Only yesterday was the time of our lives...

I förrgår, tisdag, fick min bästa vän somna för gott... Som jag skrivit om innan så visade Max CT att han hade en stor tumör. Jag fattade då beslutet att låta honom gå. Visst hade jag kunnat vänta tills nästa gång han började störtblöda, han var ju så pigg och glad för övrigt. Men det hade inte varit rätt mot varken honom eller mig...
Från det att jag fick beskedet i fredags så har jag inte gjort annat än oroat mig, varit rädd att behöva åka in akut... På det här sättet fick han somna i lugn och ro...
 
Jag kan fortfarande inte förstå det. Kan inte förstå att min bästa vän är borta. Att han inte längre finns med oss i jordelivet. Att jag aldrig mer kommer ligga i sängen och borra in min näsa i hans mjuka päls... Nätterna vi har varit ifrån varandra de senaste åren, är lätt räknade. Han var med mig överallt. Alltid med i bilen på nya äventyr. Max har funnits där i hela mitt vuxna liv - han flyttade till oss som tvååring år 2007, strax innan jag skulle fylla 18. Han var där när jag var arbetslös, och när jag åkte för att jobba i Belgien så väntade han på mig. När jag flyttade hemifrån så var det självklart att han skulle flytta med. Han har gått igenom min förändring, från att träna hund med gammeldags, aversiva metoder, till belöningsorienterat. Idag har jag dåligt samvete för allt ont jag gjort mot honom... Alla ryck i kopplet, alla knuffar och pet i sidan. Alla "nej" och andra tråkigheter... Men jag vet att han förlät mig, han förlät mig vad jag än gjorde mot honom...
 
Vi har gjort allt ihop. Vi har varit med i uppvisningar, spelat in en reklamfilm, rest 330 mil tur och retur till Sulviken en gång i månaden, bestigit Suljätten och Mullfjället, badat i sjön på somrarna och skuttat i snön på vintrarna. Varje gång jag har fått ett ryck att börja träna så har han varit vid min sida i löparspåret. Han har varit statisthund i mina skolarbeten som krävde bilder. Vi har sovit i samma säng, först låg han i min fotände, men på senare år flyttade han upp till min huvudkudde och låg hopkurad vid min hals. Vi har myst otaliga timmar i soffan och varit ute på lika många härliga promenader tillsammans. Han var så okomplicerad på ett vis... gick lös överallt och bara lullade runt i sin egen takt i skogen. Sen kom han i full fart när han insåg att jag hade fortsatt att gå. Komplicerad på ett annat sätt... svårt för att vara ensam och alltid pipig när vi var någonstans där han var rädd att jag skulle lämna honom. 
Han har varit min "hundmöteshund" och hjälpt många hundar att klara av möten bättre. Han var min demohund när vi tränade dogparkour, och visade glatt vad som skulle göras. Ingen trodde att han snart skulle fylla 11 år - de flesta (som inte känt honom längre) gissade att han var yngre än 5! 
 
Han har funnits där när jag varit sjuk. Legat tätt, tätt intill och slickat bort mina tårar när jag gråtit och oj vad många tårar det har blivit genom åren. Han fanns vid min sida under hela graviditeten, stannade obekymrat inne hos mig i soffan när jag mådde för dåligt för att orka gå ut. Har dåligt samvete nu för att han fick stå tillbaka, vänta. Han väntade på att jag skulle bli bra igen och just när jag blev det så var det han som blev dålig... Det gör mig så ont att han bara accepterade det - att han gjorde allt för min skull, för att jag skulle må bra. 
 
Jag tänker på allting vi aldrig mer kommer att göra tillsammans, allting han missar. Igår var det en perfekt morgon. Det var nysnö och solen sken, iskallt men nästan ingen blåst. En sån dag som Max brukade älska. I vanliga fall hade vi gått en lång promenad och han hade kaninskuttat runt i snön och blivit alldeles vit om sin nos. Men inte mera... för nu finns han bara med mig i mitt hjärta, i mina tankar och i mina tårar. Igår tvättade jag istället alla hans filtar och täcken. Diskade hans skålar och städade bort alla spår efter honom...Har kastat de blodiga lakanen, tänker inte ens försöka få bort fläckarna. Vill inte se dem, inte bli påmind. 
Försöker att tänka på allt vi har gjort istället för allt vi aldrig mer kommer att göra, men det är svårt. Han var min skugga, min följeslagare, alltid ett halvt steg bakom och trampade mig på hälarna (bokstavligt talat). Tillsammans med Doris var vi tre oslagbara... Team Two Tails. Så kallar jag oss på instagram, inspirerad av två viftande svansar, så omaka, men så oslagbara. Kan inte fatta att jag aldrig kommer få skratta åt Max och Doris upptåg igen...
 
Vi hade en fin dag i tisdags. Vi gick en lång promenad i skogen. Inte vår skog här hemma utan där vi alltid gick förr, innan vi flyttade och skaffade Doris. Har så många fina minnen därifrån... Max fick springa lös och göra vad han ville. När han kom för att få en klapp och en godbit så fick han det. Han fick dra sina kedjor en sista gång och hade han kunnat le så tror jag att han hade gjort det - stort! Med vajande svans drog han stolt och stannade bara upp för att få min bekräftelse "visst är jag duktig, matte?". För en liten stund så kändes allt precis som vanligt, trots att jag visste att ingenting någonsin skulle bli som vanligt igen...
 
Max fick somna i en bädd hemma i mammas vardagsrum. Samma rum som han sov sin första natt i, blev nu en plats för hans sista vila. Vi försökte vara som vanligt och det gick ganska bra ända tills veterinären kom. Så mycket smärta och så många tårar... Han ville inte somna, kämpade in i det sista. Fick fler sprutor men fortsatte att kämpa. Jag låg hos honom och sa att det var okej, men han ville inte gå. Ville inte lämna mig. När han tog sitt sista andetag så brast det... Den smärtan önskar jag ingen annan, trots att den kommer av kärlek. Det är fint ändå, när hjärtat går i tusen bitar av all kärlek som inte får plats... På något vis är det fint... Jag borrade in ansiktet i hans päls en sista gång innan veterinären tog honom med sig för att lämna hans kropp till kremeringen. Hans själ kommer alltid finnas kvar, både här och hemma hos mamma. 
 
Kan inte förstå att han är borta. Att han aldrig mer ska finnas här tillsammans med resten av familjen. Samaya kommer inte komma ihåg honom, hon kommer att se bilder på honom, men inte minnas. Hon kommer istället att minnas en annan familj, en familj som vi inte vet något om ännu. 
 
Jag ser honom hela tiden. När jag sitter i soffan och skriver det här så ser jag honom ligga på filten och vända huvudet mot mig. Ser hans kloka, varma blick som säger "det är okej, jag är här". Ser honom skutta ner för soffan och hör honom skälla när en bil rullar in på gårdsplanen. Känner hans varma kropp i mitt knä när han sitter där och njuter av att ha min fulla uppmärksamhet. Ser honom dansa runt i vardagsrummet när vi klickertränade och han försökte komma på vad han skulle göra.
 
Jag hoppas du förstår att det var för din skull Max. För att du skulle slippa lida... Jag vet inte var och inte när, men jag vet att vi kommer att ses igen. Tack för att du kom in i våra liv och förgyllde det i nästan 9 år. 
 
Sov gott min älskade vän. Du är så saknad!
 
Max
2005.04.30 - 2015.01.12
 
 
 
3 hundar och 3 tumörer... (eller ja, egentligen ännu fler) Bara Doris finns nu kvar hos oss...
 
 
 
Team Two Tails <3
 
 
Två av de allra första bilderna som togs på Max & Santos för nästan 9 år sedan...
 
En av de sista bilderna på dem... bara dagar innan Santos fick somna för gott i november förra året. Aldrig kunde vi ana att Max skulle göra honom sällskap så snart...
 
 
 
 
 
 
 
Tänk att Anton och Max har funnits i mitt liv nästan lika länge...
 
 
 
Kärleken är obeskrivlig. Jag älskar dig, Max! <3
 
Max favoritplats var med mig, i bilen. Därför ska han för alltid få fortsätta följa med på mina äventyr, små som stora <3
 

Kommentarer:

1 Carina:

Åh, fy så hemskt :( Jag är så ledsen för din skull! Min största mardröm är att mina hundar ska bli sjuka..

Tänker på er!


Svar: Tack. Man vet ju vad man utsätter sig för när man skaffar dem, men fy vad hemskt det är :'(
Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: