Ensam natt

Sitter i soffan med lillan och saknaden håller på att slita mitt hjärta i tusen trasiga bitar... 
Vi har inte haft en enda riktigt jobbig natt sedan Max lämnade oss och nu kom alla känslorna som en käftsmäll. 

När jag gick runt och vaggade mitt i natten så gick han efter mig en stund och la sig sedan där han såg mig hela tiden. Alltid med ett öga öppet. Alltid med full koll på vad jag hade för mig. 

När jag satt i soffan hela nätterna så kom han smygandes och kröp upp vid mina ben. Han la sig tätt, tätt intill, med hakan på min fot. Där låg han. När jag slumrade så slumrade han, när jag var vaken så var han vaken och låg och tittade på mig. 

Saknar hans varma kropp, hans mjuka päls, hans sällskap... Hans kloka blick som alltid sa "jag förstår".

Ser hela tiden framför mig hur han vägrade släppa taget... Hans blick som bad om hjälp och sa "jag förstår inte". Det spelas upp som en film på repeat och jag får bita mig i tungan för att inte skrika rakt ut! 

Plågar mig själv med mina tankar... Får dåligt samvete när Samaya söker min blick och ler mot mig när hon fångar den. Jag ler tillbaka men tårarna strömmar nedför kinderna... Jag försöker prata med henne men rösten bryts... Känner mig som en värdelös mamma. 

Älskade Max, vad ont det gör... Det gör ont att inte veta om jag gjorde rätt i dina ögon. Kanske ville du stanna lite längre hos oss? Vet innerst inne att det var det rätta för du slapp lida, men om du hade fått välja själv... Vad hade du velat då? 

Max & jag -2011




Kommentarer:

1 Misan:

Jag tänker att det ändå borde va bra för henne att uppleva olika känslor? Du behöver ju inte vara en dålig mamma för att du gråter, du tar ju hand om henne ändå! (fast vad vet jag?)

Svar: Du har säkert alldeles rätt 💕
Roxanne Munoz-Rytting

2 Kom igen Tammie:

Man får vara ledsen, du är absolut inte värdelös. Styrkekramar till er <3

Svar: Tack <3
Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: