Pausa livet

Vi närmar oss mars månad och jag förstår inte var tiden tar vägen. Vi har haft en tuff start på året med mycket sjukdom och tråkigheter bland både två- och fyrbenta, och tiden har liksom bara runnit iväg. 

Just nu önskar jag mig en pausknapp för livet. Bara för ett tag, så jag hinner med att tänka lite. 
Det är mycket tankar som snurrar om varandra och jag försöker att sortera dem men lyckas sällan. Funderar mycket på företaget och tvisten med Skatteverket. Önskar att jag kunde få dem att förstå att allt jag vill är att få träna hund... Man orkar inte bråka, bli motsrbetad och kämpa i motvind hur länge som helst så just nu ser det mörkt ut för Carpe Canis Hundcenter. Kanske lägger jag bara ner och tränar hund på hobbybasis igen. För mycket strul för ett företag i så liten skala... 

Vi får se hur det blir - i helgen ska jag bolla tankarna med min mentor/vän och hoppas att jag blir lite klokare efter det! 

Blir nog inga uppdateringar här innan dess, men under tiden tar jag gärna emot lite tankar från er som läser (vet ju att en hel del driver företag). Är det värt att driva ett företag i så liten skala som jag gör? Finns det något alternativ förutom att bara hjälpa folk gratis på fritiden? Hur gör ni andra med bokföring mm.? Sköter ni det själva eller anlitar någon? Lönar det sig? 

Ös på med tips och tankar <3 

Livet är skört

I lördags, den 13/2 var Samaya lite snuvig. Dagen gick och hon var pigg och glad som vanligt när hon var vaken, men sov lite mer än vanligt.

På kvällen när vi skulle gå och lägga oss så var hon plötsligt jättetäppt och vi bestämde oss för att det var bäst att rensa hennes näsa innan vi la oss. 

Eftersom jag har stött på några höjda ögonbryn och rynkade näsor när jag sagt att vi "sugit hennes näsa" så tänkte jag bara förklara att vi använder en nässug för bebisar. Man stoppar ena änden i sin mun, den andra i hennes näsa - och suger. Där är självklart ett filter emellan ;) 

För att göra en lång historia i alla fall lite kortare så sprayade vi näsan med Physiomer (typ koksalt i nässpraysform) och använde snorsugen - och fick ut MASSOR med snor. Hon blev såklart ledsen så la henne för att amma men hon kunde knappt få tag för hon var så täppt. 

Vi sprayade och sög igen och sen var det samma visa med bröstet igen. Hon var fortfarande så täppt att hon knappt fick tag. 
Plötsligt så försökte hon inte ens ta tag längre och då hade hon slutat andas och blev helt blå! 
 
Vi fick ut en ambulans på under 10 min och hon började som tur var att andas igen redan när jag pratade med dem! De kom ut ändå för man vet ju aldrig. 

De undersökte henne såklart, men allt såg bra ut. Syresättningen var bra, tempen var bra, lungorna lät bra osv. Hon fyrade av både leenden och fjärtar, vilket kändes bra (men man blir ju lite rädd att de ska tycka man är löjlig som ringde 112 när hon är så glad när de kommer haha - men hellre det än att hon inte skulle ha börjat andas igen!) 

När de körde igen var hon fortfarande glad men snorig och vi var rejält omskakade. Jag behöll lugnet ganska bra när vi var mitt uppe i det, medan Anton fick lite panik. Efteråt var han lugn men jag började störtböla och skakade i flera timmar efteråt! Jag satt uppe i soffan hela natten och hon sov i min famn medan Anton sov bredvid. Vi var livrädda att det skulle hända igen och jag släppte knappt henne med blicken på hela natten. 

På morgonkvisten löste Anton av mig så jag fick sova lite, men jag var fortfarande helt skakis när jag vaknade! 

Nu har det nästan gått en vecka sedan det hände och vi börjar bli lite lugnare. Vi fick dock en brysk påminnelse över hur skört livet är och hur viktigt det är att ta hand om varandra och leva i nuet. Man vet aldrig när någon vi älskar rycks ifrån oss.

Älskade unge! Hoppas verkligen att det här var "vår skräckupplevelse" och att vi slipper mer av den varan! 






Max är hemma igen

Idag fick jag äntligen hem Max aska. Min bästa vän i en liten papplåda... Det känns fel på så många sätt... 

Min älskade Max som var så full av livsglädje in i det sista. Som inte ville släppa taget när det väl var dags. 
Innerst inne vet jag att det var rätt beslut, men vissa dagar kommer ångesten. Gjorde jag rätt? Skulle jag ha låtit honom vara med ett tag till? 

Nu är frågan vad jag ska göra med det som finns kvar av honom. Ska jag sprida askan någonstans? Begrava den? Låta den stå i min garderob tills jag är redo att släppa taget? 

Det är egentligen helt oviktigt, för i den lådan finns bara lite skit, inte Max. Han är med mig var jag än går, oavsett var hans kropp befinner sig. Men ändå är det ett svårt beslut... Vill göra "rätt", vill inte ångra mig. 

Saknaden är fortfarande precis lika stor, sorgen lika intensiv och smärtan lika plågsam. Jag letar fortfarande efter honom här hemma ibland, inbillar mig att jag hör honom skälla vid dörren. Drömmer om att han är här men när jag vaknar så finns han inte bredvid mig. Går ibland upp och går ett varv runt huset eftersom jag är så övertygad om att han finns där någonstans. Sen kommer tårarna igen när jag inser att han är borta på riktigt. 

Ända sedan han fick somna har jag känt mig förlamad, som om jag håller på att drunkna... Varje dag handlar mer om att överleva än att leva... 

"Det var bara en hund" säger vissa. "Han var min bästa vän" svarar jag då. 

Sov i ro min vän - tills vi ses igen <3