Krasch Boom Bang

Nu är den nådd på riktigt. Den berömda bottnen, väggen, ja allt vad den kallas. Det finns ingen ork, ingen kraft kvar. Jag har stått och vippat på gränsen länge och till sist räckte det med en liten, liten knuff för att jag skulle trilla över kanten. Jag är slut. Färdig.

Så vad händer nu? Kan man verkligen vara sjukskriven från att vara mamma? Läkarna tycker det, frågan är vad Försäkringskassan tycker.
Kan man förklara för Samaya att "nu behöver mamma en paus, kan du vara snäll och reda dig själv en månad eller så?"?

Jag känner mig misslyckad.
Misslyckad som mamma.
Misslyckad som sambo.
Misslyckad som hundägare.
Misslyckad som människa.

Fixar inte stress eller krav. Vill bara lägga mig under täcket och skrika "låt mig vara ifred". Vill inte svara i telefon eller på mail. Vill inte att någon ska bry sig om vad jag gör - vill bara sköta mig själv en stund eller två.

Känner mig arg. Och ledsen. Och irriterad. Det riktigt kryper och jag vill bara slita mig ut ur mitt eget skinn. Reagerar känslosamt på allt. Bryter ihop för att mjölken är slut, får ett utbrott för att toarullen är felvänd eller för att det regnar ute.

Kroppen gör ont. Öm överallt. Lederna knakar och benen viker sig. Orkar knappt lyfta armarna på morgonen. Huvudet är tungt som ett bowlingklot och det känns som att jag har ett skruvstäd om bröstet.
Yrseln och dimsynen kommer titt som tätt och jag måste sätta mig för att inte tappa balansen.

Minnet sviker mig hela tiden. Kan varken komma ihåg vad jag gjorde för 5 minuter sedan, eller vilka länder jag semestrat i. Har missat föräldragruppen, tagit fel på dag för bvc-besök och kört halvvägs till Ica i morgonrock istället för jacka. Har kollapsat och fått minnesluckor. Tankarna är inte med, jag tappar bort mig i dem hela tiden. Kan inte koncentrera mig på någonting, får läsa om samma mening 10 gånger och kommer ändå ingen vart.

Får inte fram orden, stakar mig. Hinner glömma vad jag skulle säga. Kan inte lyssna uppmärksamt på vad andra säger - hänger liksom inte med.
Ska skriva men minns inte vissa ord, stavas det nogrannt eller noggrannt? Överaska eller överraska? Googlar fram rätt stavning och dagen efter får jag göra om precis samma googling. Ord som jag alltid varit så bra på!

Ringandet i öronen blir värre än vanligt och det är aldrig tyst - jag vill bara att det ska vara tyst! Och ljuset - jag som älskar solen, men det sticker i ögonen och jag drar för gardinerna så fort den visar sig minsta lilla.

Och tröttheten. Tröttheten ska vi inte prata om. Jag tror att jag skulle kunna sova i en månad och ändå vara trött! Ändå så ligger jag och vrider och vänder mig halva nätterna. Det är omöjligt att sova. Hjärnan går på högvarv samtidigt som den har stängt ner - inte en enda konstruktiv tanke susar genom min skalle. Och allt jag vill är att sova. Men det är omöjligt.

Sjukskriven för utmattningssyndrom. Igen. Med en släng av förlossningsdepression... Skamligt är vad det är. Att inte orka något så naturligt som att vara mamma. Det är sånt man inte får prata högt om, då kanske man inte älskar sitt barn tillräckligt mycket. Sånt som man ska dölja - klistra på ett leende och kör på så går det snart över! Men inte den här gången...
Jag älskar min unge till månen och tillbaka, men älskar inte alltid att vara mamma och att en liten människa är 100% beroende av mig. Det är jobbigt, svårt och skrämmande!

Har inte velat skriva om det här men jag måste... det är här jag är som ärligast, både mot andra och mig själv. Därmed inte sagt att jag skriver om allt.
Jag har inte berättat för någon. Har avbokat mycket men inte riktigt allt, inte sånt som ger mig lite tillfällig energi och som kan dölja hur det egentligen är, hur jag egentligen mår. Piggnar till när jag väl är uppe i det men kraschar så fort jag slappnar av...
Har till och med avbokat Åre-resan. Något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Vackra Sulviken som jag alltid längtar tillbaka till. Där det finns underbar natur, äkta vänner och hundar i mängder. Där jag alltid tankar positiv energi för månader framåt. Men jag orkar inte. Och vågar inte köra hela sträckan så som jag mår nu...

Skrivit det här inlägget tusen gånger om. Skrivit, suddat. Skrivit, raderat hela skiten. Skrivit, sparat ett utkast, suddat. Hur ska man kunna förklara? Hur ska någon förstå? Hur ska man undvika att bli klassad som svag, gnällig, lat?

Nu får jag hjälp. Av familjen och av vården. Hjälp att komma på rätt spår igen, avlastning för att kunna vila. Och vila det gör jag! När jag inte bara sover, läser eller kollar serier så gör jag vad jag orkar av sånt som får mig lugn och avslappnad. Går en skogspromenad, rensar kökslådorna eller skriver. Men jag orkar inte speciellt länge och sen måste jag vila igen, kanske till och med vila dagen efter också.

Det konstanta dåliga samvetet gnager hela tiden men jag försöker lära mig att inte lyssna på det. Jag måste lyssna på mig själv just nu, på vad jag behöver.

Kommentarer:

1 Sarah M :

Kramar❤❤❤

Svar: Tack ❤️
Roxanne Munoz-Rytting

2 NastiSamoyed:

Klickade i "Gilla", för det är bra att du tar och får hjälp!

Du är inte svag, du har ju bara varit stark för länge. Och då blir resultatet att man måste vila. Vila i massor! Så kommer du tillbaka som en stark mamma, en stark matte, en stark sambo och en stark människa!

Jag hoppas du suger åt dig av all positiv energi som riktas mot dig, och att du vilar på riktigt. Tänk bara på dig själv nu, Roxanne. Det är ju du som har huvudrollen i ditt liv, så gör det som får dig att må bra, och vila lite sen!

Skickar massor av styrkekramar!! <3<3<3

Svar: Åh, tack <3

Stor kram!
Roxanne Munoz-Rytting

3 Lena Möller-Bondesson:

Hej Roxanne!
Skickar många styrkekramar till dig...krya på dig låter för hurtigt och klämkäckt...
Läser ofta din blogg. Du har verkligen förmåga att skriva och fota så det blir intressant. Hoppas snart att höra från dig....men förstår om du inte orkar. Ta hand om dig.

Hälsningar Lena

Svar: Åh, tack Lena! Vilken fin kommentar!
Kram!
Roxanne Munoz-Rytting

4 Nanna:

Du är bäst som mamma, sambo och hundägare just för att du vilar. Du har blivit sjuk! Den enda vägen just nu är vila.

Svar: Tack <3
Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: