Året som gått

2017 har på många sätt gått snabbt, alldeles för snabbt. Men lika fort som det har gått, lika oändligt långa har vissa dagar varit. 


I år har jag öppnat så många dörrar, men jag har stängt ännu fler. Jag har fattat både lätta och svåra beslut, stora som små. Beslut som har påverkat både mig och andra. Viktiga beslut. Beslut som har gjort en skillnad. 

Jag har tvivlat på mig själv och gråtit förtvivlat och bittert allt för många gånger. 


Jag har bland annat lagt ner mitt företag, Carpe Canis Hundcenter. Jag har förlorat personer som betytt mycket för mig och personer som skulle komma att betyda mycket. Jag har känt mig stressad, maktlös och rädd. 


Många morgnar har jag gråtit av trötthet och smärta, och knappt kunnat ta mig ur sängen. Många dagar har jag rastlöst väntat på att tiden ska gå, och många kvällar har huvudvärken och yrseln kommit över mig så kraftigt att jag knappt kunnat stå på benen. 

Hjärnan har för det mesta känts som en geggig, trögflytande sörja. Jag har glömt var jag är, var jag skulle och var jag har varit. Jag har varit sjukskriven hela året. 


Jag har skakat av ångest och kräkts av smärta. Ibland har trycket över bröstet gjort att jag inte kunnat andas. Det har knakat i varenda fog och det har känts som att allt hållit på att rasa samman. En del har jag kunnat fixa, men knappast allt. Livet har känts lika skört som ett korthus i en tornado. 


Det dåliga samvetet har följt mig konstant. Att inte göra nog, att inte vara tillräckligt bra. Att inte orka ge allt till varken barn, hundar eller andra viktiga personer i mitt liv.


Timmar har spenderats på att googla och läsa böcker. Om barn som inte äter och om barn som inte sover. Tusentals kronor har spenderats på kosttillskott och ingredienser för att göra måltiderna mer näringstäta. Ännu mer på logoped, barnkiropraktor och annat som vi fått bekosta själva. 


Hela sommaren gick vi med ett hot om orosanmälan till socialen över oss. Samaya gick fortfarande inte upp tillräckligt i vikt oavsett vad vi gjorde. En läkare tyckte då att det måste varit vi som orsakade det. 

Då gjorde jag något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag åkte till Nederländerna med Samaya och uppsökte en klinik där, när vården i Sverige inte räckte till. 


Ekonomin har varit körd i botten. Jag har vänt på slantarna, jagat rabatter, 

sålt mer än jag trodde att jag ens ägde och fått det att i alla fall gå runt. 


Jag blev mer eller mindre tvungen att ta tag i min egen hälsa, enbart för att inte krascha totalt - av många fler anledningar än Samayas problem med sömnen och maten. En bit på vägen har jag kommit, men inför det nya året väntar många vägskäl med nya, svåra val. 

Genom kontakten med vården angående Samaya, så skickades en remiss till psyk. Då fick jag diagnosen ADD, men utredningen om eventuella andra diagnoser är inte färdig än.  


Plötsligt fick jag mer insikt. Om varför jag varit och är som jag är. Inte en ursäkt, men än förklaring. Jag har kämpat på och varit välfungerande i de flesta sammanhang. Men sedan brutit ihop totalt hemma i tryggheten. Nu börjar jag förstå lite bättre, och försöker att inte vara för hård mot mig själv. Processen att hitta strategier måste få ta tid. 


Jag har haft drömmar och visioner, men inget blev som jag tänkt mig i år. 


Jag har hatat. Ett hat som vuxit sig så starkt inom mig att det nästan ätit upp mig. Ett hat som utvecklats till en bitterhet. Hat mot världen som den ser ut, hat mot politiker och auktoriteter. Hat mot helt vanliga människor som bidrar till att göra världen till en sämre plats för oss alla. 


Och jag har saknat... som jag har saknat. Jag har saknat så många individer jag aldrig hann sörja, och jag har saknat att leva istället för att bara försöka överleva. 


Men jag har också älskat så det gjort ont. Älskat så att hjärtat nästan brustit av känslorna. Och det är det som hållt mig så pass flytande att jag faktiskt kan skriva det här idag. 


Musiken blev viktig igen, även om jag fortfarande inte lyssnar lika frekvent som förr. Bland annat Lars Winnerbäck har gått på repeat och jag mindes varför jag älskar hans musik så mycket. Den låter mig vara precis som jag är. Den hjälper mig att gråta och skratta, att älska och sakna. Att plocka upp bitarna och läka igen.


Jag har hittat verktyg som hjälper mig att få ordning i både hemmet och sinnet. KonMari är ett av dem, Bullet Journal ett annat. Jag är inte klar men en bit på väg. 


Det finns personer i min närhet som har ställt upp enormt mycket under året som gått. Underbara människor som jag önskar att jag på något sätt kunde återgälda. Men just nu är min tacksamhet allt jag har att ge. 


Trots allt så ser jag fram emot ett nytt år och undrar vad det bär med sig. Jag försöker att inte ha allt för stora förhoppningar, men vet också att jag själv kan påverka. Det är det 2018 kommer att handla om. Att ta tillbaka makten över mitt eget liv. Att aldrig sluta kämpa. Att aldrig sluta skratta. Att aldrig sluta älska. 


Gott nytt år till dig, 

du är värdefull! ❤️


På julafton lyckades hela familjen för en gångs skull fastna på samma bild ❤️



Kommentarer:

1 Jossan (å Nasti):

Visst är det skönt att få en diagnos/utredning och få veta varför man gör som man gör?! Inte som ursäkt, men som förklaring, precis som du skriver.
Å när man väl vet, så kan man ju ta tag i det och försöka göra på andra sätt och hantera livet annorlunda.

Har saknat dina inlägg här på bloggen. Så jag är ju glad att du finns på instagram iaf, så man får se Harry, Doris och Samaya lite grand. :)

Och jag förstår att du gjort mer än du berättat här, för man vill ju inte lämna ut allt. Och jag tror även att du varit och är starkare än du kanske vet själv.
Att åka till Nederländerna för Samaya, och göra allt ni gjort. Det krävs en hel del misstänker jag!

Jag är glad att du hittat både musik och annat som hjälper dig, och jag hoppas att du under 2018 hittar fler verktyg och blir klar med lite grand på vägen, så långt du kommer.

Jag önskar både dig och din familj, Roxanne, ett underbart 2018! Det förtjänar ni verkligen! För du vet ju, du är också värdefull!

Svar: Åh, tack så mycket för dina fina ord <3 Blir ju alldeles rörd!

Gott nytt år! <3

Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: