Som en käftsmäll

I förmiddags hoppade jag in i bilen tillsammans med Samaya för att köra och möta upp mamma i Svedala och lämna Samaya till henne. S halvsov i bilen och jag satt och nynnade med till musiken när jag plötsligt insåg var jag var någonstans. Jag körde genom skogen där jag och Max tog vår allra sista promenad tillsammans... Den där vindstilla, snöblaskiga dagen i januari i år. Tänk att det är nästan 11 månader sedan... Jag har inte varit där sedan dess, inte ens kört förbi...
 
När jag kom till platsen där vi parkerade bilen och började promenera så brast det. Jag har tänkt mycket på Max i dagarna och det här var liksom droppen. Jag minns varenda detalj av vår promenad. Trots att jag visste vad som väntade så lyckades jag släppa alla tankar på det och för en stund bara vara i vår bubbla. Max var så lycklig. Han sprang, skuttade, åt sig mätt på allt sitt favoritgodis, drog sina kättingar och rullade sig i snön. Han sprätte med bakbenen så både snö och smuts yrde omkring honom och han hoppade på mig så jag blev alldeles blöt och lerig. 
 
Trots omständigheterna så var det nog en av våra bästa promenader tillsammans och jag kommer aldrig att glömma den <3 
 
ALDRIG GLÖMD - ALLTID SAKNAD
MAX 2005-2016
 
 
 

Livet just nu

Det har inte blivit många uppdateringar här på bloggen det senaste. Jag har helt enkelt varit upptagen med livet. Jag skulle kunna skriva att jag levt, men det har snarare handlat om att överleva. 

Jag är fortfarande sjukskriven och är helt slut i både kropp och knopp. Det blir inte mycket gjort med någonting just nu och trots att jag inte gör ett dugg så finner jag ingen tid eller ro att vila heller. Tankarna snurrar, oron gnager och jag kommer allt för ofta på mig själv med att bara vanka omkring här hemma. Det är fruktansvärt att vara så trött men samtidigt så rastlös. 

Jag brukar skriva öppet och ärligt här och jag skriver om det mesta. Men inte allt. Jag vill/kan inte dela med mig av allt som bara indirekt rör mig - helt enkelt av respekt för den direkt berörda. Men det finns många i min omgivning som jag tänker på just nu. Som i det tysta brottas med sjukdomar, ekonomiska svårigheter och liknande. 

Det är helt omöjligt för mig att stänga av och inte tänka. Jag kan bara inte koppla bort all sorg, oro och ångest. Och hur ska jag kunna vila? Hur ska jag kunna lägga mig i sängen och ha seriemaraton när jag har så mycket att tänka på? Vi har en begravning framför oss, Samayas dåliga (obefintliga) tillväxt är under utredning, Doris är nyopererad för tredje gången i år och försäkringen börjar ta slut. Det är lätt att skylla på yttre omständigheter men just nu känner jag mig så maktlös på så många plan att jag snart slår knut på mig själv. Får panik när jag tappar kontrollen och blir därför nitisk med det jag faktiskt kan kontrollera. Jag kan se till att vi har rena lakan i sängen, att vardagsrummet är dammat och att köksbänken glänser. Jag går på knäna av utmattning men måste ha något annat att tänka på, att gräva ner mig i. Det är lättare att skura och skrubba bort alla tankarna för ett par timmar, än att vila och låta dem snurra iväg. 

Så vad gör man? Hur blir man bättre? Hur orkar man? 

Nu stundar julen med allt vad det innebär. Mysigt, javisst! Men även stressigt och till viss del ångestladdat. Det är så många man ska hinna träffa, julklappar ska funderas ut, köpas och slås in, julpynt och gran ska upp... och allt ska såklart dokumenteras i stämningsfulla foton att dela på Instagram med hashtaggarna #julmys #familjeliv #nybaktalussebullar #mitthusserutsomfanmenjaghittadeetthörnsomvarrentdärjagkundeklämmainminkoppmedglöggochtaettfotomedstämningsfulltfilterpå eller något annat i samma stil. Hur ska jag få tid att vila? Ett kalas, en shoppingrunda eller några timmars julbak brukar i normala fall kräva några dagars återhämtning. Hur många dagar krävs det efter julens tre- eller fyradagarsfirande när man redan är på botten?

Sorry för all negativitet. Egentligen vill jag bara säga: Vi lever. Vi kämpar på, men vi lever. 

 

Första plåstret och klistermärket <3
 
 
Doris väntar på sedering
 
Ynklig kamphund på vägen hem 
 
Fårskinnsfäll, pyjamas och en varm brasa är skönt när man är nyopererad
 
Försökte berätta för Doris att hon måste sluta rynka pannan så såret får vila lite 
 
"Tandlös" blev hon också - 4 dåliga framtänder hittades när epuliderna i munnen skulle bort

Would you hold my hand if I saw you in heaven?

Igår, den 10 november 2016, somnade min älskade gammelmormor Sara för sista gången. Det var väntat men ändå helt ofattbart...

För bara tre veckor sedan höll hon Samaya i famnen och sjöng för henne. Hon kommenterade hennes fina klänning och att jag hade färgat håret. Hon kramades sina goa kramar och vi skrattade åt när hon och mamma blev inlåsta i källaren.

Aldrig mer. Aldrig mer får jag krama och pussa henne. Aldrig mer lyssna på hennes berättelser om sitt liv eller min barndom. Aldrig mer skrapa triss och hoppas på att vinna tillsammans. Aldrig mer kommer hon att sjunga för Samaya och krama om henne.

Det som smärtar mig mest är att Samaya inte kommer att minnas sin gammel-gammelmormor. Hon kommer att titta på foton och höra oss berätta, men hon kommer aldrig att minnas. Det gör så ont att tänka på...

Är ändå tacksam att de fick träffas. Inte bara ett par gånger heller utan i ett helt år. Ja plus 9 månader i magen då. Gammelmormor var en av de första som fick veta att jag var gravid och när jag berättade att jag var det så klappade hon på magen och pratade med den. Det gjorde hon varje gång vi åkte upp för att träffa henne och för att hon skulle få se magen växa.

Samayas ena mellannamn, Blendina, har hon fått efter mormor Sara. På något sätt känns det som att hon lever vidare i henne då...

Mamma fanns vid hennes sida in i det sista. Hon höll hennes hand, sa att vi älskar henne och att det var okej att gå till morfar Arne nu. Det känns så bra och tryggt att mamma var där de sista dagarna och hon kunde inte tänka sig att vara någon annanstans. Mormor Sara var en av de mest fantastiska människorna jag träffat och världen blev just en lite sämre plats när hon lämnade den... den kommer aldrig att bli likadan igen. Nu ska vi lära oss att leva utan henne...

Jag har så mycket fina minnen och foton att jag inte vet var jag ska börja. Alla somrar i vackra Säm där jag tyvärr inte har varit på många år nu. Vi metade abborre, spelade kort, promenerade i skogen, bastade, badade, värmde oss framför brasan, kastade pil, umgicks, fikade och fikade... och fikade!

Tänk att mormor Sara kom ner till Skåne på min student och 18-årsdag. Och att hon för två år sedan fick se mamma gifta sig. Hon fick färdtjänst ner till oss och hade en fullspäckad helg med syrrans student, mammas bröllop, min 25-årsdag och besök bland annat hemma hos oss. Helt otroligt att hon orkade och att det ens var möjligt. Är så tacksam över det!

Jag skulle kunna skriva så mycket mer, berätta om alla mina minnen... 

Ser faktiskt fram emot begravningen. Även om det kommer att vara fruktansvärt sorgligt så vet jag att den kommer vara fin. Och på något sätt så är det nästan som att få träffa henne en sista gång och berätta hur mycket jag älskar henne.

Sov i ro tills vi ses igen

Sara Blendina Rytting
3 november 1921 - 10 november 2016

 
 
 
 

"Would you know my name
If I saw you in heaven?
Would it be the same
If I saw you in heaven?
I must be strong and carry on
'Cause I know I don't belong here in heaven

Would you hold my hand
If I saw you in heaven?
Would you help me stand
If I saw you in heaven?
I'll find my way through night and day
'Cause I know I just can't stay here in heaven

Time can bring you down, time can bend your knees
Time can break your heart, have you begging please, begging please

Beyond the door there's peace I'm sure
And I know there'll be no more tears in heaven

Would you know my name
If I saw you in heaven?
Would it be the same
If I saw you in heaven?
I must be strong and carry on
'Cause I know I don't belong here in heaven"