Livet är skört

I lördags, den 13/2 var Samaya lite snuvig. Dagen gick och hon var pigg och glad som vanligt när hon var vaken, men sov lite mer än vanligt.

På kvällen när vi skulle gå och lägga oss så var hon plötsligt jättetäppt och vi bestämde oss för att det var bäst att rensa hennes näsa innan vi la oss. 

Eftersom jag har stött på några höjda ögonbryn och rynkade näsor när jag sagt att vi "sugit hennes näsa" så tänkte jag bara förklara att vi använder en nässug för bebisar. Man stoppar ena änden i sin mun, den andra i hennes näsa - och suger. Där är självklart ett filter emellan ;) 

För att göra en lång historia i alla fall lite kortare så sprayade vi näsan med Physiomer (typ koksalt i nässpraysform) och använde snorsugen - och fick ut MASSOR med snor. Hon blev såklart ledsen så la henne för att amma men hon kunde knappt få tag för hon var så täppt. 

Vi sprayade och sög igen och sen var det samma visa med bröstet igen. Hon var fortfarande så täppt att hon knappt fick tag. 
Plötsligt så försökte hon inte ens ta tag längre och då hade hon slutat andas och blev helt blå! 
 
Vi fick ut en ambulans på under 10 min och hon började som tur var att andas igen redan när jag pratade med dem! De kom ut ändå för man vet ju aldrig. 

De undersökte henne såklart, men allt såg bra ut. Syresättningen var bra, tempen var bra, lungorna lät bra osv. Hon fyrade av både leenden och fjärtar, vilket kändes bra (men man blir ju lite rädd att de ska tycka man är löjlig som ringde 112 när hon är så glad när de kommer haha - men hellre det än att hon inte skulle ha börjat andas igen!) 

När de körde igen var hon fortfarande glad men snorig och vi var rejält omskakade. Jag behöll lugnet ganska bra när vi var mitt uppe i det, medan Anton fick lite panik. Efteråt var han lugn men jag började störtböla och skakade i flera timmar efteråt! Jag satt uppe i soffan hela natten och hon sov i min famn medan Anton sov bredvid. Vi var livrädda att det skulle hända igen och jag släppte knappt henne med blicken på hela natten. 

På morgonkvisten löste Anton av mig så jag fick sova lite, men jag var fortfarande helt skakis när jag vaknade! 

Nu har det nästan gått en vecka sedan det hände och vi börjar bli lite lugnare. Vi fick dock en brysk påminnelse över hur skört livet är och hur viktigt det är att ta hand om varandra och leva i nuet. Man vet aldrig när någon vi älskar rycks ifrån oss.

Älskade unge! Hoppas verkligen att det här var "vår skräckupplevelse" och att vi slipper mer av den varan! 






Kommentarer:

1 Anonym:

❤️

2 Nina:

Smärtsamt har jag upplevt det ingen ska behöva uppleva. Jag har fått erfara hur lätt den brister, denna sköra tråd som ett liv hänger sig fast i.
Älska av hela ditt hjärta och njut av varje stund.
Se de små miraklen som finns runt omkring dig i vardagen och försök leva i nuet så mycket du kan ❤️
Gripande ledsen blev jag över er otäcka upplevelse.
Hjärtans lycklig över att allt gick bra ❤️


Svar: Åh Nina ❤️
Jag har väl på ett sätt förstått innan också, men först nu när jag är mamma själv så kan jag nog förstå till 100% vad du har gått igenom.
Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: