Livet står på paus

Oj vad det är fantastiskt att vara hundägare, mamma, bo i hus, ha en trädgård, driva företag - ja allt det där ni vet! Men lika fantastiskt som det kan vara, så kan det även innebära en hel del ångest. 
 
Just nu har någon tryckt på en stor PAUSKNAPP i mitt liv. Jag älskar min fina dotter över allt annat men ALLT och jag menar ALLT kretsar omkring henne för tillfället. När hon ska sova, hur hon ska sova, att hon inte vill sova, när hon ska äta, vad hon ska äta, att hon inte vill äta, att hon vill amma massor, att hon bara vill bli buren, att hon vägrar sitta i sjalen, att hon har humörsvängningar deluxe osv. osv. Vad jag har förstått så är hon nu i en enorm utvecklingsfas, men att tänka på det hjälper föga när "fasen" varat i flera månader och vi fortfarande inte ser ljuset i tunneln...
 
Rör ner lite (mycket!) sömnbrist, en dåligt fungerande arm och värsta ångesten över det mesta, i grytan så har ni mitt liv just nu. Jag är så trött på att avboka saker, att bara stå still och trampa på samma ställe. Ungen utvecklas i en rasande fart medan jag trampar vatten. Jag vill hålla kurser, fortsätta utbilda mig, resa, träffa vänner, prova nya jobb, gå på konserter, träna hund, slappa på soffan framför en bra film. Men istället så lunkar vardagen på här hemma, styrd med järnhand av en liten varelse som varken kan prata, gå eller ens har fyra ben! 
 
Missförstå mig rätt - jag ångrar inget. Jag älskar Samaya och vill aldrig ha henne ogjord. Men jag älskar inte livet just nu. "Det blir bättre" säger alla - men när blir det bättre då? Varför kan "alla andra" lägga sin unge i spjälsängen/vagnen och den somnar på ett kick så de är lediga resten av kvällen? Varför tar "alla andra" ungar flaska så man kan ha barnvakt ett par timmar och göra något livsbejakande, eller helt enkelt bara däcka fullt påklädd på sängen? Varför kan "alla andra" ungar sitta på golvet och roa sig med en slev och en kastrull medan man duschar/fixar mat/dammsuger/svarar på mail? Varför kan "alla andra" ungar sitta snällt i vagnen medan mamma fikar med vännerna?
Jag kräver inte speciellt mycket för tillfället. Jag vet att jag främst är mamma och ingenting i världen skulle stoppa mig från att tillgodose min dotters behov - om det så är på bekostnad av mitt eget psykiska välmående. Det är ett val jag har gjort - att aldrig låta henne ligga och skrika ensam i sängen, att bära runt henne när hon helt tårögd sträcker armarna mot mig och säger "mamamamama", att inte låta henne "bli så hungrig att hon till slut tar flaskan". Men någonstans på vägen så har jag i alla välvilja tappat bort mig själv och det jag tycker om att göra. 
 
Det går till en viss punkt men förr eller senare tar det stopp. Jag är övertygad om att min dåliga arm som kommer i skov, kom just nu pga. all stress över livet. Man läser skojiga artiklar och skrattar åt kommentarer som "när man blivit mamma är det egentid att få duscha ifred i 10 minuter" - och visst skrattar jag. Jag har alltid trott att det där var lite överdrivet, men jag skrattar tills jag gråter och sen gråter jag lite till eftersom jag inte duschat på 6 dagar och inte ens minns när jag borstade håret sist. Flera har sagt att Samaya är en så kallad HNB (High Need Baby). Och jag tänker då att jag vill inte vara en martyr, alla har det mer eller mindre jobbigt med sina små - men visst stämmer det in på henne. Att hon är det där lilla extra. Extra glad, extra ledsen, extra arg, extra charmig, extra närhetsbehov, extra humörsvängningar, extra sömnproblem, extra ALLT. Om hon är HNB eller inte låter jag vara osagt för det finns inget diagnostiskt test för det. Men det är lätt för alla andra, oavsett om de är föräldrar eller ej, att peka finger och säga "det är ju bara att..." också följer en hel radänga av välmenande tips och råd och allt jag vill göra är att skrika MEN DET FUNKAR INTE! Det funkar inte att bara "vänja henne"Det funkar inte att bara...
 
Jag älskar min dotter men jag älskar inte alltid att vara mamma. Jag vill inget hellre än att få tillbaka en liten, liten del av mig själv och mina intressen... 
 
Doris är fantastisk. Hon är väldens bästa hund och hon förtjänar det bästa. Som tur är så älskar Samaya henne och då kan hon faktiskt sitta still en stund - när jag klickertränar med Doris eller tränar balans ute på träningsplanen. Och det är skönt. Skönt för mig, skönt för Doris. Men jag vill ha mer än så. Mitt i allt det här går vi (jag) i valpköpar-tankar. Jag vill att Doris ska ha en vän, precis som hon hade Max. Team Two Tails - helt oslagbara. Om två dagar är det 6 månader sedan Max fick somna in och Doris har inte varit sig själv till 100% sedan dess... Visst är det mycket jobb med en valp och visst är mer jobb det sista jag behöver. Men det är ju KUL! Och det är JAG. Men tänk om Samayas sömn inte blir bättre? Och tänk om vi tackar nej till valp och hennes sömn faktiskt blir bättre? 
 
Det är omöjligt att se in i framtiden och veta vad som är "rätt" beslut, men jag vet att jag hellre ångrar något jag gjort än något jag inte gjort. Och precis som med Samaya så ångrar man inte familjemedlemmar - även om de driver en till vansinne ibland! <3
 
Min älskade, underbara unge som är EXTRA ALLT! <3
 
 
 

Kommentarer:

1 Jenny:

ALLA andra gör inte alls allt det där (tar flaska, somnar i egen säng etc).) kanske inte hjälper dock.
Känner igen frustrationen. Min son är nog inte så "mycket" men visst tär det på en att nån annan styr och att inte kunna göra något till punkt. Idag släpar jag med pappan till hundkurs för att vara lite mindre splittrad.

Svar: Nej men visst är det så - det är bara känslan man får. Att "alla andra..."
Här får pappa också hänga med på lite hundgrejer men långt ifrån så mycket som jag skulle vilja ;)
Roxanne Munoz-Rytting

2 Nanna:

Jag har bara en hund. Det är en valp på ca fyra månader och det är första gången jag har hund.

Men jag har fem barn. Äldsta är 15 år och yngsta sex år. Och jag är verkligen inte någon expert bara för att jag har många barn. Snarare tvärtemot. För precis som du skriver om din dotter har jag tänkt kring mina....olika mycket och i olika perioder av deras liv. Det enda jag med bestämdhet kan säga är att det är ett jätte jobb att bygga denna relation till sitt barn !

För ett barn är inget man HAR utan ett barn är en daglig (och nattlig) relation och det tar kraft.

Ett exempel för att förtydliga
Låt oss säga att du från och med idag skulle ha din svärmor boende hemma hos dig och din man. Dygnet runt. Och hon skulle sova inne hos dig och du skulle passa upp på henne jämt. Och underhålla henne och laga mat som hon tycker om. Då blir man TRÖTT! En så intensiv relation tar på krafterna.

Just nu är du verkligen inte på paus i ditt liv, även om du tänker dig det så. Nej, just nu är du på din max kapacitet för att barnet ska få en fin relation med dig.

Jag har inga goda råd att ge, förutom att stå ut, hitta roliga filmer att skratta åt och ät lite mer chips och choklad. Jag lovar din dotter växer upp. Snabbt. Och då börjar en ny fas i ditt liv.

Stor kram från en annan mamma.

PS det är ju plätt lätt att ha hundvalp efter att man fått barn. Alla bara hade sagt till mig att det var så jobbigt med valp....men efter fem barn är det som en stilla bris.

Svar: Åh, tack för ditt fina svar! Peppande att läsa!
Roxanne Munoz-Rytting

3 Jenny:

Förstår så väl vad du går igenom och har känt precis likadant. Jag övervägde att ha en begravning för mig själv eftersom det kändes som om jag slutade existera som människa samma dag som barnet föddes (och till viss del innan när graviditeten började bli tung). Min son krävde att bli buren dygnet runt. I perioder ville han att jag skulle hålla full fokus på honom och det gick inte ens att tjuvkika på mobilen bakom hans rygg utan att han skrek. Det gick inte heller att hålla i honom med en arm och göra något annat med den andra. Jag var en levande(?) babyhållare och inget mer kändes det som. Så sjukt frustrerande. Jag förstod ju att det inte skulle vara för alltid men det är jävligt svårt att förstå när man är mitt uppe i det. Och det spelar ingen roll hur mycket man älskar det där lilla knytet när man samtidigt måste sörja sin egen död. Det ÄR tufft. Och ingen förstår. Ingen som inte varit där!

Alla har alltid sagt att snart så kryper han och då är lugnet slut. Men när han kröp och jag äntligen kunde börja göra riktiga saker tillsammans med honom och han dessutom slutade vara så frustrerad och kunde roa sig själv någon minut så började tillvaron ljusna. Nu varnar folk mig för hur jobbigt allt kommer bli när han börjar gå men jag ser fram emot det för det kommer innebära att han äntligen kan gå dit han vill. Givetvis kommer vi ha olika åsikter om vart vi ska ibland men det känns helt ok när jag kan vara en människa bredvid honom och inte bara en trygg människofåtölj.

Jag upplevde den största lättnaden efter utvecklingsperioden som är där kring 10 månader. Efter det blev han mycket mer fysiskt rörlig, han får inte panik om jag är längre än 5 cm bort, han ropar om han känner sig ensam istället för att gallskrika och det går att prata honom lugn. Visst behöver han fortfarande mycket närhet och han sover klistrad vid min sida men nu är allt det bara mysigt eftersom det inte längre är hela min existens. Jag hoppas det börjar lätta för er också där kring 10 månader.
Håll ut! Det blir bättre väldigt snart!
Jag fick till exempel skriva allt det här medan den lilla klättrar runt på min stol med en hundleksak.

Efteråt kommer det kännas så värt det att du la all den där tiden på grundtryggheten.
Stora kramar!

Svar: Åh, din beskrivning är mitt i prick. Det är exakt samma här - kan inte ens bära på ena armen och göra något med den andra 😔 Alla varnar mig för när hon börjar gå och kommer vara "överallt" men jag längtar verkligen! Skulle helst vilja njuta av denna tiden och leva i nuet men jag vill bara snabbspola tiden tills hon blir lite mer människa och inte behöver bli så förbannad för att hon inte kan ta sig dit hon vill.

Tack för ditt svar, det är skönt att läsa om andra som haft det tufft men där det blivit bättre!
Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: