då gjorde jag något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag åkte till Nederländerna med Samaya och uppsökte en klinik där, när vården i Sverige inte räckte till. 


Ekonomin har varit körd i botten. Jag har vänt på slantarna, jagat rabatter, 

sålt mer än jag trodde att jag ens ägde och fått det att i alla fall gå runt. 


Jag blev mer eller mindre tvungen att ta tag i min egen hälsa, enbart för att inte krascha totalt - av många fler anledningar än Samayas problem med sömnen och maten. En bit på vägen har jag kommit, men inför det nya året väntar många vägskäl med nya, svåra val. 

Genom kontakten med vården angående Samaya, så skickades en remiss till psyk. Då fick jag diagnosen ADD, men utredningen om eventuella andra diagnoser är inte färdig än.  


Plötsligt fick jag mer insikt. Om varför jag varit och är som jag är. Inte en ursäkt, men än förklaring. Jag har kämpat på och varit välfungerande i de flesta sammanhang. Men sedan brutit ihop totalt hemma i tryggheten. Nu börjar jag förstå lite bättre, och försöker att inte vara för hård mot mig själv. Processen att hitta strategier måste få ta tid. 


Jag har haft drömmar och visioner, men inget blev som jag tänkt mig i år. 


Jag har hatat. Ett hat som vuxit sig så starkt inom mig att det nästan ätit upp mig. Ett hat som utvecklats till en bitterhet. Hat mot världen som den ser ut, hat mot politiker och auktoriteter. Hat mot helt vanliga människor som bidrar till att göra världen till en sämre plats för oss alla. 


Och jag har saknat... som jag har saknat. Jag har saknat så många individer jag aldrig hann sörja, och jag har saknat att leva istället för att bara försöka överleva. 


Men jag har också älskat så det gjort ont. Älskat så att hjärtat nästan brustit av känslorna. Och det är det som hållt mig så pass flytande att jag faktiskt kan skriva det här idag. 


Musiken blev viktig igen, även om jag fortfarande inte lyssnar lika frekvent som förr. Bland annat Lars Winnerbäck har gått på repeat och jag mindes varför jag älskar hans musik så mycket. Den låter mig vara precis som jag är. Den hjälper mig att gråta och skratta, att älska och sakna. Att plocka upp bitarna och läka igen.


Jag har hittat verktyg som hjälper mig att få ordning i både hemmet och sinnet. KonMari är ett av dem, Bullet Journal ett annat. Jag är inte klar men en bit på väg. 


Det finns personer i min närhet som har ställt upp enormt mycket under året som gått. Underbara människor som jag önskar att jag på något sätt kunde återgälda. Men just nu är min tacksamhet allt jag har att ge. 


Trots allt så ser jag fram emot ett nytt år och undrar vad det bär med sig. Jag försöker att inte ha allt för stora förhoppningar, men vet också att jag själv kan påverka. Det är det 2018 kommer att handla om. Att ta tillbaka makten över mitt eget liv. Att aldrig sluta kämpa. Att aldrig sluta skratta. Att aldrig sluta älska. 


Gott nytt år till dig, 

du är värdefull! ❤️


På julafton lyckades hela familjen för en gångs skull fastna på samma bild ❤️



Vi åkte till Nederländerna

Vet att jag inte skrivit här på evigheter och det har hänt en massa saker sedan sist - framför allt vad gäller Samaya. En av dem är att jag kom i kontakt med ”Svensk stödgrupp för kort läpp- och tungband” på Facebook.

Svensk hemsida om kort tungband

Efter alla turer vi varit i vården så stod vi plötsligt stilla och stampade på samma ställe. Tillväxten såg inte bättre ut, hon åt fortfarande extremt små mängder mat, sov dåligt osv. Nya prover skulle tas och parallellt med detta så började vi på eget bevåg att gå till en barnkiropraktor i Malmö. Efter bara ett par behandlingar så märkte vi en viss effekt på sömnen. Den är långt ifrån bra - men bättre. 

Utöver kiropraktorn så började jag som sagt att forska runt i det här med kort läpp- och tungband. Fick otroligt mycket stöd, tips och hjälp i FB-gruppen och försökte fota Samaya i munnen samt bocka av olika symptom. Jag hade inte haft en tanke på att det kunde vara något sådant. Mest för att jag alltid hört att ”kan man sticka ut tungan ur munnen så är tungbandet inte kort” - och det kan hon ju. Det är också så att inte en enda människa i vården, faktiskt har tittat henne i munnen. De har kollat i halsen, men aldrig i munnen/under tungan. När jag nämnt det så har det bara avfärdats. 

Med stöd av gruppen så mailade jag de två läkarna i Sverige som har god kunskap om problemet. Den ena har jag fortfarande inte fått svar från och den andra svarade att de inte tog emot oss. 

Jag mailade även de rekommenderade i Danmark, Norge och Nederländerna. Av alla dessa fick jag mer eller mindre samma svar - att utifrån symptom och (ganska dåliga) bilder så trodde de att hennes tungband behövde åtgärdas. Kirsten Slagter på Tongue Tie Clinic är den som jag hört allra bäst om och jag fortsatte att maila med henne för att boka en tid. 

Tongue Tie Clinic
Inga tvivel om att hon kan räcka tunga i alla fall - bilden är från Kreta

Så igår morse flög vi till Groningen i Nederländerna. Spenderade dagen med promenader i det vackra vädret, inhandling av presenter till Samaya och till att försöka trycka bort nervositeten. Jag grät mest hela dagen för att jag kände mig som en skurk! Det här var MITT beslut, ingen annans. Det var inte vården som sa att det krävdes utan en FB-grupp och en (tand)läkare vi inte ens träffat! Anton var med på det, men det var fortfarande jag som lagt fram det som förslag. 

Jag var så rädd, orolig och stressad över att det skulle bli ett trauma för henne. Inte så mycket själva ingreppet, utan mer allt runtomkring med att hålla fast henne och så. Samaya har ju en enorm integritet och med tanke på alla läkarbesök så är personer i vita rockar och rum som luktar desinfektionsmedel, inte direkt det bästa hon vet... Nästan lika rädd var jag för att de skulle konstatera att inget ingrepp behövdes. Inte för alla pengar vi lagt på resan, utan för att vad vore våra alternativ då? Vi har ju redan provat ”allt”. 

Blev positivt överraskad av Groningen som var en väldigt vacker stad!
Underbart väder och bus i höstlöven
Det vackraste jag vet <3


Så blev det i alla fall dags att ge Alvedon och gå från hotellet till kliniken. Samaya var glad och hade som tur var sovit lite på eftermiddagen. Annars hade hon nog börjat bli ganska trött med tanke på att vi inte hade tid förrän kl. 19.00. I väntrummet trodde jag att jag skulle gå sönder av stress och oro. Samaya lekte med sakerna, helt ovetandes om vad som skulle hända och jag fick försöka hålla tillbaka tårarna.

Kirsten tog emot oss prick kl. 19 och vi fick följa med in på rummet. Hon var glad, trevlig, lätt att tycka om och oerhört sympatisk. Trots att hon pratade engelska så verkade Samaya gilla henne och busade till och med lite med henne. En studsboll fick hon också att sysselsätta sig med. 

Samaya satt i mitt knä, jag berättade hur nervös jag var och att hon inte brukar vara så samarbetsvillig. Kirsten var lugn, pratade med Samaya och vips så hade hon fått undersöka både läpp- och tungband utan några större protester. Hon konstaterade att de var mycket strama, att hon inte kunde lova några mirakel, men att hon absolut tyckte att de behövde åtgärdas. 

Hon gick igenom efterbehandlingen med mig, jag fick prova på Samaya och sedan fick hon lokalbedövning med en tops. Den fick verka lite medan vi pratade och sedan fick jag lägga mig på rygg i stolen med Samaya ovanpå. Här var paniken ett faktum för min del, men allt gick så fort att jag (och Samaya) knappt hann reagera. Jag höll hennes händer, en sköterska riktade lampan och Kirsten kauteriserade både läppbandet och tungbandet. Allt som allt tog det kanske 5 sekunder. Samaya grät men blev inte hysterisk och hon fick komma upp direkt och då sa hon ”jag vill ha lite vatten” mellan gråten. De hämtade vatten, hon drack och sedan fick vi direkt gå in i ett annat rum med dämpad belysning. Där fick Samaya mer vatten, presenter och vi ammade. Hon grät väl max två minuter eller så, men inte hysteriskt och det gick över snabbt. 
Sköterskan följde med och gav lite tips, men såret behövde ingen kontroll eftersom det inte kom ens en droppe blod. Vi fick dock mycket beröm för att vi fortfarande ammar <3 Härlig omväxling jämfört med den svenska sjukvården! 

När vi kände oss redo så gick vi därifrån och idag har vi varit tillbaka för att få vårt intyg och betala ingreppet. 

Vi köpte glass och Samaya var trött men på strålande humör hela kvällen. Idag har hon mått bra (och ätit mer glass) och jag kan fortfarande inte förstå hur lätt och smidigt det gick! Vill inte hoppas på för mycket, men kan inte låta bli - snälla, snälla låt detta vara det som var fel. Inga allvarliga sjukdomar eller tillväxtrubbningar, inget vi har orsakat. ”Bara” ett kort jäkla tungband! 

Mitt hjärta utanför kliniken. Hon åt en halv påse majskrokar innan vi hann köpa glass haha
Glass!!