Vad händer med Harry?

Jag har ju, som ni vet, blivit sjukskriven. Har ingen ork, ingen energi och även små saker känns oövervinnerliga.

Så fick jag frågan "vad händer med Harry?". Jag tränade ju så flitigt med honom och såg till att han både fick ordentlig miljö- och social träning. Men nu då? Jag förstår att folk undrar.

Om vi nu ska hitta något positivt med min sjukskrivning så är det i så fall att den, ur Harrys synpunkt, inte kunde ha kommit mer lägligt. Och nu ska jag förklara varför.

Fram tills valpen är ca 12-16 veckor gammal så är den som mest mottaglig för miljö- och social träning. Den är ett "öppet fönster" som tar in allting, både positivt och negativt. Det här "fönstret" stängs såklart aldrig helt, men man kan säga att det står på glänt istället för att vara vidöppet. Därför bör man alltså lägga som mest krut på den typen av träning innan 16 veckors ålder.

Vid ca 13-16 veckors ålder är det en förpubertal period. Här kan valpen börja "testa" och även prova sig fram med aggressiva signaler. Vad händer om jag morrar? Vad händer om jag vaktar mitt ben? Osv.
Det här märkte vi definitivt av med Harry, haha. Han började vakta saker, markera i luften och ja, allmänt "testa". Vi gjorde ingen big deal av det och nu är de beteendena mer eller mindre borta igen. Tror det är viktigt att inte göra en grej av det för då är nog risken stor att skapa problem.

Sen kommer vi då till 4-månadersåldern, där Harry är nu. Mellan ca 4-8 månader så är den berömda "spökåldern", men perioden kan också kallas för utvecklings- eller återhämtningsperiod.
Här ska man generellt dra ner på träningen och absolut inte intensifiera den. I just den här perioden är valpen extra känslig för stress och för mycket stress kan få livslånga följder - därför bör man undvika situtioner som utlöser det. Det är bra att vara hemma mycket, utan för mycket intryck så att valpen hinner landa. I och med att den kan bli lite "spökig" så är det också bra att undvika såna situationer för att slippa onödiga stresspåslag.

Här har valpen också ett stort behov av sin familj samt att lusten till samarbete ökar. Vid träning bör fokus ligga på kontakt, relation och inkallning. Allt med måtta och på ett roligt och lekfullt sätt.

Risken för utveckling av problembeteenden är som störst här och framför allt så är det jaktbeteenden och fysisk hantering som kan bli jobbigt. En del säger då att man ska träna, träna, träna. Jag säger: undvik det!

Undviks jaktsituationer så kan ju inte heller problemet uppstå. Om jaktbeteenden har störst chans att uppstå här, men valpen aldrig får chansen att jaga något, så är ju risken betydligt mindre att den börjar jaga i framtiden.

Samma sak med fysisk hantering. Såklart måste klor klippas mm. men man kan se till att det är extra trevligt och roligt, man kan backa lite så att man bara klipper ett par klor om dagen osv. Och om det blir "bråk" så skit i det! Fila lite istället, klipp bara en klo, eller strunta i att klippa dem ett tag! Inte optimalt men hellre en hund med lite långa klor som man sen kan klipp regelbundet för att få ner dem, än en hund med korta klor men där varje klippning är en kamp i resten av hundens liv.

Så, för att summera: Jag är inte ett dugg glad över att ha bränt ut mig och blivit sjukskriven. Men för Harrys del så är det ändå positivt att jag blev det i återhämtningsperioden och inte i till exempel socialiseringsperioden.

Nu kan vi ju passa på att bara vara hemma och mysa, jobba på relationen osv. Perfekt!

Relationerna i familjen är viktiga, inte bara mellan Harry och oss tvåbeningar.

Tillflykt till västkusten

Ja, jag avbokade ju som sagt Åre-resan. Ett riktigt tufft beslut som har gnagt i mig hela helgen... Det är ju mitt smultronställe, min tillflyktsort, platsen och personerna jag alltid längtar till. Men det fanns inga alternativ...

Behövde komma bort hemifrån oavsett. Bara komma iväg för att få lite ro till att vila. Slippa tänka på mat och tvätt och dammråttor under sängen. Fick låna en stuga på västkusten. En helt underbart fin stuga med stor inhägnad trädgård där hundarna kunnat springa och härja.

Mamma har pysslat om oss lite. Lagat middag och gått promenader med Samaya. Jag har vilat och bara hängt med hundarna - helt fantastiskt.

Hälsat på gammelmormor också. Tänk att hon fyllar 95 år om 1,5 vecka. Helt galet... och tänk att hon och Samaya har fått träffas regelbundet i snart ett års tid. Det är otroligt!

Idag åker vi hem. Hem till verkligheten men ändå inte samma verklighet som jag lämnade bakom mig. I den här, nya, verkligheten ska jag ta det lugnt, be om hjälp, prova ut mediciner och springa på läkarbesök. Jag ska oroa mig över Försäkringskassan och ha dåligt samvete när Anton stannar hemma från jobbet. Jag ska vila middag, låta bli att öppna mailen och njuta av långsamma promenader med hundarna.

Ta hand om er!

Krasch Boom Bang

Nu är den nådd på riktigt. Den berömda bottnen, väggen, ja allt vad den kallas. Det finns ingen ork, ingen kraft kvar. Jag har stått och vippat på gränsen länge och till sist räckte det med en liten, liten knuff för att jag skulle trilla över kanten. Jag är slut. Färdig.

Så vad händer nu? Kan man verkligen vara sjukskriven från att vara mamma? Läkarna tycker det, frågan är vad Försäkringskassan tycker.
Kan man förklara för Samaya att "nu behöver mamma en paus, kan du vara snäll och reda dig själv en månad eller så?"?

Jag känner mig misslyckad.
Misslyckad som mamma.
Misslyckad som sambo.
Misslyckad som hundägare.
Misslyckad som människa.

Fixar inte stress eller krav. Vill bara lägga mig under täcket och skrika "låt mig vara ifred". Vill inte svara i telefon eller på mail. Vill inte att någon ska bry sig om vad jag gör - vill bara sköta mig själv en stund eller två.

Känner mig arg. Och ledsen. Och irriterad. Det riktigt kryper och jag vill bara slita mig ut ur mitt eget skinn. Reagerar känslosamt på allt. Bryter ihop för att mjölken är slut, får ett utbrott för att toarullen är felvänd eller för att det regnar ute.

Kroppen gör ont. Öm överallt. Lederna knakar och benen viker sig. Orkar knappt lyfta armarna på morgonen. Huvudet är tungt som ett bowlingklot och det känns som att jag har ett skruvstäd om bröstet.
Yrseln och dimsynen kommer titt som tätt och jag måste sätta mig för att inte tappa balansen.

Minnet sviker mig hela tiden. Kan varken komma ihåg vad jag gjorde för 5 minuter sedan, eller vilka länder jag semestrat i. Har missat föräldragruppen, tagit fel på dag för bvc-besök och kört halvvägs till Ica i morgonrock istället för jacka. Har kollapsat och fått minnesluckor. Tankarna är inte med, jag tappar bort mig i dem hela tiden. Kan inte koncentrera mig på någonting, får läsa om samma mening 10 gånger och kommer ändå ingen vart.

Får inte fram orden, stakar mig. Hinner glömma vad jag skulle säga. Kan inte lyssna uppmärksamt på vad andra säger - hänger liksom inte med.
Ska skriva men minns inte vissa ord, stavas det nogrannt eller noggrannt? Överaska eller överraska? Googlar fram rätt stavning och dagen efter får jag göra om precis samma googling. Ord som jag alltid varit så bra på!

Ringandet i öronen blir värre än vanligt och det är aldrig tyst - jag vill bara att det ska vara tyst! Och ljuset - jag som älskar solen, men det sticker i ögonen och jag drar för gardinerna så fort den visar sig minsta lilla.

Och tröttheten. Tröttheten ska vi inte prata om. Jag tror att jag skulle kunna sova i en månad och ändå vara trött! Ändå så ligger jag och vrider och vänder mig halva nätterna. Det är omöjligt att sova. Hjärnan går på högvarv samtidigt som den har stängt ner - inte en enda konstruktiv tanke susar genom min skalle. Och allt jag vill är att sova. Men det är omöjligt.

Sjukskriven för utmattningssyndrom. Igen. Med en släng av förlossningsdepression... Skamligt är vad det är. Att inte orka något så naturligt som att vara mamma. Det är sånt man inte får prata högt om, då kanske man inte älskar sitt barn tillräckligt mycket. Sånt som man ska dölja - klistra på ett leende och kör på så går det snart över! Men inte den här gången...
Jag älskar min unge till månen och tillbaka, men älskar inte alltid att vara mamma och att en liten människa är 100% beroende av mig. Det är jobbigt, svårt och skrämmande!

Har inte velat skriva om det här men jag måste... det är här jag är som ärligast, både mot andra och mig själv. Därmed inte sagt att jag skriver om allt.
Jag har inte berättat för någon. Har avbokat mycket men inte riktigt allt, inte sånt som ger mig lite tillfällig energi och som kan dölja hur det egentligen är, hur jag egentligen mår. Piggnar till när jag väl är uppe i det men kraschar så fort jag slappnar av...
Har till och med avbokat Åre-resan. Något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Vackra Sulviken som jag alltid längtar tillbaka till. Där det finns underbar natur, äkta vänner och hundar i mängder. Där jag alltid tankar positiv energi för månader framåt. Men jag orkar inte. Och vågar inte köra hela sträckan så som jag mår nu...

Skrivit det här inlägget tusen gånger om. Skrivit, suddat. Skrivit, raderat hela skiten. Skrivit, sparat ett utkast, suddat. Hur ska man kunna förklara? Hur ska någon förstå? Hur ska man undvika att bli klassad som svag, gnällig, lat?

Nu får jag hjälp. Av familjen och av vården. Hjälp att komma på rätt spår igen, avlastning för att kunna vila. Och vila det gör jag! När jag inte bara sover, läser eller kollar serier så gör jag vad jag orkar av sånt som får mig lugn och avslappnad. Går en skogspromenad, rensar kökslådorna eller skriver. Men jag orkar inte speciellt länge och sen måste jag vila igen, kanske till och med vila dagen efter också.

Det konstanta dåliga samvetet gnager hela tiden men jag försöker lära mig att inte lyssna på det. Jag måste lyssna på mig själv just nu, på vad jag behöver.