Som en käftsmäll

I förmiddags hoppade jag in i bilen tillsammans med Samaya för att köra och möta upp mamma i Svedala och lämna Samaya till henne. S halvsov i bilen och jag satt och nynnade med till musiken när jag plötsligt insåg var jag var någonstans. Jag körde genom skogen där jag och Max tog vår allra sista promenad tillsammans... Den där vindstilla, snöblaskiga dagen i januari i år. Tänk att det är nästan 11 månader sedan... Jag har inte varit där sedan dess, inte ens kört förbi...
 
När jag kom till platsen där vi parkerade bilen och började promenera så brast det. Jag har tänkt mycket på Max i dagarna och det här var liksom droppen. Jag minns varenda detalj av vår promenad. Trots att jag visste vad som väntade så lyckades jag släppa alla tankar på det och för en stund bara vara i vår bubbla. Max var så lycklig. Han sprang, skuttade, åt sig mätt på allt sitt favoritgodis, drog sina kättingar och rullade sig i snön. Han sprätte med bakbenen så både snö och smuts yrde omkring honom och han hoppade på mig så jag blev alldeles blöt och lerig. 
 
Trots omständigheterna så var det nog en av våra bästa promenader tillsammans och jag kommer aldrig att glömma den <3 
 
ALDRIG GLÖMD - ALLTID SAKNAD
MAX 2005-2016
 
 
 

Kommentarer:

1 Sofia Werlin: mammalivet och hälsolivet :

Åh många kramar <3

Svar; Kul att du är med och tävlar i dagens lucka :). Lycka till och glöm inte bort att varje morgon 07:01 öppnas en ny lucka i bloggen!

Svar: Tack <3
Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: