Max är hemma igen

Idag fick jag äntligen hem Max aska. Min bästa vän i en liten papplåda... Det känns fel på så många sätt... 

Min älskade Max som var så full av livsglädje in i det sista. Som inte ville släppa taget när det väl var dags. 
Innerst inne vet jag att det var rätt beslut, men vissa dagar kommer ångesten. Gjorde jag rätt? Skulle jag ha låtit honom vara med ett tag till? 

Nu är frågan vad jag ska göra med det som finns kvar av honom. Ska jag sprida askan någonstans? Begrava den? Låta den stå i min garderob tills jag är redo att släppa taget? 

Det är egentligen helt oviktigt, för i den lådan finns bara lite skit, inte Max. Han är med mig var jag än går, oavsett var hans kropp befinner sig. Men ändå är det ett svårt beslut... Vill göra "rätt", vill inte ångra mig. 

Saknaden är fortfarande precis lika stor, sorgen lika intensiv och smärtan lika plågsam. Jag letar fortfarande efter honom här hemma ibland, inbillar mig att jag hör honom skälla vid dörren. Drömmer om att han är här men när jag vaknar så finns han inte bredvid mig. Går ibland upp och går ett varv runt huset eftersom jag är så övertygad om att han finns där någonstans. Sen kommer tårarna igen när jag inser att han är borta på riktigt. 

Ända sedan han fick somna har jag känt mig förlamad, som om jag håller på att drunkna... Varje dag handlar mer om att överleva än att leva... 

"Det var bara en hund" säger vissa. "Han var min bästa vän" svarar jag då. 

Sov i ro min vän - tills vi ses igen <3


Kommentarer:

1 Anonym:

❤️

Kommentera här: