Att helt ändra tankesätt och våga erkänna det.

Spelar utbildning någon roll eller kan man träna hund enbart baserat på erfarenhet? 
 
Något som ofta dyker upp i olika debatter om hundträning är just det här. Vem ska man lita på, de med utbildning eller de med erfarenhet? 
 
För inte så länge sedan, inte mer än något år, så tillhörde jag de som ansåg att erfarenhet var viktigast. Metoder som var väl beprövade i praktiken av erfarna hundtränare vägde absolut tyngst hos mig. När jag dessutom såg att dessa metoder fungerade så var det inget snack om saken. Varför krångla till det? Skäll på hunden när den gör fel och beröm när den gör rätt. Var en bra ledare, låt inte hunden klättra i rang och för guds skull - acceptera aldrig att den dominerar dig genom att exempelvis sätta sig i ditt knä eller gå före dig på promenaden! 
 
För många år sedan så föll det sig som så att min mamma ändrade sig från att träna hund på "mjukt" sätt till att istället övergå till "hård" träning. Detta efter vissa händelser och omständigheter. Jag följde alltid med och tittade på och lärde mig massor. 
Alla våra hundar tränades efter samma tankesätt och även många andra hundar i min omgivning - jag sög i mig så mycket jag kunde och applicerade samma metoder när jag tränade hund. Även om jag nu ångrar mig ibland så är jag ändå glad att jag gjorde det. Jag lärde mig mycket om den sortens hundträning och jag kan idag lättare förstå båda sidor i en eventuell diskussion. Jag känner också till många av argumenten från båda sidor och vet att det som är helt logiskt för den ena är rena rapparkaljan för den andra. 
 
Min Max är tränad på detta sätt i större delen av sitt liv. Han har slängts på rygg när han morrat, blivit ryckt i halsen med dressyrlänk, fått saker kastade efter sig om han stuckit/inte kommit på inkallning, fått handflator i pannan om han hoppat osv. osv. 
När Doris kom till mig tränade jag i stort sett på samma vis. Jag hade då börjat ändra mig lite och blandade mer metoder, men jag tränade fortfarande övervägande på traditionellt sätt. Jag sa också till folk att "hon var så himla dominant" - det kunde ju vem som helst se att hon var en dominant tik. Det var såklart därför det inte fungerade med andra hundar! 
 
Jag kan idag må väldigt dåligt över vad jag gjort mot mina hundar. Det kändes inte alltid rätt i magen och hjärtat, men jag hade fått lära mig att det är så man tränar hund. Jag hade sett det fungera och jag hade aldrig fått någon annan metod förklarad för mig. Jag visste helt enkelt inte bättre och var rent ut sagt så trångsynt att jag inte ens brydde mig om att ta reda på mer om andra sätt. Jag visste ju redan bäst! 

Idag skäms jag. Jag skäms så fruktansvärt över att ha förkastat metoder utan att ta reda på mer om dem eller prova dem. Jag skäms över hur jag har behandlat mina hundar och jag skäms över hur jag skämtat om "köttbulleträning" och "klickeridioter". Jag erkänner nu att jag var omogen, fördomsfull och enfaldig. 
 
När jag började läsa till djursjukskötare i Danmark var jag jätteglad att det ingick beteendekurser. Jag såg verkligen fram emot dem, men jäklar vad besviken jag blev när jag insåg att de lärde ut "såna där godismetoder". I alla fall så var jag ju så illa tvungen att lyssna och lära för att få godkänt i kurserna. Här någonstans under utbildningen började jag att tänka efter. Det var ju inte möjligt att allt jag lärt mig dittills varit "fel"? (Jag skriver "fel" därför att jag inte anser att det finns varken fel eller rätt inom hundträning - det finns däremot mer eller mindre optimala och humana sätt, men min tanke just då var verkligen att jag hade tränat "fel".). 
 
Jag började vackla i min tro på vad som var "rätt" sätt att träna hund, men fortsatte ändå till stor del likadant som innan. Man vill ju inte erkänna utåt att man kanske ändrat sig, eller hur? 
Jag började titta på olika hundutbildningar runt om i landet. Hittade flera jag skulle kunna tänka mig att gå men tyckte de var dyra och var fortfarande osäker på om jag ville lägga så mycket pengar på ett tankesätt jag ännu inte anammat helt. Den mest intressanta jag hittade var "Professionell Hundtränare" hos Hundsteg i Åre, men det kändes både långt och dyrt. Upptäckte sedan att en tjej som jag aldrig träffat med varit i kontakt med genom omplaceringsföreningen där jag fick Doris ifrån, skulle gå just den utbildningen. 
Började fråga ut henne lite och vi kom fram till att vi kunde samåka. Det blev ett par hektiska dagar med mycket beslutsångest, räknande på ekonomin, planering för hur man hinner med två utbildningar och ett jobb mm. Till sist bestämde jag mig och anmälde mig - ett par månader senare rullade bilen mot Åre för första gången. 
 
Första helgen sa utbildarna något i stil med det här: "Två typer av människor tränar hundar med obehag. De som är okunniga och de som har ett maktbegär". Jag blev helt bestört! Maktbegär hade jag ju definitivt inte, men jag var ju verkligen inte okunnig heller! Eller...? 
Just denna mening har jag tänkt tillbaka på många gånger och tänkt att "oj så lite jag visste då". Problemet är att man förstår inte hur lite man kan förrän man börjar utbilda sig och inser hur mycket mer det finns att lära. 
 
Jag ändrade mitt synsätt på hundar och hundträning ganska omgående. Jag fick presenterat studier, fakta och bevis för att det finns andra, "bättre" sätt att träna hund på än med aversiva metoder. Jag fick lära mig om vilda vargars flockkonstruktion och språk och om hur vi traditionellt anammar inhägnade vargars beteende på våra hundar. 
 
Jag började träna hund på ett helt nytt sätt och oj vilken skillnad! Doris som hade blivit något, lite bättre i hundmöten blev nu mycket bättre! Både Max och Doris som lidit av stress blev lugnare och tryggare. Jag blev mer uppmärksam på deras behov och på vad de faktiskt försökte säga mig genom att kommunicera på sitt språk. Jag började respektera dem som de levande varelserna de är istället för att tänka att "de tar inte skada av ett ryck". Jag har idag ett helt annat förhållande till mina hundar. Jag har alltid älskat dem över allt annat, men det känns som att jag aldrig varit såhär nära dem innan. Jag tränar nu andras hundar med dessa metoder och ser helt fantastiska resultat. 
 
Men framför allt, att slippa gå runt och tänka på att allt hundarna gör är för att "ta över" och "klättra i rang" är helt fantastiskt. De får med glädje gå före mig på promenaden så länge de inte drar. De får lov att ligga ovanpå mig. De får lov att gå före ut genom dörren så länge de är lugna. De får lov att morra på mig om de har ett ben, då idkar jag bara byteshandel istället för att bråka. Helt ärligt, om någon försökte ta din lördagsgodispåse ifrån dig när du var som mest sugen, hade inte du morrat och knorrat lite då också? Betyder det i så fall att du var sugen på ditt godis eller att du försökte dominera personen som tog det? 
 
Tyvärr så är det så att det inte är så enkelt som det låter att byta metoder. Jag kan komma på mig själv med att falla tillbaka i den traditionella träningen, framför allt när jag blir irriterad och frustrerad. Jag är en känslomänniska och har ofta svårt att tränga undan mina känslor - detta är något jag verkligen jobbar på för att bli bättre på det. Men visst händer det att jag gör ett ryck i kopplet när jag blir irriterad (skillnaden är dock att nu får de ett ryck i selen istället för i strypkedjan, vilket ändå känns något lite bättre). Visst händer det att jag skäller och blir ar, men det händer mer och mer sällan vilket gör mig väldigt glad. Jag tror att det är helt naturligt att man faller tillbaka. Någonstans har man väl ändå en form av muskelminne som säger åt kroppen hur den ska reagera i en viss situation? Så om du, som jag försöker ändra på dig - fortsätt att kämpa. Det tar tid, men det går om man vill och det är så värt det. 
 
Vad är då kontentan av det här? Jag skulle säga att både erfarenhet och utbildning är viktigt, men framför allt en kombination av dessa. Har man bara erfarenheten så ser man endast till vilka metoder som fungerat tidigare - vilket innebär att om man inte på allvar testat några andra metoder så har man inte heller sett dem fungera. Man har också sällan kunskap och förståelse för grundläggande inlärningsprinciper, hur förstärkning/straff påverkar individen i förlängningen osv. Har man bara utbildningen så kan man vara superduktig i teorin men har inte den praktiska erfarenheten att man kan omsätta teorin på de hundar man möter. Det är såklart också jätteviktigt för om man inte kan det, så kommer man att stöta på problem. 
 
Vem skulle du lita mest på?
En veterinär som är utbildad till det eller en "veterinär" som provat sig fram och hittat mediciner som fungerat till olika sjukdomar? 
En elektriker med utbildning inom el eller en "elektriker" som provat sig fram och installerat all el i sitt eget hus?
En brandman tränad för att rädda folk och släcka bränder eller en "brandman" som några gånger lyckats släcka bränder hemma med sin trädgårdsslang?
 
Både "veterinären", "elektrikern" och "brandmannen" som provat sig fram kan säkert hjälpa dig i vissa situationer. De kan säkert hitta en medicin som hjälper, koppla elen så lampan lyser eller släcka branden i din vardagsrumsgardin. 
Men medicinen kanske inte är bra i det långa loppet eftersom den är fel för just den sjukdomen. Säkringen till lampan kanske går stup i kvarten och vattnet kanske rinner ner på tv:n som då tar fyr den också. 
 
Varför är utbildade personer inom hund mindre trovärdiga än dessa utbildade personer ovan? Varför får folk mig nästan att skämmas ibland när jag säger att jag är utbildad inom hund? Är det skamligt att vilja lära sig mer och faktiskt lära sig fakta istället för teorier? Varför kan outbildade inom hund ta flera tusen kronor för en kurs medan en som betalat massor för sin utbildning knappt kan ta en kursavgift som täcker kaffe, fikabröd och toapapper? 
 
Nä. Gör mig en tjänst och tänk efter innan ni väljer hundtränare. Innan ni dömer och innan ni själva har samma kunskap som en utbildning kan ge. 
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Ninni:

Otroligt välskrivet och bra inlägg! Och visst är det skönt att slippa gå runt och bråka med hundarna hela tiden? ;) Jag själv gjorde så förut, försökte korrigera bort alla "fel" osv, det var så både instruktörer och "kunniga bekanta" förklarat att man gjorde. Sedan fick jag hem en liten valp som verkligen inte tog åt sig av korrigeringar. Vad man än gjorde så rann korrigeringarna av henne som vatten av en gås. Det fick mig att börja leta efter alternativ, för på något vis var jag ju tvungen att lära henne saker.

Det hela ledde till att jag nu är fullfjädrad "klickeridiot" och har fått bättre träningsresultat med mina hundar än vad jag någonsin trott att ens var möjligt. Dessutom har vi förbannat kul under tiden och kan med lätthet kommunicera kring allt möjligt med såväl kroppsspråk som ljud. Det är en helt fantastisk känsla, verkligen, och jag är så tacksam för att jag en gång för flera år sedan fick hem en galen liten valp som vägrade ta åt sig av mina dumheter.

Svar: Kan inte annat än hålla med dig! Hela energin omkring relationen med hundarna och träningen med dem, blir så mycket härligare än när man måste bråka med dem om allt hela tiden. Vi har så mycket roligare nu för tiden och varje träningspass är fyllt av motivation för både mig och dem.
Jag önskar att fler börjar (våga) öppna sina ögon för en mer modern syn på hundar och hundträning!
Roxanne Munoz-Rytting

2 Lars Jönsson:

Ett av de bästa inlägg jag läst om hundträning. Det märks att du vet vad du skriver om. Du vågar erkänna dina fel och brister, vilket är oehört utvecklande som människa. Erfarenhet är något som du får med åren och när du kommit fram mot min ålder fattar du vad erfarenhet är. Att bara lära sig det teoretiska fungerar inte i längden man måste prova sej fram för att se vad som fungerar. Jag brukar säga att uppfostra barn och hundar är ganska lika emellanåt.

Samhället fungera så att de som har ett känt namn och får mycket beröm kan ta bra betalt utan någon formell utbildning, medan de som utbildat sig men inte är kända får ta mindre betalt.

Min hund gör lite som han vill, tills jag säger ifrån. Hundar är individer och det som funkar på en hund funkar inte på en annan. Du har ju träffat min hund, men vad din bedömning av Zack är vet jag inte. Du kanske ser honom på ett annat sätt än jag gör.

Utbildning kan inte vara fel, men det kan ta tid innan andra upptäcker dina egenskaper och vad du kan. Gå på din magkänsla för den är nästan alltid rätt även om hjärnan säger något annat, det är då erfarenheten kommer in.

Du har redan gjort det många aldrig gör i livet, våga erkänna fel o brister. Det är stort mycket stort.


Svar: Tack Lars! För mig var det verkligen ett stort steg att våga förändras och det har mottagits på olika sätt i min umgängeskrets. Men nu följer jag mitt hjärta, samtidigt som jag applicerar den teoretiska kunskapen som jag fått.
Nu väntar jag bara på att bli äldre så jag kan få ännu mer kunskap och erfarenhet under årens gång :) fullärd blir man ju aldrig!
Roxanne Munoz-Rytting

3 Pia:

Bra skrivet och en underbar bild på hundarna

4 Lars Jönsson:

Människor som vågar förändras och följer sin övertygelse mår mycket bättre. Man kan inte gå och tänka på vad andra tycker. Alla tycker inte som du, men gör man som man känner för, mår man själv mycket bättre och det är huvudsaken. Än en gång att våga ändra på sej själv är modigt och då har man kommit en bit på vägen i livets skola, betyg får man när man dör.

5 Erica:

Otroligt välskrivet! Min fråga är nu vart du har gått på kurs? Hos vem och hur får jag kontakt med denne? Jag har länge känns att jag vill utveckla min uppfostran/träning i den mjukare riktningen men inte vetat vart hjälpen finns..du verkar ju ha hittat så kan du tipsa mig? :)

Svar: Jag har gått/går min utbildning hos Hundsteg. Kan varmt rekommendera dem, fantastiskt duktiga! :)
www.hundsteg.se
Roxanne Munoz-Rytting

6 Anonym:

bra skrivet, roxanne! 😀 // jeanette (med beaceronen mist på hundsteg)

Svar: Tack ;)
Roxanne Munoz-Rytting

7 Lycia:

Tack för att du delade med dig av din "resa". Modigt att ifrågasätta och våga lämna de gamla synsätten. Starkt jobbat, och riktigt tufft att du går ut och skriver om det såhär öppet.

När jag påbörjade min instruktörsutbildning (Hundens Hus HT96-VT97) var jag i ungefär samma situation. Allt jag "kunde" om hund (och i min värld kunde jag ju självklart allt som var värt att kunna), hade jag lärt mig av min mor som själv hade schäfer på 60- och 70-talet. Ja, du kan ju säkert tänka dig vilken typ av "kunskaper" det var... Jag vet mycket väl vilken jobbig och nästan smärtsam process det är att behöva omvärdera allt man tagit för sanning och lära sig nått nytt som ju i början låter helt bakvänt. Men det är ju väl värt mödan både för ens egna hundar och relationen till dem och inte minst för ens eget samvete.

Svar: Jag tror inte att man kan förändras helt innan man vågar erkänna sina "fel" för sig själv. En del i den processen har för mig varit att gå ut med det offentligt.

Visst skäms jag idag för en del saker jag gjort mot mina hundar och att jag inte ville lära något nytt, men jag försöker att tänka att jag hela tiden jobbar för att förändra hundsynen. En del i det arbetet ligger i också i att berätta om båda sidorna av myntet.

Det är inte lätt att ändra sig så totalt, men det går och det är ju så mycket roligare att träna hund nu! :D
Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: