Nyopererad bulldozer

Igår morse bar det av till Öresunds Veterinärklinik igen. Doris skulle lämnas in för operation och jag stannade som vanligt medan hon fick lugnande. Samaya tyckte det var mindre kul att vänta på att Doris skulle somna men jag mutade henne med Youtube - något vi annars är mycket restriktiva med! 



Vi lämnade en totaldäckad Doris och körde hem till mamma en sväng. I bilen så rann tårarna... Inte nog med att jag oroade mig något innerligt inför operationen, men att se Doris helt lealös tog mig direkt tillbaka till Max avlivning för nästan precis 5 månader sedan (herregud vad tiden går fort - 5 månader har vi levt utan Max i våra liv och än så länge är sorgen, saknaden och smärtsn precis lika stor som om det vore igår). 

Efter bara en timme blev jag uppringd av kliniken. Hjärtat gick i hundranittio när jag svarade... Jag hade sagt ifrån att om något hände vid operationen så ville jag få veta det per telefon så jag kunde förbereda mig innan jag körde dit. Jag tog ett djupt andetag, stålsatte mig för orden "hon klarade inte det", och svarade. 

"Allt gick bra, du kan hämta henne nu. Hon vill nog åka hem" (skrikande Doris i bakgrunden).

Va? På riktigt? 
De hade opererat henne nästan direkt för att hon skulle slippa sitta i bur och vänta och jag kunde köra och hämta henne med en gång. Knutan var borttagen och det var hela mjälten också. 
Sen fick jag, under omständigheterna, det bästa möjliga beskedet: levern såg bra ut! Inga synliga tumörer! 

Jag hämtade hem en trött och pipig Doris - som alltid lite ynklig efter operation. Köpte med 4 korvar färskfoder och när vi kom hem och hon piggnat till lite så ville hon mer än gärna smaka på det. Resten av dagen och kvällen var hon ganska trött men vid gott mod! 

Satt upp och sov med min hand som stöd, hela vägen hem <3

Idag är Doris precis som vanligt. Lika pigg, glad och tokig som alltid - på gott och ont. Å ena sidan är det skönt att hon verkar må bra men å andra sidan så kommer det bli en utmaning att försöka hålla henne lugn och stilla i 14 dagar! I morse flög hon ner från vår höga säng, rusade genom hela huset och tog ett skutt upp på skrivbordet för att titta när Anton startade gräsklipparen - något som inte är så lämpligt när det knappt gått ett dygn sedan man opererade ut hela mjälten på henne! 

Jag måste verkligen försöka hålla henne mentalt stimulerad de här veckorna, men man riktigt ser hur det spritter i kroppen på henne! Wish me luck! 

Tokan! 

Nu håller vi tummarna för att hon får fortsätta vara pigg och glad läääänge till! Jag är inte på långa vägar redo att förlora henne också! <3 


Kommentarer:

1 Eva H:

STORT lycka till till er båda!
Tosse-gumman för läkning o tillfrisknande, matten för att hålla henne sysselsatt nog för att kunna vara lite lugn.... ;)
Kram till 2-bent o PUSS till 4-dito. (Vågar ju inte krama den magen liskom.)

Svar: Tack <3 Och kram och nospussar tillbaka till dig!
Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: