Veterinärbesök. Igen...

En del av er vet att Max, av olika anledningar, har haft problem med sin andning under lång tid. Den senaste tiden har det dock blivit värre och ändrat karaktär lite. Han har nyst och fnyst och verkat väldigt irriterad i nosen (han är behandlad för noskvalster säkert 20 gånger och det är inte problemet) och det har till och med börjat blöda. Förmodligen pga. irritationen i slemhinnorna, men det är ändå obehagligt när han nyser blod och det är blodspår i hela huset :/ 
Jag har knappt vågat ta med honom på promenader eftersom han emellanåt andats så dåligt att jag fått bära honom :( Det är inget liv, speciellt inte för en hund som annars är så pigg och glad! 

Så jag bokade en tid till veterinären för att göra en riktig koll! I onsdags åkte vi dit kl. 08 och han var fastande ifall de skulle söva honom. Jag fick lämna kvar honom där och det det är alltid lika jobbigt! Väl hemma igen så gick jag som på nålar och hade en riktigt dålig känsla... Nu i efterhand så tror jag att känslan berodde på de dåliga beskeden vi fått de senaste veterinärbesöken, både vad gäller Doris och Santos. 

Samaya är redo för sitt första veterinärbesök! 

En orolig Max i väntrummet - pappa följde med och hjälpte mig att ha koll på både barn och hund! 

Vid 13 ringde de upp och sa att han kunde hämtas. Då hade det tagits blodprov, röntgats lungor samt han hade blivit sövd och fått nosen spolad och en biopsi tagen. Kraftig inflammation i nosen och mycket var när de spolade den, och biopsin får vi bara vänta på svaret på. Utskrivet kortison och antibiotika så länge. 

Han var som alltid, påverkad efter narkosen och vilade resten av dagen. plötsligt, ganska sent på kvällen så började han blöda ur nosen och det kom ganska mycket! Blod ser alltid mer ut än det är, men när det stadigt droppar så kommer det en del. Det var blod överallt där Max varit (innan jag upptäckte det) och han var full med blod i skägget och på framtassarna. Jag försökte få stopp på det genom att torka nosen och trycka papper/en tops mot den näsborren som var värst, men inget hjälpte. 

Vid strax innan 01 ringde jag djursjukhuset och kort därefter hade jag klätt mig och Samaya och packat in oss plus Max i bilen. Hade sån tur att Samaya sov hela vägen in, under hela besöket och sedan hela vägen hem! 

 Samaya i väntrummet på Djursjukhuset

Ledsen lilleman - inte okej med två veterinärbesök på samma dag! 

När vi kom in så hade blödningen stannat av, men han fick ändå kärlsammandragande medel i nosen, samt lite lugnande för att han inte skulle springa runt och fnysa. Förmodligen så berodde blödningen på att han redan var så irriterad i nosen samt på biopsin och att han sedan hållt på att fnysa och nysa under kvällen.

Han var jättepåverkad av det lugnande, hela resten av natten samt morgonen och förmiddagen men sen piggade han på sig. Som tur var så höll han sig ändå lugn så jag slapp fylla på med mer lugnande. Igår kunde vi gå en kort promenad men han fnös en del och jag var lite rädd att han skulle börja blöda igen men det klarade sig. 

Promenad i det fina höstvädret

Idag har han varit mycket bättre. Det låter lite mer när han andas än vanligt, men han har knappt nyst/fnyst/fått andnöd alls! Hoppas verkligen att det håller i sig! Nu väntar jag bara på biopsisvaret och hoppas att det är något som går att åtgärda, helst utan livslång kortisonbehandling...

Min älskade Maxeman <3 


Brustna hjärtans höst...

Var ska man börja? Ännu en underbar hund, vän, familjemedlem och personlighet, har fått vandra över regnbågsbron... 


I måndags fick mammas och Anders älskade groenendael Santos, somna in... 8 år gammal och med, vad vi trodde, ganska många år kvar i livet...

Allt började i våras när han plötsligt haltade. Inget som inte gick att fixa med smärtstillande, men så fort han inte fick det så kom hältan tillbaka. Detta resulterade förstås i veterinärbesök, som ledde till fler veterinärbesök. Smärtstillande, cartrophensprutor, hyaluroninjektion, röntgen, undersökningar, koppelpromenader, vila, oro, laserbehandlingar, hopp. Det såg ändå ljust ut, som att det här skulle gå att ordna. 

Ögon som vittnade om mindre och mindre livsgnista, en kropp som började sjunka ihop, muskelatrofi, viktnedgång, sjukdom. En artroskopi som "skulle" visa på en inflammation i bicepssenan - ganska enkelt att fixa. Istället ett samtal från en gråtande mamma, "de tror han har en nervrotstumör, det finns inget att göra". Väntan, tårar, oro, ångest... 

Till sist en CT, bilder som skickades till England för bedömning. Hopp. Kanske skulle det finnas nåt att göra, kanske var det inte så illa som de trodde. Kanske kunde han i alla fall få en fin höst och vinter, utan smärta. 

Beskedet. Nervrotstumörer och tumörer i mjälten... inget att göra... Paniken, gråten, smärtan... Beslutet. Hemskt, men hundra % rätt, det fanns absolut inget mer att göra för honom. 

Så i måndags fick han somna in... Jag har inte varit hos mamma sedan dess, kommer vara svårt de första gångerna. Tomt. Konstigt. Mamma var här igår och lämnade hans mat och lite andra saker, till mina hundar. Märklig känsla... Har försökt att inte tänka på att han är borta och det går ju ändå relativt lätt så länge jag inte åker dit... Nu blev det mer påtagligt. 

Kan inte förstå att vi aldrig kommer mötas av hans skall vid grinden, igen. Att Max aldrig ska rusa in och stå på bakbenen för att pussa honom på nosen, eller hugga honom i halsen så pälstussarna flyger, när han inte vill busa mer. Att aldrig mer ha dragkamp med hans älskade "saken", eller ta fåniga foton i tomteluva, där han hukar sig och ser obekväm ut. Att förr eller senare så kommer inte allt som varit i närheten av mammas hus, vara fullt med svarta, vågiga hårstrån längre... Han kommer aldrig mer gå kurs hos mig eller vara lekfarbror på mina valp- och unghundskurser... De som har fått chansen att låta sina valpar träffa honom på kurs kan känna sig privilegade, för han var fantastisk! 

Lekfarbror på valpkurs hos Carpe Canis Hundcenter 


14 nya (2 kullar), vackra groenendael-valpar har han blivit pappa till och på det sättet så lever han ändå vidare...



Älskade Satulaakson Aurinkosoturi, "Santos". Finaste Fjantos. Du är så saknad... Men jag är så tacksam att du hann träffa min fina dotter <3 

Mamma och Anders, jag lider med er, men det var rätt beslut. Glöm aldrig det! 

R.I.P Santos
2007-04-10 - 2015-11-09















Första tiden hemma

Jag har skrivit om min förlossning och om tiden på BB, men jag tänkte även berätta lite om vår första tid hemma (och om introduktionen till hundarna - i ett eget inlägg).
 
Vi kom ju hem ganska sent på fredagkvällen när Samaya var två dygn gammal. Jag var så lycklig över att vara hemma att jag bara grät och vi hade faktiskt en ganska lugn natt även om det var lite nervöst. 
Redan på lördagen var det dags för de första besöken, först Samayas farmor och farfar, sedan morfar och moster och till sist mormor och "moffe". Det var tårta och fika och middag och presenter. Även lite tårar. Dagen gick snabbt och Samaya sov sig igenom alla famnar. 

Moster Michelle och Samaya <3

På lördagkvällen började jag få riktigt ont vid amningen och jag grät som en brandspruta när det var dags. Kände mig som världens sämsta mamma för så fort hon vaknade och skrek så fick jag ångest över att hon skulle vara hungrig. Känslan av att inte vilja mata sitt barn är inte så kul, men det gjorde så galet ont! Det var samma visa på söndagen och mamma körde och handlade amningsnappar och lanolin-kräm att smörja med, till mig. Amningsnapparna tog udden av smärtan så det var riktigt skönt och jag använde dem i knappt en vecka och då bara dagtid, inte på nätterna. 

Present från gammelmoster Jennie ;)

Vi hade besökare på både söndagen och måndagen så det blev inte mycket tid över till annat. På tisdagen var Samaya 6 dagar gammal och då gick vi upp 5 på morgonen för att sätta oss i bilen och köra 40 mil enkel resa, upp till min gammelmormor i Falköping. Hon fyllde 94 år! Resan gick över förväntan, vi behövde bara stanna en gång för blöjbyte och amning, sedan sov hon hela vägen. Det var helt fantastiskt att komma upp till gammelmormor och jag kommer för alltid vara tacksam över att hon och Samaya hann träffas! Vi hade bokat fotograf för att föreviga 5 generationer samt ta lite andra bilder, och som tur var så sov sig Samaya igenom alltihop! Gissa om vi var trötta när vi väl var hemma igen, blev en intensiv dag med 80 mil tur och retur!

Hos Samayas gammel-gammelmormor Sara <3

 
Sedan har dagarna bara rullat på. Fler besök, hembesök av BVC, korta promenader med hundarna och barnvagnen. Vissa nätter har varit fantastiska då Samaya vaknat kanske 2 gånger för blöjbyte/amning, och andra nätter har vi varit vakna mer än vi sovit. Det skär i hjärtat när lilltjejen är missnöjd, men förutom lite ont i magen så har hon varit väldigt enkel att tillfredsställa. Hon är liksom rätt nöjd av sig. 
 




Mycket berg-och-dalbana har det varit med alla känslor. Jag har skrattat och gråtit om vartannat och samtidigt svämmat över av kärlek till den där lilla varelsen! Det är galet hur man kan älska någon man känt så kort tid, så ofattbart mycket. Jag kan nu se fram emot ett liv där jag inte kommer gör annat än oroa mig  för att något ska hända henne. ;) 





Senaste dagarna har jag legat i influensa, vilket inte var så kul med en nyfödd! 40 C i temp, svettningar och frossa om vartannat och värk i hela kroppen - då vill man ju bara vila och vara ifred, inte ha en bebis klistrad vid bröstet 24/7! Men vi överlevde den pärsen också - trots lite oro för infektion i livmodern som förlossningen nämnde när vi ringde. 

Igår var vi på BVC för första gången och vi hade en annan sköterska än den vid hembesöket eftersom de hade lite stressigt för tillfället. Det visade sig att det var min gamla BVC-sköterska som jag hade i Svedala, haha. Inte illa för mor och dotter att få samma sköterska :P

I alla fall så vägde lilltjejen hela 3455 gram igår och var 50,8 cm lång!! Hallå, hur snabbt går det egentligen?? 
(Födelsevikt: 3205 g, utskrivningsvikt: 3045 g och längd vid födsel: 48 cm)

Som tur är, går det på andra hållet för mamma! Jag har tack och lov gått ner hela 12 kg (hälften av vad jag gick upp) utan någon ansträngning. Jag ammar och har gått lite lugna, korta promenader bara. Längtar tills jag kan börja träna och röra mig ännu mer!