Brustna hjärtans höst...

Var ska man börja? Ännu en underbar hund, vän, familjemedlem och personlighet, har fått vandra över regnbågsbron... 


I måndags fick mammas och Anders älskade groenendael Santos, somna in... 8 år gammal och med, vad vi trodde, ganska många år kvar i livet...

Allt började i våras när han plötsligt haltade. Inget som inte gick att fixa med smärtstillande, men så fort han inte fick det så kom hältan tillbaka. Detta resulterade förstås i veterinärbesök, som ledde till fler veterinärbesök. Smärtstillande, cartrophensprutor, hyaluroninjektion, röntgen, undersökningar, koppelpromenader, vila, oro, laserbehandlingar, hopp. Det såg ändå ljust ut, som att det här skulle gå att ordna. 

Ögon som vittnade om mindre och mindre livsgnista, en kropp som började sjunka ihop, muskelatrofi, viktnedgång, sjukdom. En artroskopi som "skulle" visa på en inflammation i bicepssenan - ganska enkelt att fixa. Istället ett samtal från en gråtande mamma, "de tror han har en nervrotstumör, det finns inget att göra". Väntan, tårar, oro, ångest... 

Till sist en CT, bilder som skickades till England för bedömning. Hopp. Kanske skulle det finnas nåt att göra, kanske var det inte så illa som de trodde. Kanske kunde han i alla fall få en fin höst och vinter, utan smärta. 

Beskedet. Nervrotstumörer och tumörer i mjälten... inget att göra... Paniken, gråten, smärtan... Beslutet. Hemskt, men hundra % rätt, det fanns absolut inget mer att göra för honom. 

Så i måndags fick han somna in... Jag har inte varit hos mamma sedan dess, kommer vara svårt de första gångerna. Tomt. Konstigt. Mamma var här igår och lämnade hans mat och lite andra saker, till mina hundar. Märklig känsla... Har försökt att inte tänka på att han är borta och det går ju ändå relativt lätt så länge jag inte åker dit... Nu blev det mer påtagligt. 

Kan inte förstå att vi aldrig kommer mötas av hans skall vid grinden, igen. Att Max aldrig ska rusa in och stå på bakbenen för att pussa honom på nosen, eller hugga honom i halsen så pälstussarna flyger, när han inte vill busa mer. Att aldrig mer ha dragkamp med hans älskade "saken", eller ta fåniga foton i tomteluva, där han hukar sig och ser obekväm ut. Att förr eller senare så kommer inte allt som varit i närheten av mammas hus, vara fullt med svarta, vågiga hårstrån längre... Han kommer aldrig mer gå kurs hos mig eller vara lekfarbror på mina valp- och unghundskurser... De som har fått chansen att låta sina valpar träffa honom på kurs kan känna sig privilegade, för han var fantastisk! 

Lekfarbror på valpkurs hos Carpe Canis Hundcenter 


14 nya (2 kullar), vackra groenendael-valpar har han blivit pappa till och på det sättet så lever han ändå vidare...



Älskade Satulaakson Aurinkosoturi, "Santos". Finaste Fjantos. Du är så saknad... Men jag är så tacksam att du hann träffa min fina dotter <3 

Mamma och Anders, jag lider med er, men det var rätt beslut. Glöm aldrig det! 

R.I.P Santos
2007-04-10 - 2015-11-09
















Kommentarer:

1 Mandana Veysi:

Beklagar

Svar: Tack
Roxanne Munoz-Rytting

2 Eva H:

Vilken vacker grabb!
Stor kram!

Svar: Visst är han <3
Kram!
Roxanne Munoz-Rytting

3 Mia Rytting:

Tack älskade Roxanne för detta fina avsked!!
Ingen kunde skrivit det bättre än du!

Älskar dig
Din mams

Svar: Älskar dig mamma ❤️
Roxanne Munoz-Rytting

4 Carin Lyrholm:

Lika snäll och go som sin far Greco. De kommer att gilla varandra när de träffas. Sov i ro, Santos. Nu slipper du lida.

Svar: <3
Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: