Vi köpte en cykelvagn

Long time no see - igen. 

Dagarna tickar på här hemma. Jag är sjukskriven och går mest omkring i zombie-läge, Samaya sover och äter fortfarande som en kratta, Doris har varit sjuk igen och Harry har blivit en störig tonåring. 

Det händer så mycket jag vill skriva om men sedan blir det aldrig av. Finns varken tid eller ork trots att mamma och andra ställer upp och passar Samaya så jag får vila lite. Inte lätt att vara sjukskriven när man är mamma inte! För det är man ju dygnet runt, oavsett om hon är hos mormor eller hemma, men lite lättare är det att vila när man är själv hemma. 

Jag ville i alla fall berätta att vi köpt en cykelvagn. Har slitit mitt hår över att Samaya vägrar åka vagn (med mig) och att jag inte kommer ut med hundarna. De aktiveras ju hemma men behöver såklart promenader också. Funderade på att rusta upp skrindan som gick sönder lika fort som vi lagade den, men insåg att den blir svår att rulla omkring Samaya i på grusvägarna. Så fick jag tipset om en cykelvagn! 

Hittade en begagnad till ett okej pris och gjorde en (tillfällig) snabblösning med buntband för att fästa skaklarna i den. Och vet ni? Samaya älskade det! Hon var nöjd, Doris var nöjd och jag var nöjd! Harry får tills vidare egna promenader för jag måste träna både Samaya och Doris lite mer innan jag vågar lägga till en slyngel, haha. 

Min förhoppning var även att Samaya skulle kunna somna i cykelvagnen och det gjorde hon nästan - men tyvärr så går ryggstödet inte att fälla och jag tror det var där skon klämde. Vem vill sitta och sova i 90 graders vinkel liksom? 

Får se om vi kan lösa det på något sätt, annars blir det kanske till att investera i en bättre vagn med fler funktioner. Det är det värt om ungen somnar! 

Det var allt jag orkade skriva idag. Här kommer lite bilder och ett filmklipp från vår premiärtur :) 



- Premiärtur med cykelvagnen

Enkel mataktivering

Som vanligt just nu så tryter orken för det mesta. Idag var det värre än vanligt... Samaya somnade i hyfsad tid igår men vaknade redan kl. 21 igen och var sen vaken mer eller mindre hela natten. Kaos på morgonen, Anton skulle iväg, jag gick runt som en zombie och inget blev som planerat... Skulle på kurs med Harry men med tanke på att jag skakade av trötthet och huvudet bultade så kändes det som en dålig ide. 


Anton och Samaya kom i alla fall iväg till slut och jag skulle gå en långpromenad med hundarna istället. Fastnade dock i soffan, fortfarande i zombie-mood och sen hände det inte så mycket mer än så. 

Fick dåligt samvete även om jag vet att de inte dör av att vila ibland, men fixade i alla fall lite aktivering till dem. 

Nu ska jag inta soffläge igen! 



- Enkel mataktivering

Sparlåga

Jag vet att det är tyst här. Tänker ofta att jag ska skriva, att jag har något kul att dela med mig av. Men sedan orkar jag bara inte - och då skiter jag i det. 
 
Min sjukskrivning har blivit förlängd och det är jag så oändligt tacksam över! Anton kan vara hemma ett tag till och vi kan försöka få ordning på vardagen - och på mig. 
 
Jag har gått på sparlåga länge nu. Energin räcker till det mest nödvändiga och knappt det ibland. Jag kämpar för att ta mig ut med hundarna - och inte bara gå utan faktiskt vara lite rolig också. Jag kämpar för att orka äta, klä på mig och borsta tänderna. Jag kämpar för att engagera mig i Samayas lekar och utveckling. Kämpar för att hålla humöret uppe. 
 
Men det är tufft... så jäkla tufft. Jag vill inget hellre än ha energi till allt det jag faktiskt vill göra. Är så evinnerligt trött på min kropp som säger stopp. Trött på alla peppande "tänk positivt så blir du bättre". För jag försöker. Och jag har försökt. Men det blir inte bättre... Min kropp är så dränerad på energi att jag ibland tänker att jag aldrig kommer få känna känslan av att vara pigg, igen. 
 
Det är svårt att vila också. Svårt när det alltid finns saker att göra. Svårt när det är saker som måste göras. Det är bvc, läkarbesök, dietist och Spädbarnsteamet för Samaya. Det är läkarbesök och möten för mig. Sånt som måste gås på och inte kan avbokas. Nästan varenda dag är det något som måste åkas iväg och göras - och det räcker med en enda aktivitet för att jag ska bli helt färdig... Och allt jag vill är att få vara ifred. 
 
Förhoppningsvis kommer jag tillbaka, reser mig starkare än någonsin. Men vissa dagar känns det extra tungt och osäkert. Jag har levt med den här skitkroppen i så många år nu och blir alltid besviken varje gång jag inser att jag inte klarar allt. 
 
Ta hand om er! Kram!