Hundviskare eller hundlyssnare?

Det jag får absolut mest frågor om är vad jag tycker om Cesar Millan - "The Dog Whisperer". Jag vill egentligen inte skriva om enskilda personer på min blogg, utan föredrar att enbart skriva om träningsmetoderna i sig.
Men... jag gör ett undantag för C.M. eftersom han är så pass känd som han är och har många anhängare.
 
Först och främst vill jag be er att läsa mitt examesarbete för problemhundskonsult. Sista delen är mest relevant i detta sammanhanget (från sid 25, rubrik 10) men hela arbetet är läsvärt för den intresserade. Du hittar det här: http://www.carpecanishundcenter.se/vetgirig-/l%C3%A4sv%C3%A4rt-20343718
Jag ber er att speciellt uppmärksamma sidan 35. Läs texten och titta på klippet jag hänvisar till. Kom gärna med kommentarer på detta!
 
Först lite om min bakgrund:
För några år sedan tyckte jag att C.M. var den coolaste personen i världen. Inte nog med att han var grymt duktig och löste nästan vilket problem som helst, han räddade också många av mina favoritraser (bull- och terrierraser). Vilken man! 
Jag följde hänfört hans TV-serie och applicerade metoderna på mina egna hundar. Det funkade aldrig riktigt, men å andra sidan, vem kan mäta sig med en hundviskare? 
Jag ändrade mig helt på grund av flera olika omständigheter - som jag nu är väldigt tacksam för. 
Vill du läsa mer om min historia, klicka in här: http://roxanneshundvardag.se/2014/july/att-helt-andra-tankesatt-och-vaga-erkanna-det.html
 
Nu till TV-fenomenet: 
TV vill göra bra TV. Såklart. De vill visa program som folk fastnar för, som de vill följa, som de diskuterar på jobbet, med vänner, på sociala medier. De vill tjäna pengar. 
Säg då att de visar en TV-show med Cesar Millan i täten. Man får med skräckblandad förtjusning se rabiata hundar som kastar sig efter både andra djur och människor. De skriker, visar tänderna och tuggar fradga. De slåss och bits och försöker att klättra i rang varenda sekund av dygnet. Det är spännande, eller hur? Sedan kommer den här mannen in i huset. Han talar om för ägarna, allt de gjort fel med sin hund. Allting är deras fel och nu ska han fixa det. Innan detta har de dessutom fått skriva på ett avtal om att de inte får prata om vissa saker efter att han varit där. Han konfronterar den rabiata hunden. Den biter efter honom, morrar, skäller, reser ragg och kastar sig. Han förklarar att bara man har en lugn och stark energi så kommer hunden att förstå att man är ledaren. Alltihop ser väldigt coolt ut. Actionfyllt. Hunden kämpar och kämpar, vissa mer och andra mindre. Hundviskaren håller sig lugn i (nästan) alla lägen och håller kallt fast hunden tills den förstått vem som bestämmer. Han "petar" på den med fingrar, hälar och annat för att korrigera den. Ingenting som den tar skada av, eller? Och problemet är löst på mindre än en dag! Kanon!
Ni förstår varför detta går hem hos TV-tittarna? Förutom den där spännande halvtimmen framför TVn så kan man dessutom göra precis samma sak med sin egen hund. Det är ju inte så svårt att sätta halsbandet högt, träna upp sin bestämda energi och att korrigera hunden så snart den gör fel. Inte konstigt att det blir så populärt. 

Vill du vara en hundviskare? 

Sedan tänker vi oss ett annat scenario (som jag hittills aldrig sett på TV). Vi får se en hund som beter sig likadant som en av Cesars "red zone dogs". Den gör utfall mot hundar och människor, den skäller och morrar och beter sig. En hundtränare kommer dit och sätter sig ner för att diskutera hunden i ett par timmar med ägarna. De går igenom händelser som kan ha varit traumatiska, allt från valpåldern till nu. De går igenom vilka problem hunden har och vad ägarna gjort för att lösa dem. De pratar om hur mycket hunden vilar, sover, arbetar, kelar, aktiveras, leker osv. De pratar sjukdomshistoria, foder och allt annat runt hunden. Hundtränaren tittar på hunden, analyserar den och bearbetar informationen som getts. 
Hundtränaren gör upp en plan som ska följas. Vi kan säga att planen sträcker sig över 4-6 månader. Ägarna uppmuntras och får höra att de kanske inte alltid gjort rätt men att de gjort vad de kan efter sin förmåga. De stöttas och peppas för att de vågat ta hjälp utifrån. 
Nu ska de inleda träningen. Varje träningssession är kanske 30-60 sekunder lång. Det är ingen action utan allting görs på ett sådant avstånd att hunden inte reagerar. Gör den utfall mot hundar på 150 meters avstånd så börjar träningen på 180 meters avstånd. I slutet av halvtimmesprogrammet så har vi kanske lyckas komma ett par månader fram i tiden om det är duktiga klippare. Eftersom all träning inte görs på en gång så krävs ett filmteam som kommer hem till familjen dagligen i flera månader för att inte missa något. 
Vill du se det här programmet? Låter det roligt? Nja, jag måste nog erkänna att det känns ganska torrt, även om jag personligen nog hade kunnat tänka mig att titta på det för att snappa upp tips och för att stötta den typen av program. Tror ni att TV vill sända ett sånt här program? Att det inbringar lika mycket inkomster som det ovan, trots alla extra utgifter i form av TV-team som ska vara på plats under lång tid? Är det lönsamt? 

Vill du vara en hundlyssnare?
 
Detta var vad jag tänkte komma med den här gången. En liten tankeställare. Mer konkret om metoderna hittar ni i länkarna ovan och det kommer säkerligen ett mer utförligt inlägg om det också. 
 
Jag är hellre en "hundlyssnare" än en "hundviskare". Vad väljer du? 
 
 
 

Kommentarer:

1 Anna Pramberg:

Jag läste ju ditt examenarbete för ett tag sen men glömde sen av att lämna kommentar ju!
Du har så himla rätt i det du skriver om mjuka vs hårda metoder. Jag har själv använt mig av båda, bl a på en väldigt skarp rottistik, omplacering som tillbringat sitt första år i familjens bil då hon bet i sönder i hemmet. Det blev inget strålande resultat :( Och jag tror som du, vet folk vad mjuka metoder är? Att träna och uppfostra en hund belöningsbaserat, för de flesta jag stöter på säger sig göra det, men kan sedan berätta om motsatsen. Blev för den delen uppläxad i veckan av en kvinna för mina metoder med min Ast 9 månader. jag kunde ta och slänga den där selen (wgv) det var för draghundar och skaffa mig ett stryp och sätta längst upp på hennes hals och rycka när hon gjorde nåt fel så skulle jag nog se till att få pli på henne. *suck*
F ö tyckte jag ditt arbete var välskrivet, tydligt och lättläst med fakta klart presenterad.
Delen om inlärd hjälplöshet, skar i hjärtat på mig då det så påminner om min Rumänska gatuhund, som gått igenom stora trauma sitt första år, tror aldrig han gått igenom i ett vanligt adoptionsprogram så rädd och apatisk som var.
Bra jobbat och grattis :D
Anna

Svar: Tack så jättemycket för dina synpunkter Anna!
Nä, jag känner igen det där med att folk kommer och tycker till om ens hund och hur man tränar den. Jag har fått höra ett antal gånger att jag är galen som har sele på min tik och att jag borde ha stryp på henne istället! Bakom öronen också gör man en knyck!
Mina hundar har fått utstå det mesta, vilket jag är ledsen för idag, men det har ju samtidigt lärt mig någonting. Men jag kommer aldrig någonsin igen att sätta en nylonlina eller kedja runt halsen på dem...

Kul att du gillade examensarbetet, min tanke med det var att det skulle vara ganska lättläst och enkelt att ta till sig, just för att jag vill att många ska läsa det och förhoppningsvis tänka till lite. Just inlärd hjälplöshet ligger mig lite extra varmt om hjärtat då jag har sett så många hundar med det, i mer eller mindre grad. Det sm är så tragiskt är ju att många vill att deras hund ska vara så - den ska bara ligga still och vara tyst tills vi ber den om något annat...
Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: