Man är bara en ledare om någon väljer att följa...

Jag har egentligen tusen andra saker att göra just nu och jag hade inte tänkt att blogga alls idag faktiskt. Men nu kände jag att jag bara var tvungen att få det här ur mig. Jag är så ledsen! Så jäkla ledsen, och nu ska jag förklara varför: 
 
Först och främst vill jag säga att jag avskyr folk som bara pratar om andras brister för att framhäva sig själv. Jag skulle aldrig göra det av den anledningen, men känner att jag bara måste ta upp det här. Inlägget handlar alltså inte om hur "bra jag är" utan om hur jag ibland undrar över hur andra tänker när de exempelvis tränar hund och väljer hundtränare. 
 
Jag vill också säga att jag absolut inte menar att mitt sätt att träna hund är "det enda rätta" och inte heller att man inte får ha olika åsikter. Dock så anser jag att allting man gör bör baseras på någon form av fakta och inte enbart på erfarenhet.
 
Den sista tiden har jag försökt att hålla mig ifrån sådant jag mår dåligt av, just för att jag inte mår bra av det. Man kan inte förändra hela världen (i alla fall inte i en handvändning) och man får välja sina kamper. Den senaste tiden har jag fokuserat mycket på de sämre lottade i Sverige och även en del på TACN's arbete i Kina, och därför lagt andra saker åt sidan. Men, efter att under lång tid ha lyckats undvika Cesar Millan på TV, aversiva videoklipp på diverse hundträning och annat liknande så blev jag intaggad i ett inlägg om en hund på Facebook, upplagt av en hundtränare som är "utbildad" av Cesar Millan. 
Jag tänker inte gå in på några detaljer, men när jag såg videon så trodde jag att jag skulle börja gråta. Sättet hunden tränades på gjorde att hela min kropp bara skrek att det var fel. Det var så fel, fel, fel alltihop! En stackars hund som utsätts för saker som den inte alls klarar av och dessutom behandlas väldigt orättvist. För många så ser det ut som "vanlig hundträning" och med det menar jag att där absolut inte var ex. slag och sparkar inblandat (vilket sorgligt nog verkar vara där vi drar gränsen för djurmisshandel), men för mig så såg jag bortom det. Jag såg en hund som inte överhuvudtaget var bekväm i situationen och bara ville bort, en hund som utsattes för det den inte tyckte om i en sådan grad att den inte visste hur den skulle hantera det. 
För mig är inte detta hundträning, utan bara plågsamt.
 
Jag försökte att skaka det av mig och tänkte att det är inte min kamp. Inte nu. Jag har mått så dåligt som det är och kan bara inte låta en sådan sak tynga ner mig just nu. 
 
Sedan dök en annan video upp på Facebook. En där en tjej går med ett gäng hundar i retrieverkoppel. Tydligen så är hon "utbildad" av en tjej som i sin tur, även hon, är "utbildad" av Cesar Millan. Hundarna ses bara bakifrån men i mina ögon ser det varken speciellt roligt eller trevligt ut. De går lite bredvid/bakom hundföraren och tittar bara rakt fram. Kanske drömmen för många, men inte för mig. 
Det som retade mig allra mest när jag såg videoklippet var inte hur hundarna gick. Det som retade mig var att en person som inte har någon "riktig" utbildning nu utbildar andra. Vad som också retar mig något fruktansvärt är att alla Facebookinlägg samt infon på hemsidan är väldigt inlindad. Allting handlar om "balans". Att hitta balans i sin relation med hunden, att vara en trygg och balanserad flockledare. När jag då tittar på videon och vet vilken träningsfilosofi som ligger bakom hundarnas uppförande så vill jag inte annat än dunka huvudet i en vägg.
 
Hur blev det så här? Hur gick vi från att vara ett land med ett fenomenalt djurskydd (i jämförelse med många andra länder) till att det som svampar ploppar upp hundtränare "utbildade" av Cesar Millan? Och att de i sin tur börjar utbilda andra människor i dessa träningsmetoder? 
 
Hur är det möjligt att så många människor vägrar inse fakta och läsa på om hundträning? På hemsidan till en av ovan nämnda personer står det att tjejen saknade hundtränare som kunde använda sig av hundens egna språk och tänker i hundens banor, samt håller träningen naturlig. Jag kan inte för mitt liv få ihop den ekvationen. 
 
Om all modern forskning och studier visar på att hundar gör på ett visst sätt, har ett visst språk och gör si och så naturligt så gör ju dessa människor precis tvärtom. De pratar om dominans som en egenskap, om rangordning över artsgränser och om aggressionssignaler som något oönskat. De pratar om att korrigera hunden på hundars vis trots att vi inte är hundar och aldrig kommer att bli det. Allting som de "står för" är en lögn. Nu låter jag kanske hård, men om man utger sig från att se saker ur hundens perspektiv och sedan tränar med metoder som enbart baserar sig på mänskliga perspektiv och egenskaper, då är man en hycklare enligt mig. 
 
Man pratar om att leva i nuet och inte titta tillbaka på sådant som hänt tidigare, trots att man vet att traumatiska upplevelser kan orsaka chock och symptom liknande PTS hos människor, även hos hundar. Inom den mänskliga psykologin så vet vi nu att kroppen kan reagera på tidigare trauman långt efteråt och på många olika sätt - det är samma sak med hundar. Vi kan inte bortse från detta! 
Finns de verkligen någon som tycker att det är logiskt att människor kan få hjärnspöken av trauman men att hundar alltid skakar av sig allting och fortsätter att leva i nuet? 
 
Att lägga ut en video på ett slutresultat är enkelt. Det kan jag också göra och det kan se hur imponerande ut som helst. Att ta ett foto på sig själv tillsammans med 8 hundar är också enkelt, det kan mer eller mindre vem som helst göra (under förutsättningen att man antingen har väldigt långa armar, en selfie-stick eller en fotograf till hands). Men hur har vägen dit sett ut? Hur har hunden mått under träningen? Hur mår hunden nu? 
 
Jag lovar att jag också skulle kunna promenera med 8 hundar, 10 hundar eller vad det nu är och jag lovar att jag skulle kunna göra det enbart genom positiv förstärkning. När jag arbetade i stall så tog jag ibland 6 hästar á ca 500 kg styck till och från hagen. Det är tillsammans tre ton häst. Jag gick med dem i vanliga grimmor och grimskaft och hade aldrig några problem med detta. Detta var innan jag började träna med klicker och liknande, men jag berömde dem alltid när de gick fint och mer eller mindre ignorerade om de studsade runt lite. För mig handlade det aldrig om att "styla" (det var ju ofta inte ens någon som såg) utan det berodde helt enkelt på tidsbrist och på att det var väldigt långt till den ena hagen. Dock verkar det nu finnas ett värde i att kunna stoltsera med så många hundar som möjligt på bild. Folk blir imponerade. Wow, hur har du lyckats dressera alla dess hundar till att gå så fint? Jaa... om man bara lär dem att gå fint en och en så är det inte direkt något jättestort steg från att gå med en till att gå med tio. 
 
 
 
Det som skrämmer mig är att folk anlitar personer som är outbildade. Ibland får jag nästan känslan av att jag borde skämmas för att jag har utbildat mig inom hund. Folk verkar överlag tycka att en hundutbildning är inget att ha, "det viktigaste är att gå på känsla och erfarenhet". En hundutbildning har för många inget värde alls vilket är jättetråkigt. Det finns en anledning till att dessa utbildningar finns och det finns saker man inte kan lära sig enbart genom att prova sig fram. Inlärningspsykologi är en sådan sak. Om vi inte vet hur kroppen och hjärnan hanterar och mottar träningen, då kan vi heller inte veta vilket träningssätt som är bäst och gör minst negativ åverkan på hunden. 
 
Vi har på många sätt kommit längre inom hästarna än hundarna. Hos hästar förstår vi vikten av att skritta fram och skritta av (värma upp och varva ner), massage, akupunktur, laserbehandling, att få utföra naturliga beteenden i hagen, berikning i både hage och box osv. Bland hästfolk är man ofta villig att lägga ner pengar på sina djur. Man kan betala många, många hundralappar för en kort privatlektion, och flera tusen på friskvård och hälsa. Tyvärr har inte alla förstått att det inte behövs skarpa bett, sporrar och spö för att rida, men vi är i alla fall på god väg.
Inom hund är det visserligen förbjudet att  i Sverige använda både elhalsband och stackel. Det är dock inte olagligt attköpa/sälja/inneha dem, vilket gör att de är otroligt enkla både att få tag på och att använda utan att någon kan sätta dit en (jag vet, jag har precis köpt två begagnade stackel som jag ska ha på min "wall of shame" och visa kunder). Vad som däremot inte är olagligt att använda är strypkedja, dressyrlänk i tunn nylon, anti-skallhalsband som skapar obehag och andra "hjälpmedel" som skadar hunden.
Det är förbjudet att misshandla och vanvårda sin hund men inte att sätta på den ett stryphalsband som man sedan rycker i och inte heller att sätta halsbandet bakom öronen där hunden är som känsligast, att daska till den när den gör fel, knipa den i öronen eller kicka den i sidan. Det verkar också vara helt tillåtet att kasta ner sin hund på rygg och hålla fast den, att lyfta den i kinderna, att skrika på den och att utsätta den för situationer där den får fullständig panik. Då undrar jag, vad är att slå sin hund? Vad är att misshandla och vanvårda sin hund? Vad är att behandla djur väl och skydda dem mot onödigt lidande och sjukdom, som det så fint står i djurskyddslagen? 
För mig är de helt solklart att om hunden drar och man gör ett hårt ryck i kopplet med ett stryphalsband bakom öronen, så skapar man ett onödigt lidande. Det är också solklart att om hundar bevisligen löper större risk att drabbas av ex. nack- och ryggproblem när man använder stryphalsband än när man använder sele, så utsätter vi dem även där för onödigt lidande och risk för sjukdom/skada. 
 
Många av denna typ av hundtränare erbjuder tjänster där man lämnar hunden till dem och de tränar den i ett antal dagar/veckor/månader. Jag har aldrig förstått mig på det här (inte ens på den tiden när jag själv tränade hund på ett aversivt vis) och kommer nog aldrig att göra det heller. Vad handlar hundägarskap om, om inte att själv träna tillsammans med sin hund och att tillsammans nå framgångar? En duktig hundtränare tycker jag definieras av att den har en förmåga att lära ut till hundföraren. När jag tar mig an exempelvis en hund med ett eller flera problembeteenden så är jag alltid noga med att påpeka att det är hundägarna som kommer att göra jobbet, jag bara ger dem verktygen de behöver för att få jobbet gjort. Jag förser dem med både teoretisk och praktisk information, övningar och tips på hur de ska träna och sedan är det upp till dem att göra det. För mig är det otänkbart att ta in någon annans hund och träna den utan hundägarens närvaro - det är ju trots allt ägaren som hunden ska leva med och fungera med i resten av sitt liv. 
 
En annan sak jag tänkt på är det här förbaskade tjatet om "red zone dogs". Med detta menas alltså hundar som är i "den röda zonen", som anses vara den svåraste graden av ett beteendeproblem. Jag har i ett antal Cesar Millan-diskussioner fått höra "men åh, då har du aldrig träffat en red zone dog" och "alltså, såna som tränar som du är säkert jätteduktiga med enklare hundar men ni hade aldrig klarat av en red zone dog". Vet ni varför? Jo för att vi aldrig låter hundarna hamna i den "röda zonen". Vi tränar på en nivå där hunden kan ta till sig träningen och ökar sedan successivt svårigheten. Vi kastar inte in hunden i en situation där den går in i "red zone" och blir okontaktbar. 
Tro mig, jag har sett dessa hundar. Jag har sett ägare visa mig hur "hunden reagerar om jag gör såhär" och om jag nu använde begreppet "red zone dog" så finns det absolut lägen där jag hade kunnat säga det för att beskriva en hunds beteende. Jag har själv en omplaceringstik som definitivt var en "red zone dog" i vissa situationer när jag fick henne, men som nu är en fantastisk hund (Läs mer här: Glädjen när min hund morrar på andra hundar). 

Min "red zone dog" Doris (den vita), rehabiliterad med godis, respekt och mjuk hand. Här med "storebror" Max (dammtussen) och polaren Bam Bam (den rödbruna) uppe på utbildningen i Åre
 
Jag kommer alltid att ha förmågan att förstå hur man kan se upp till Cesar Millan eftersom det fanns en tid då jag själv gjorde det (Läs mer här: Att helt ändra tankesätt och våga erkänna det). Men jag har svårt att förstå oviljan att lyssna och ta till sig fakta. Om jag säger till någon att dominans inte är en egenskap, så kan de svara "det är det visst". Men alltså, om jag säger att jorden är inte platt, ska ni säga "det är den visst" då också och bara bortse från att man faktiskt vet att jorden är rund? 
 
Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Jag är hellre en "hundlyssnare" än en "hundviskare", vad väljer du?
 
 
Utan att blanda in alldeles för mycket politik i det här inlägget så vill jag dra en parallell till Sverigedemokraterna. Detta "stackars" parti som alltid blir utmålade som politikens svarta får, som kommer med påståenden de kallar fakta men inte har några belägg för och som trots detta lyckas öka och få ett stadigt antal anhängare. Partiet som alltid bär offerkoftan och alltid försvarar sig med att "det är odemokratiskt att inte lyssna på våra åsikter", "vi har faktiskt yttrandefrihet i Sverige, ni kan inte utesluta oss", "ni är vänsterextremister". 
 
Känns det inte igen lite? Vi som tränar hund utan bestraffningar är i detta fallet "vänsterextremisterna", för självklart har vi ju extrema åsikter eftersom vi tycker att det är fel att träna med straff och obehag. Vi är de som försöker att lyfta fram faktafelen och förändra folks syn på hundträning men som ändå inte når ut till de som verkligen skulle behöva läsa det. Vi är de som tydligen inte respekterar "yttrandefriheten" och är "odemokratiska", detta trots att flera av handlingarna skulle kunna klassas in under djurplågeri och djurmisshandel, precis som att flera av SD's uttalanden klassas som rasistiska. Alla har självklart rätt att göra sin röst hörd, men inte så länge det skadar och bryter mot lagen. 
 
Jag pratade med en klok kund idag. Hon har tidigare tränat aversivt men nyligen ändrat sig. Vi diskuterade aversiv hundträning och hon sa något i stil med det här: Man börjar med att korrigera hunden, sedan korrigerar man den hårdare när det inte fungerar första gången. Det är väl inget fel med det, alla säger ju åt en att det är hundens eget val hur hård korrigeringen ska vara. Sedan börjar den skygga för händerna och jag tänker "jag har slagit min hund". Var går egentligen gränsen och hur mycket kan vi linda in det i fina ord som "korrigering"?
 
Så länge Sverige tillåter TV-program som Cesar Millans att visas på TV, att outbildade hundtränare marknadsför sig och sina träningsmetoder genom att bland annat bjudas in till radio och TV, att stryphalsband är en självklarhet och att ingen höjer på ögonbrynen när någon alfarullar sin hund eller kniper den i öronen - då kommer detta vansinne att fortsätta. 
 
Tänk om vi istället skulle satsa på att kvalitetssäkra de hundutbildningar som finns, på att höja statusen inom yrket och på att utbilda nya och gamla hundägare i respektfull hundhantering. Vilken bra mycket trevligare värld vi skulle kunna leva i då!
 
Ge era hundar den kärleken och respekten de förtjänar. De har inte valt er, ni har valt dem.  
 
Med kärlek, respekt och omtanke. Välkommen! 
 
 
Läs gärna mitt examensarbete som till stor del handlar om aversiv hundträning och positiv bestraffning: Träningsmetoders påverkan på bull- och terrierraser

Kommentarer:

1 Sofia:

Håller helt med dig. Tragiskt när man är så orättvis mot sin hund.

Svar: Verkligen... :(
Roxanne Munoz-Rytting

2 Nina Johansson:

Du är bäst!!

Svar: <3
Roxanne Munoz-Rytting

3 Christina:

Vad bra du skrivit. Och viktigt.

Svar: Tusen tack Christina! :)
Roxanne Munoz-Rytting

4 Tamlina:

Måste säga att du skriver så bra saker & är så klok! Håller med dig.

Svar: Tusen tack :)
Roxanne Munoz-Rytting

5 Pälsklingar - aussie Loke och pudeln Gaia:

Tycker "red zone" används tämligen godtyckligt också. Ofta ser jag hundar som bara är lite "bråkiga", men de fläskar på med lite dramatisk musik och skakig kamera och en CM som efteråt med allvarsam min in i kameran säger att "hunden är farlig, en red zone dog". Skulle jag ha behövt anlita en CM varje gång en hund betedde sig så på trimmet hade jag fått lägga ner (för alla pengar hade gått åt). ;P

Mitt "examensarbete" när jag gick instruktörsutbildningen handlade om etik i hundvärlden. Jag använde videoklipp från media för att visa hur hundar tränas och att det anses ok (annars hade det ju inte fått sändas) och visade upp dessa för veterinärer och etologer, två av varje då jag inte hann få tag på fler inom ramen för arbetet. Det var bland annat klipp från the Dog Whisperer. I arbetet var det inte av vikt att det var den ena eller andra personen som gjorde något, det var ju själva metoderna som det handlade om, men i diskussion har jag förstås använt mig av det material jag fick in. För det var ingen av professionerna som tyckte CMs sätt att behandla hundar var ok någonstans. I ett fall sträckte sig en veterinär så långt som att säga rätt ut att det var misshandel och djurplågeri, hunden fick syrebrist.
Men TROTS detta, så fortsätter CM-fans ändå säga att "det var det inte alls" och CM är bäst, han skadar aldrig hundar.
Då vet jag faktiskt inte vad mer man kan säga. Om man avfärdar veterinärer, vars profession bland annat går ut på att se om en hund är skadad/riskerar bli skadad, för att en outbildad (definitivt inte utbildad inom veterinärmedicin, hundanatomi i alla fall) TV-kändis säger att han inte gör illa hunden...

Jag kan dock absolut tänka mig att anlita någon som inte är utbildad. =) Det beror på sammanhanget. Jag tror mer på en som tävlar framgångsrikt i lydnad än någon som gått en kurs i att hålla tävlingslydnadskurser, men inte gjort något själv med sin hund. (Om tävlingslydnad är vad jag är ute efter i detta exempel). Jamen bara för att man kan träna och tävla bra själv, så kanske man inte kan lära ut det till andra säger man kanske då. Sant, men ärligt talat tycker jag inte att pedagogik är en särskilt stor del av hundutbildningen och många godkänns fast de inte är särskilt bra. Betyder inte att de inte kan bli det, förstås. Jag tycker själv att jag hade kunnat få mer bastning på mitt praktiska prov, även om jag var bra på att se vilka som kunde försvåra för sin hund, respektive vilka som behövde göra det lättare osv, så var jag inte så bra på att förklara. Vilket jag ju är bättre på idag, men då har jag även högskoleutbildning bakom mig som nog bidrar på den punkten... Men kvalitetsmässigt borde pedagogiken säkerställas bättre redan innan man får sin "examen", tycker jag. =) Jag går ju själv på kurser och har oftare än inte känt mig besviken på vad som levererats faktiskt.
Sedan räknas jag väl officiellt som outbildad fortfarande, eftersom jag fortfarande har några inlämningsuppgifter (några trista rasbeskrivningar, sjukdomar och bokrecensioner) kvar, som nog aldrig kommer bli gjorda även om examensarbetet, teoretiska- och praktiska slutprovet är avklarat för längesedan. O_O Eller, i något slags gränsland liksom. Precis som jag kunde få jobb som socionom i slutet av min utbildning även innan jag hade fått examen, för man hade tillräckligt med kunskaper för att det skulle vara ok ändå så att säga.

Svar: Har du publicerat ditt examensarbete någonstans? Det låter jättespännande! Vill väldigt gärna läsa det om det går bra :)

Håller med dig om utbildningsbiten men bara till viss del. Man får väldigt mycket från en utbildning men det skulle enligt mig behövas någon form av kvalitetssäkring för att öka värdet på dem.

Sen så skulle jag nog aldrig få för mig att hålla kurs i någon form av tävlingsgren, men det beror inte så mycket på att jag inte kulle kunna, som på att jag tycker det finns andra som har större intresse av det och jag hellre håller mig till mina intresseområden.
Har någon tävlat framgångsrikt i lydnad så betyder ju inte det att den personen tränar med schyssta metoder, men den kan säkert lära ut momenten.

Sen får man ju sålla och granska, som med allt annat såklart
Roxanne Munoz-Rytting

6 Bra skrivet. Du e en klok tjej med hjärtat på rätt ställe. ★:

Du är en klok tjej med hjärtat på rätt ställe. Bra skrivet och jag håller med om allt ★

Svar: Tusen tack :)
Roxanne Munoz-Rytting

7 Malin:

Jag har ändrat syn på min hundträning/ hunduppfostran. Nu vill jag inte höra hur patetisk eller korkad jag är utan det är frukansvärt svårt ibland att veta "rätt väg" när det endast är CM, Barbro och Fredrik Steen på tv. Nu håller jag absolut inte med CM, men jag trodde seriöst den rättavägen var att sätta gränser och säga Nej och leka såklart. Idag sätter jag iofs gräser men genom belöning och strävar efter att inte säga nej. Har inte nejat på ett bra tag:)

Tycker inte man ska dömma människor som tror på detta man vet inte bättre.utan ta bort programmen och visa upp de duktiga hundpsykologerna i hundsverige mer. Eller varför inte skita i hundproblemen och visa upp sverige eliten innom hundsport som typ ryttareliten. Jag skulle vilja inspireras och lära mig av dessa. Tror även svensson ägare skulle inspireras till aktivering av hund. För om vi ska vara ärliga så ligger mycket av problemen i ostimulerade hundar.

Svar: Jag dömer ingen och jag har inga planer på att säga varken att du är patetisk eller korkad :)
Har du läst inlägget som jag länkar till i detta? Det som heter "att helt ändra åsikt och våga erkänna det"? Läs gärna det :)
Roxanne Munoz-Rytting

8 Pälsklingar - aussie Loke och pudeln Gaia:

Har inte arbetet upplagt någonstans, vill inte att det florerar runt hejvilt. ;) Men vill du läsa den kan jag skicka den till en lämplig mailadress.

Och ja, givet så är framgångsrika tränare inte nödvändigtvis schyssta, men man får ju välja någon med metoder man själv kan "stå för".

Svar: Du kan skicka till roxanne@carpecanishundcenter.se :) Set fram emot att få läsa det! :)
Roxanne Munoz-Rytting

9 Malin:

Hahahaha detta är fan helt läskigt. Jag läste inlägget och funderade på vem det var som skrev detta? Du eller jag :) Men härligt att jag inte är helt ensam. Jag kan inte säga att jag är maktmänniska men har nog varit väldigt okunnig:) men nu ser jag saker ur andra perspektiv. Jag läser mycket hundbloggar där de hjälper andra med tips. Förut kunde jag hålla med, amen sätt gränser om hunden morrar eller biter dig. Nu tänker jag mer, vad fasen har du gjort för att eran relation ska vara baserad på att din hund vill ha avstånd från dig? Hunden som är djuret som älskar att leva med människor. Själv är jag inte perfekt men jag har ransakat mig själv så mycket nu så jag känner att jag kan ta mig rätten att skriva, vad gör du som ägare för missar i kommunikationen?

Svar: Haha, ja så kan det ju vara ibland. Kul att du känner igen dig i mitt inlägg, och som du skriver så är det skönt att veta att man inte är ensam!
Håller med dig till 100% om det du skriver om relationen. För någonstans har det ju gått snett om ens hund vill ha avstånd från sin förare och att relationen bara är en maktkamp från ägarens sida.
Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: