Min förlossningsberättelse

Som några av er vet så har vi nu fått vår tvåbenta valp. Det blev en bedårande liten flicka och för de nyfikna kommer  min förlossningsberättelse här...
 
Det var på tisdagen den 27/10 (vecka 39+2) som jag kände att jag fick "mensvärk" vid ca 21 på kvällen. Under dagen hade jag faktiskt mått bättre än de senaste dagarna, och gått en härlig skogspromenad med en kompis och hundarna. 
I alla fall så hade jag haft lite "mensvärk" innan också så jag tänkte inte mer på det utan gick och la mig och läste lite. Vid kl. 23 så blev "mensvärken" mer påtaglig och började komma som i vågor. Det var väl runt kl. 02 som jag började misstänka att det rörde sig om värkar och då började jag klocka dem. Resten av natten var jobbig. Jag klockade värkar med i snitt ca 4 minuters mellanrum, tog ett par panodil och en varm dusch men inget hjälpte. Packade färdigt förlossningsväskan eftersom det inte var gjort än, och la mig sen på soffan för att inte störa Anton. 
 
Vid kl. 05.30 vaknade Anton och tvingade mig att ringa förlossningen ;) De tyckte jag skulle avvakta lite till, men sa att jag såklart fick komma in för undersökning om jag ville - det ville jag inte! Haha! Jag skickade iväg Anton till jobbet med löfte om att ringa om det hände något mer. Jag trodde fortfarande inte att det var dags på riktigt! Skulle ha kört till mamma på morgonen, men kunde ju omöjligt sätta mig i bilen, så hon bestämde sig för att komma till mig istället! Hon hade med sig go-frukost och vi låg på soffan och snackade skit i flera timmar. Det började bli ganska uppenbart att jag hade riktiga värkar när de blev mer och mer intensiva, men de blev inte så mycket tätare - det varierade mellan ca 4-6 minuter emellan och de brukar säga att man ska ha ungefär 3 minuter emellan när man åker in. Riktigt jobbigt var det i alla fall och jag låg dubbelvikt och kunde knappt andas, vid varje värk. Ringde förlossningen en gång till och de sa att jag gärna fick komma in men de kunde inte lova att jag fick stanna - så jag stannade hemma! 

Vid lunch åkte mamma hem till sig och jag ringde hem Anton från jobbet. Han tog hand om mig så gott det gick men kände sig nog ganska maktlös, stackarn. Vid 14.30 eller nåt sånt, så ringde han förlossningen igen - då var värkarna så intensiva att jag låg på golvet i fosterställning, men fortfarande "bara" ca 4-6 minuter emellan i snitt. De tyckte vi kunde komma in för en undersökning och plötsligt blev allt väldigt verkligt. 

Bilresan var riktigt jobbig fast det bara tar runt 40 minuter att köra - men jag hade problem att hantera värkarna när jag var tvungen att sitta upp. Väl framme så blev jag kopplad till CTG-övervakning och fick ligga med det på i 20 minuter eller så innan barnmorskan kom in. Hon undersökte mig och jag var öppen hela 7 cm (3 cm kvar)!- jag hade med andra ord klarat av en hel del där hemma och det var ändå "tur" att vi åkte in fast det inte var så jättetätt mellan värkarna. 

Jag fick ta ett varmt bad och det hjälpte väl sådär mot värkarna men var underbart för ryggen. Minns inte hur länge jag badade men det var nog över en timme i alla fall. När jag gick upp så fick jag akupunktur - även detta var mer för ryggen än själva värkarna. Trodde på allvar att jag skulle gå av på mitten vid varje värk, så ont hade jag i ryggslutet. 

Värkarna blev mer och mer intensiva och kom fortfarande ganska tätt, men inte jättetätt. Nån gång här, tog de hål på hinnorna så att vattnet gick. Fick precis in en macka och ett glas saft och skulle försöka få i mig lite energi, när värkarna plötsligt började avlösa varandra i en rasande takt. Fick nästan panik eftersom jag inte hann andas emellan och sedan började jag spy av smärtan. Anton ringde efter barnmorskan och när hon kollade så var jag helt öppen och det var dags att börja krysta. Provade lustgas för att klara mig igenom några krystvärkar men det hjälpte inte alls och jag blev hög som ett hus - dock så var det väldigt skönt att fokusera på masken. Men gasen gick bort ganska snabbt igen. 

Tänkte inte gå in på alldeles för mycket detaljer men jag var nog runt i varenda ställning som finns, i förlossningsrummet. Det hjälpte liksom att få röra på sig. Jag hade absolut ingen tidsuppfattning och jag kan säga att jag hann "ångra mig" flera gånger om. Jag var övertygad om att jag inte skulle överleva - än mindre lyckas få ut den där bebisen. 
Plötsligt så sa de att de inte hörde bebisens hjärtljud och att de skulle kalla in en läkare. Jag fick lite panik - var ju livrädd att något skulle gå fel - och barnmorskan pushade på mig att krysta ännu mer. Läkaren hann bara komma in och få på sig handskarna, sedan hade barnmorskan plötsligt en bebis i famnen! <3 

Just där och då så var det bara en sån otrolig lättnad att det var över, att bebisen skrek och att jag kunde sjunka ihop och bara slappna av. Vi fick veta att det var en flicka och jag fick upp henne till mig - tyvärr var navelsträngen väldigt kort så vi fick inte riktigt den sena av avnavlingen vi ville ha, utan Anton fick klippa så vi kunde få upp henne längre än till min mage :P 

Och apropå Anton så gjorde han ett jättejobb, är såå imponerad! Han var likblek och skakade men lyckades ändå håll sig lugn och stötta mig något enormt. Jag var kanske naiv, men jag hade aldrig trott att en förlossning skulle göra ont! Jag trodde verkligen inte det! Men det visade sig att vad som verkade som en evighet, var i själva verket bara 12 minuter med krystvärkar innan hon kom ut! 

Vi bestämde ganska omgående att namnet skulle bli Samaya - det kändes mest passande med tanke på hennes kolsvarta ögon och rejäla kalufs på huvudet! Efter att ha blivit undersökt och lite sydd, så blev vi lämnade ifred i lite mer än en timme, och sedan fick vi fika. Efter fikan var det dags att väga och mäta lilltjejen och sedan fick vi komma till vårt rum - vi hade sån tur att vi fick det enda enkelrummet!!

Jag tog en välförtjänt varm dusch och sedan bäddade vi ner oss alla tre i sängen för att försöka sova lite och bearbeta det senaste dygnets händelser. 

Just nu tänker jag att jag aldrig någonsin vill vara med om en förlossning igen, men visst var det värt det. Man förstår nog inte riktigt hur häftig känslan är, förrän man har sitt barn i famnen - total, underbar kärlek vid första ögonkastet! <3 

Det här var min förlossning. Ett annat inlägg om bb och första veckan, kommer! För er som hellre läser om hundar så kommer det även ett inlägg om hur vi introducerade Samaya till dem! :) 

Edit Samaya Blendina Rytting Dbala
2015-10-28
Kl. 20.17
48 cm lång, 3205 gram 







Kommentarer:

1 Terése Bouvier:

Bra jobbat och massvis med grattis! :D

Svar: Tusen tack! :)
Roxanne Munoz-Rytting

2 Eva H:

Stort grattis!
Och välkommen till världen lilla fröken sötnos!

Svar: Jättetack! :)
Roxanne Munoz-Rytting

3 Anonym:

Grattis 🎉 bra jobbat allihopa.

Svar: Tack tack :)
Roxanne Munoz-Rytting

4 Sofia :

Grattis till er alla. Bra jobbat!
Www.echosierra.se

Svar: Tusen tack :)
Roxanne Munoz-Rytting

5 Kerstin S:

Stort grattis!!! Ni är så söta <3

Svar: Tack! :D <3
Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: