Would you hold my hand if I saw you in heaven?

Igår, den 10 november 2016, somnade min älskade gammelmormor Sara för sista gången. Det var väntat men ändå helt ofattbart...

För bara tre veckor sedan höll hon Samaya i famnen och sjöng för henne. Hon kommenterade hennes fina klänning och att jag hade färgat håret. Hon kramades sina goa kramar och vi skrattade åt när hon och mamma blev inlåsta i källaren.

Aldrig mer. Aldrig mer får jag krama och pussa henne. Aldrig mer lyssna på hennes berättelser om sitt liv eller min barndom. Aldrig mer skrapa triss och hoppas på att vinna tillsammans. Aldrig mer kommer hon att sjunga för Samaya och krama om henne.

Det som smärtar mig mest är att Samaya inte kommer att minnas sin gammel-gammelmormor. Hon kommer att titta på foton och höra oss berätta, men hon kommer aldrig att minnas. Det gör så ont att tänka på...

Är ändå tacksam att de fick träffas. Inte bara ett par gånger heller utan i ett helt år. Ja plus 9 månader i magen då. Gammelmormor var en av de första som fick veta att jag var gravid och när jag berättade att jag var det så klappade hon på magen och pratade med den. Det gjorde hon varje gång vi åkte upp för att träffa henne och för att hon skulle få se magen växa.

Samayas ena mellannamn, Blendina, har hon fått efter mormor Sara. På något sätt känns det som att hon lever vidare i henne då...

Mamma fanns vid hennes sida in i det sista. Hon höll hennes hand, sa att vi älskar henne och att det var okej att gå till morfar Arne nu. Det känns så bra och tryggt att mamma var där de sista dagarna och hon kunde inte tänka sig att vara någon annanstans. Mormor Sara var en av de mest fantastiska människorna jag träffat och världen blev just en lite sämre plats när hon lämnade den... den kommer aldrig att bli likadan igen. Nu ska vi lära oss att leva utan henne...

Jag har så mycket fina minnen och foton att jag inte vet var jag ska börja. Alla somrar i vackra Säm där jag tyvärr inte har varit på många år nu. Vi metade abborre, spelade kort, promenerade i skogen, bastade, badade, värmde oss framför brasan, kastade pil, umgicks, fikade och fikade... och fikade!

Tänk att mormor Sara kom ner till Skåne på min student och 18-årsdag. Och att hon för två år sedan fick se mamma gifta sig. Hon fick färdtjänst ner till oss och hade en fullspäckad helg med syrrans student, mammas bröllop, min 25-årsdag och besök bland annat hemma hos oss. Helt otroligt att hon orkade och att det ens var möjligt. Är så tacksam över det!

Jag skulle kunna skriva så mycket mer, berätta om alla mina minnen... 

Ser faktiskt fram emot begravningen. Även om det kommer att vara fruktansvärt sorgligt så vet jag att den kommer vara fin. Och på något sätt så är det nästan som att få träffa henne en sista gång och berätta hur mycket jag älskar henne.

Sov i ro tills vi ses igen

Sara Blendina Rytting
3 november 1921 - 10 november 2016

 
 
 
 

"Would you know my name
If I saw you in heaven?
Would it be the same
If I saw you in heaven?
I must be strong and carry on
'Cause I know I don't belong here in heaven

Would you hold my hand
If I saw you in heaven?
Would you help me stand
If I saw you in heaven?
I'll find my way through night and day
'Cause I know I just can't stay here in heaven

Time can bring you down, time can bend your knees
Time can break your heart, have you begging please, begging please

Beyond the door there's peace I'm sure
And I know there'll be no more tears in heaven

Would you know my name
If I saw you in heaven?
Would it be the same
If I saw you in heaven?
I must be strong and carry on
'Cause I know I don't belong here in heaven"

Kommentarer:

1 NastiSamoyed:

Vilken fin generationsbild på er 5! <3

Svar: Tack <3 Den kommer alltid att betyda väldigt mycket för mig
Roxanne Munoz-Rytting

2 Nina:

Lilla Max ligger tryggt i hennes knäveck ❤️❤️❤️ Fina Roxanne, nu fick du mig att gråta ❤️❤️❤️❤️❤️

Svar: ❤️❤️
Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: