När sorgen river och sliter

Jag tänker fortfarande på Max. Ofta. Varje dag. Jag tänker på honom när jag går och hämtar posten utan honom skuttande bredvid. Jag tänker på honom när jag inte kan sova och saknar att borra in näsan i hans mjuka päls. När solen skiner och han inte ligger bredvid mig och njuter av värmen. När allting känns svårt och hans varma tunga inte är där för att slicka bort mina tårar...

För vissa är det bara en hund, för andra en högt älskad familjemedlem. För mig - allt. Jag trodde inte det var möjligt att känna en sån innerlig saknad efter någon. När jag tänker på honom så suger det till i magen, trycker över bröstet och jag får kämpa mot paniken och tårarna som vill välla fram helt okontrollerat. Snart 9 månader har gått och jag kan fortfarande inte behärska mig ens lite när han kommer på tal.

Jag älskar Harry. Det gör jag verkligen. Han och Doris är ett nytt, spännande kapitel som jag ser fram emot. Men ibland när jag tittar på dem så tänker jag att det är fel. Max är inte där.
Satt och funderade på att göra en ny header till min blogg och hemsida, en där Harry är med. Men plötsligt insåg jag att han och Max aldrig kommer att finnas med på samma foto - aldrig! Där brast det. Det var så definitivt...

Fasar för vintern. För den första, underbara nysnön på morgonen. Den som Max älskade. Gnistrande sol och knarrande snö under tassarna. En lång skogspromenad. Utan Max... För alltid.
Har gråtit hela sommaren för att han inte fått vara med oss vid sjön. Han som älskade att rulla sig i koskit och svalka magen i vattnet. Allting påminner om honom. Allt vi gör, gör vi nu utan honom.

Tänker på Samaya. Att hon aldrig kommer att minnas honom. Att hon ser sin mamma gråta över någon hon inte vet vem det är. På ett sätt är det bra för hon slipper sörja honom. På ett annat sätt så har hon ju aldrig riktigt fått uppleva honom heller - hon gick miste om honom. Hon blev snuvad på att få lära känna honom. Bara tre månader gammal och knappt medveten om omvärlden var hon den eftermiddagen han fick somna in i mammas vardagsrum... Det är inte rättvist!

Askan står fortfarande kvar i min garderob. Vet inte vad jag ska göra med den. Spara den? Sprida den? Gräva ner den? Vad gör man med en papplåda som innehåller resterna av det käraste man har? Vill inte ha kvar den i garderoben, det känns ovärdigt på något vis. Men jag är rädd att ångra mig. Klamrar mig krampaktigt fast vid tanken att han på något sätt fortfarande finns kvar hos mig.

Hur kommer man över att ens bästa vän rycks ifrån en på det viset? Från pigg och frisk till en dödsdom, bara över en natt. Hur får man andra att förstå att han inte "bara var en hund"? Att jag inte alls har "sörjt färdigt" eller att jag visst inte planerar att "sluta tänka på honom"? Hur förklarar man att man vill känna sorgen riva och slita i en? Jag vill inte vara ledsen mer. Men jag måste få känna. Måste få sakna.

Jag älskar dig, Max. Nu och för alltid!
2005-2016

Kommentarer:

1 NastiSamoyed:

Vilka fina bilder!
Det finns ju fina urnor att köpa för just djur, ifall du inte vill sprida hans aska. Urnor som inte ser ut som urnor som man kan ha framme alltså.

Styrkekramar från mig och Nasti!

Svar: Tack <3 Har funderat på det men tror jag skulle tycka det var jobbigt att ha den framme ändå. Men jag har hans halsband med namnbricka hängandes i bilen eftersom han älskade att få följa med <3
Roxanne Munoz-Rytting

2 Elsa:

Förstår precis vad du menar. Vill inte ens föreställa mig dagen då min äldsta närmar sig sitt avsked. Det gör för ont att bara tänka tanken...

Svar: Usch ja :( Jag är livrädd att förlora mina hundar - även om jag vet att den dagen kommer förr eller senare. Speciellt eftersom min tik har cancer så känns det som att vi bara har henne till låns :'( <3
Roxanne Munoz-Rytting

3 Kirsten:

Det blir inte lättare, vi lär oss att leva med förlusten. Tårarna kommer inte lika ofta, leendet över ett glädjande minne, en glimt av soliga dagar, ett välbekant ljud av så så kända tassar... Minnena är så många och efterhand sinar tårarna och vi kan le och skratta åt allt roligt vi gjorde ihop. <3

Jag har funderat på följande till mina framtida änglar;
https://urnabios.com/
Kanske ett fint alternativ...

Kram till dig! xx

Svar: Tack för din fina kommentar och tipset - ska kika på det.
Vissa dagar är det lättare att tänka på honom än andra, men fy fasen vad tungt det är trots att så många månader har gått. Jag har fler änglahundar, alla lika älskade, men Max var den där som lämnade lite extra stora avtryck i hjärtat.
Kram!
Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: