En vecka av saknad...

En hel vecka har det gått sedan Max fick somna in... En hel vecka av rivande, slitande, fruktansvärd saknad... 

Jag gråter lite varje dag. När saknaden blir för stor och känslorna svämmar över. Jag biter ihop allt vad jag kan och sedan när jag har en stund för mig själv så tillåter jag mig att explodera i hysterisk panikgråt. 

Livet måste gå vidare, som alltid. Skillnaden den här gången är att jag har ett barn. En underbart mjuk, strålande glad liten bebis. Min fina dotter som jag vill vara den bästa mamman till. Det är på gott och ont att hon finns här just nu. Hon gör att jag måste hålla huvudet över ytan och orka, men hon gör också att jag inte kan sörja så som jag vill. Jag måste bita ihop och le, byta blöjor, amma och sjunga - kan inte få panik, kan inte bli hysterisk. Inte förrän Anton kommer hem. Då kan han ta henne en stund och jag kan få vältra mig i sorgen - ända tills hon vill till mamma igen. Då måste jag på nytt bita ihop - för hennes skull. 

Vi sörjer alla på olika sätt - mitt sätt är att gräva ner mig i alla känslor, titta på foton, gråta, känna smärtan. Jag måste få känna smärtan. Jag gör det i en vecka eller så, och sen är jag redo att ta nya tag. Sen kommer paniken allt mer sällan och jag kan hålla mig uppe ett tag till. Med tiden så blir det något lättare, det gör något mindre ont. 

Det skrämmer mig att inte få vältra mig, att inte få sörja på mitt sätt. Är rädd att det kommer slå tillbaka, att alla känslorna kommer att komma ikapp och slå mig gul och blå tills jag inte orkar stå emot mer. Jag älskar min dotter, jag älskar henne. Men just nu älskar jag inte ansvaret det bär med sig att vara mamma. Att man måste vara stark. 

Många har frågat hur Doris tar det. "Hon är som Doris är" har jag svarat. För hon var det. Hon var Doris. Men inte idag och inte igår... Kanske har hon börjat förstå, kanske har sorgen kommit ikapp henne också. Hon är låg, går och lägger sig ensam i sovrummet... Vid min kudde - där Max alltid låg. Hon söker närhet men när jag blir ledsen så går hon istället för att stanna kvar. Känner att jag är i obalans... Doris är som Doris är. Men faktum är att Doris och Max var ett radarpar. Team Two Tails. Det vore konstigt om hon inte saknade honom. 

Går och väntar på samtalet om Max aska. Väntar på att få tillbaka min bästa vän i en liten fyrkantig papplåda. Har inte bestämt vad jag ska göra med honom än... Det är ju bara lite skit egentligen. En låda med skit. Max finns inte i den lådan, han finns i mitt hjärta, i mina tankar och i min själ. Och ändå känns det som ett svårt beslut. Ska han få vila här på gården? Hemma hos mamma? På en hylla i min garderob? 

Hur ska jag orka leva ett liv utan Max vid min sida? Hur ska jag kunna sluta sakna så hårt att det gör fysiskt ont att tänka på honom? 

En hel vecka har gått... En hel vecka utan min allra bästa vän... 



Kommentarer:

1 JUNITJEJ:

Jag beklagar verkligen! Att mista sin fyrfotade vän är jättejobbigt.

Svar: Tack. Ja det finns inget värre :'(
Roxanne Munoz-Rytting

2 Sarah M:

Alltså fy vad det river i hjärtat att läsa :'( så jävla orättvist att vissa ska drabbas av skit hela tiden. Beklagar verkligen. Har följt din blogg sedan jag gick på kurs hos dig med Tilda. Jag kan aldrig tänka mig ett liv utan henne och vill inte ens veta eller tänka på hur det kommer bli.... Han verkade vara en go liten vovve som älskade dig, sin familj, och sin bästis Doris❤ Styrkekramar ❤

Svar: Åh, lilla Tilda ❤️ Ni gick ju min första "riktiga" kurs så er kommer jag aldrig glömma :)

Kram!
Roxanne Munoz-Rytting

3 Nina:

Vältra på så mycket du kan, de stunder du har tillfälle till det ❤️
Det är sunt att vältra 😀 Ut med skiten!!
Krraaam ❤️❤️❤️❤️

Svar: ❤️
Roxanne Munoz-Rytting

4 Eva H:

Åh! :(
Detta hade jag missat.
STOR kram!
En underbar liten charmör det där.
Sörj på du, dottern din klarar det säkert. Hon känner ju att du ändå finns där för henne också.

Svar: Kram <3
Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: