Så personligt det kan bli

Idag skulle bli en sån bra dag. Min älskade lilleman Max fyller hela 10 år och skulle såklart firas med tårta - som alltid när hundarna fyller år! Lillkusinen fyller också år idag och det blir kalas samt valborgsfirande hemma hos mamma ikväll. 
 
MEN. Så kommer det där humöret... det där jävla humöret som gör mig till ett monster, som jag inte kan styra över, som jag bara vill be att fara och flyga! När jag är ledsen och arg om vartannat, när inte en enda känsla går att stoppa utan allt bara sprutar ur mig! När jag skäller på hundarna utan anledning och sedan hatar mig sjäv för det! Men de är ju de enda som är hemma, jag har ingen annan att skälla på... 
 
Och jag hatar när jag blir så. När det går ut över hundarna. De två mest oskyldiga individerna i mitt liv - och när Max dessutom fyller år. Det värsta är att efter jag skällt på dem och gråter för att jag är så arg på mig själv så är det de två som kommer och kryper upp hos mig. Slickar bort tårarna med sina varma tungor och tittar så vänligt på mig med sina bruna ögon. Bekymrat, vad är det som är fel, matte? Då gråter jag ännu mer. Hatar mig själv lite till. För att jag blir arg på dem. För att jag är arg överhuvudtaget. För att jag inte kan stänga av eller hejda mig. 
 
Ibland så undrar jag om det var de här känslorna som gjorde att jag tyckte det var okej att träna hundar på ett aversivt sätt tidigare? För visst är det skönt att få avreagera sig när man är sådär riktigt förbannad? Sen kan jag inte nog poängtera hur fel och illa det är att avreagera sig på ett oskyldigt djur - men trots detta så gör vi det, eller hur? Det var så lätt att, när träningen inte funkade, bli arg på hunden. Korrigera den. Skälla på den. Man måste ju visa hunden när den gör fel, eller hur? Och det är klart att man blir arg när den gör fel - det är väl inget konstigt med det? Hur mycket tanken än skrämmer mig så kan jag inte låta bli att undra... tyckte jag om att bli arg på mina hundar? Njöt jag av att korrigera dem? Bli arg på dem? 
 
Även innan kunde jag få dåligt samvete efter ett ryck i kopplet eller liknande. Men jag kunde alltid rättfärdiga det med att "om hunden bara hade gjort rätt så hade den inte blivit korrigerad - den väljer själv". Nu kan jag inte rättfärdiga någonting. Jag vet att varje gång jag skäller och blir arg så är det inte bara jag som brustit i min träning - utan jag som brister i hela min hundhållning och relation med dem. Det är jag som skadar deras förtroende för mig och det är jag som gör fel, ingen annan.
 
Ändå så kan jag inte hejda mig ibland. Hur fel det än är och hur illa det än låter för en "hundtränare" att inte leva som man lär. Men det är sanningen. För sanningen är den att man kan inte förändras hur mycket som helst på hur kort tid som helst. Man kan inte heller alltid styra över sådant som påverkar en, får en att fatta fel beslut. Jag är en känslomänniska, men jag har alltid haft problem med mitt humör - inte bara "normala" problem utan verkligen problem så att det blir ett hinder i vardagen. Det går så mycket upp och ner att varken jag själv eller någon annan kan förutspå om jag kommer att vara strålande glad eller i ett kolsvart hål om 5 minuter. Jag har extremt svårt att dölja mina känslor. 
 
Allt det här skrämmer mig. Det skrämmer mig att försöka så mycket men inte lyckas. För jag har verkligen försökt. Jag har försökt att bita ihop, att gå undan, att gå och lägga mig, att tänka på nåt annat, att räkna till 100. Men jag misslyckas gång på gång... Och det är den som är närmast mig som får ta smällen... vilket oftast är hundarna. Mina älskade hundar som jag inte önskar något annat än en perfekt matte. Mina bästa vänner som jag aldrig vill skada varken fysiskt eller psykiskt. Mina familjemedlemmar som har samma rättighet att känna sig trygga under det här taket, som oss andra som bor här. De som förtjänar allt och lite till. Jag blir rädd och jag skäms. Men jag måste berätta - så att någon annan inser att vi är fler som inte är perfekta, även om vi försöker. Och det är det som räknas, att försöka, att vilja förändras. 
 
 
 
Mer personligt än såhär blir det knappast. Det är min bekännelse och mina skelett i garderoben. Det är mina mörka demoner som jag tampas med dagligen och som jag kommer att fortsätta kämpa emot. Kanske kan jag försonas med den sidan? Kanske kan jag hitta ett sätt att få utlopp för mina känslor under kontrollerade former? I vilket fall som helst så får jag aldrig sluta försöka - för mina hundars skull. 
 
Oh, Sweet, sweet Jackie. Sweet, sweet Jackie,
Let us touch your hair.
Let us lick your eyes dry.
Sweet, sweet Jackie, where you gonna run
When the wall starts falling down?
Oh Jackie, sweet, sweet Jackie, let us touch your hair.
Let us lick your eyes dry.
Sweet, sweet Jackie, where you gonna run
When the wall starts falling down?
 
Everytime I look deep in your eye I see the dreams go by.

Sweet, sweet Jackie. Sweet, sweet Jackie.
Where you gonna hide
When democracy stains your perfect world?
 

Kommentarer:

1 Terése:

Modigt av dig att skriva detta tycker jag. All heder till dig för det <3
Tror att de flesta kan känna igen sig, jag vet iaf att jag kan det. Oftast är det när jag är stressad över annat, eller när jag blir rädd, helt enkelt. I ren affekt, och inte i "uppfostringssyfte". Och det vänder snabbt till det där dåliga samvetet. Kan till och med bli att jag ger honom en godbit, och så är allt glömt, hoppas jag. Det känns iaf som det, och det låter som det på dina hundar också.

Har ju barn med, och det händer ju att en brusar upp på honom också. För honom så föklarar en ju att en gjorde fel som blev så arg. Att förklara det för hunden är ju svårare. Kanske genom att inte bli så arg i de allra allra flesta fall, i kombination med tårarna efteråt, är förklaring nog. De är ju allt bra kloka, hundarna.

Svar: Åh vilket bra svar, tack! <3 Du har rätt i att våra fyrbenta är kloka och jag tror och hoppas att du har rätt i det du skriver.
Roxanne Munoz-Rytting

2 Malin:

Jag håller även jag på att gå från en fas att ständigt sätta gränser på hunden till att vara positiv. Jag var inte arg på min hund utan jag var arg på omgivningen som var gränslösa. Men orkade inte gå runt med dessa känslor så gick den positivare vägen precis som du. Jag är inte alls arg längre men jag har precis som du haft bakslag, det har hänt när jag haft bråttom till bussen med hunden att jag sagt nej till hunden när vi gått förbi en vaktande hund. Jag skäms så för jag vet att det är fel, och jag vet också att min hund gjorde fel för att jag var stressad. Kände hur tårarna kom i mina ögon och när jag sa till min sambo, " jag vet att jag gjorde jättefel nu, men jag kan inte hjälpa det jag var stressad men även mänsklig".

Vi har som tur var en bra relation och jag tror inte han tog illa vid sig eftrsom vi har betydligt flera guldstunder. Jag är säker på att det samma gäller dina hundar:) . Kram på dig och gratta Max

Svar: Ja, det är svårt det där med bakslagen. Nu är det ju några år sedan jag gick från traditionell hundträning till belöningsorienterad, så jag har egentligen inte så mycket bakslag i själva träningen på det sättet. Det stora problemet är att jag alltid haft svårt att kontrollera mitt humör och är en sån känslomänniska - och där går det fortfarande ut över hundarna när jag är på dåligt humör tyvärr. Det är lika jobbigt varje gång men som du skriver så är det också mänskligt! Och så länge man är medveten om det så kan man förändra något.
Max hälsar och tackar och kram tillbaka! :)
Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: