Hundar som sörjer och en ny hund?

Det är nu tre veckor sedan Max fick somna in - jag kan inte förstå var tiden tar vägen. Det gör fortfarande precis lika ont, men det som smärtar mig mest just nu är att se Doris. Hon är kvar här hos oss - kvar i livet, vardagen och sorgen. 

Älskade Doris som alltid är så glad och full i fan, som sprudlar av liv och charmar brallorna av vem som helst. Det smärtar mig så otroligt att se henne såhär låg och ledsen. Hon söker närhet ena stunden, för att i nästa dra sig undan och ligga för sig själv. Om vi gör något så är hon med på det med samma glöd som tidigare, men så fort det inte händer något är hon låg igen. Hon ser sorgsen ut och hela hennes utstrålning har förändrats... 

Har funderat på att skaffa en hund till. Inte för att ersätta Max, men för att fylla ut tomrummet efter honom. Och för Doris skull. Doris som inte tycker om andra hundar... Doris som älskade lille Max men som i princip inte går ihop med någon annan. 
Hon kan tycka det är trevligt med hundkompisar, men bara vissa välkända och bara i koppel. Släpper inte ihop henne med någon av rädsla för att något ska hända. 

Skulle hon uppskatta en ny kompis? Eller är det för min skull? Det är svårt att veta vilket... 

Å ena sidan så skulle hon behöva dela oss med en hund till - och att dela med sig är inte hennes starkaste sida. Å andra sidan skulle hon få sällskap. Och de hundarna hon har tyckt om, de har hon verkligen tyckt om! 

Har jag tid för en hund till? Ja det har jag väl, men det är ingen som vet nu om det blir lättare eller svårare ju äldre Samaya blir. Och jag klarade ju av två innan så vem säger att jag inte kan göra det igen? Den stora skillnaden är att det kommer krävas mycket tid och tålamod vid introduktionen. Inget får gå fel och det måste få ta tid. Orkar vi leva med grindar och galler i varenda dörröppning, alltid med ögon i nacken, tills vi vet att det fungerar? Kommer jag klara av att introducera två hundar, varav den ena är en "bråkstake", samtidigt som jag har en bebis? Kommer det funka? Kommer jag vara så säker att jag vågar släppa ihop dem? Vågar jag inte det så är det ju ingen mening med det alls. 

Det är så många tankar som snurrar... För vems skull är det egentligen? 

Doris sörjer Max, men sörjer hon även sällskapet? Kan en annan hund som inte är Max fylla ut det tomrummet? Kommer hon att bli gladare igen? 

Jag tycker att det är vikigt att låta henne sörja, att ge henne tid. Men hur lång tid ska man stå ut med att se sin vän så ledsen? 

Jag försöker att aktivera henne, men även om jag hade velat så orkar och hinner jag inte hur mycket som helst, och i längden skulle inte hon heller må bra av för mycket aktivitet. Jag försöker att ge henne närhet när hon vill och lämna henne ifred när hon vill det, försöker hinna massera henne i lugn och ro vilket inte är det lättaste med ett spädbarn i huset. 

Ger henne tryptofan för att boosta serotonin-nivån och Zylkene för att dämpa eventuell ångest. Vet inte om något av det hjälper i det här fallet, men det skadar ju inte i alla fall! 

Lilla, lilla Doris... Jag önskar att du kunde tala med ord och inte bara ditt kroppsspråk. Att jag kunde få veta exakt vad som rör sig inne i ditt huvud och ditt hjärta. Att jag kunde få förklara varför vi var tvugna att låta Max gå... 

Har du haft en sörjande hund? Hur yttrade det sig och vad gjorde du för att hjälpa? Gjorde du något överhuvudtaget? 

Under de nästan 4 åren som vi haft båda hundarna, växte en härlig vänskap fram <3





Kommentarer:

1 Bea :

Har inte haft en hund som sörjt men när vi tog bort våran första katt som fick cancer så blev Sakura kvar och vi tänkte inte skaffa en till för hon inte riktigt gick ihop med andra. Men hon gick i över 3 veckor och skrek och vägra äta eller göra något så vi provade ta hem en ny katt tog 1 vecka sen var de kompisar. Vet de är lite dåligt jämförelse katt och hund.
Men tänker du kanske kan få ta hem en hund på prov och se hur de går mellan dem.

Svar: Ja det för bli på prov om det blir någon. Det tar bara så himla lång tid innan Doris accepterar andra hundar (om hon ens gör det), så det känns taskigt mot en eventuell ny hund om den ska bo in sig och sen behöva flytta :'(
Samtidigt så vet jag ju att hon verkligen uppskattar sällskap när det väl fungerar. Svårt!
Roxanne Munoz-Rytting

2 Nina:

När vi började släppa ihop Dexi och Ilo så hade vi gallermunkorg på Dexi. Både vi och Ilo kunde läsa hennes signaler och vara trygga. Inga nervösa, spända känslor som darrar i luften och påverkar negativ.
För oss funkade det jättebra 😀 Efter ett tag kunde vi ta bort munkorgen inomhus men hade den kvar när de var lösa ute. Jaktlek kan utlösa mycket 😉
Det kanske verkar hemskt med munkorg men tack vare den kunde vi uppträda normalt och med avslappnat kroppsspråk mot hundarna. ❤️

Svar: Bra ide Nina! Har jag inte ens tänkt på! Blir till att lära Doris att tycka munkorg är kul! 😘
Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: