"Det är min hund, jag vet bäst"

Jag har funderat på en sak. Länge. Ju mer jag funderar på det, desto mindre av det förstår jag.  
 
"Det är min hund, jag vet bäst!"
"Det är mitt barn, jag vet bäst!"
 
Känner ni igen dessa fraser? Visst är det något man hör/läser ganska ofta? Jag har i alla fall läst detta oändligt många gånger i diverse forum. Ett tag läste jag bara om hund, var med i hundgrupper och liknande. Varje gång någon hänvisade till forskning och rekommendationer så var det alltid någon som svarade såhär. När jag var gravid gick jag med i en hel del gravid-/föräldragrupper - och gissa vad? Det var exakt samma sak. Någon styrkte sitt argument med forskning och någon annan gav svaret ovan. 
 
Missförstå mig rätt. Jag är helt övertygad om att man som hundägare eller förälder, känner sin hund eller sitt barn bäst. Jag är också övetygad om att de allra flesta gör sitt bästa efter sin förmåga och övertygelse. 
Men det här inlägget ska inte handla om det. Det ska handla om förvirringen som uppstår i mig när personen som i den ena diskussionen hänvisar till forskning, även är den personen som i den andra diskussionen ger svaret ovan. 
Jag förstår inte! 
 
Nu vill jag bara stoppa dig ett ögonblick! Jag vet att hundar (djur) och barn inte ska jämföras. Jag vet att det inte är samma sak. Men det här går att applicera på så många andra ämnen än hundar och barn. Att jag tar dessa två som exempel är dels för att båda rör levande varelser som vi har ansvar över, och dels för att det är dessa ämnen jag är mest insatt i. Sånu vet du det. 
 
Jag ska ta ett par konkreta exempel för att ni ska hänga med i min tankegång. Jag kommer dock inte att hänvisa till några källor i den här texten. 
 
Exempel 1
Person A"Hundar försöker att dominera oss och vi måste visa vem som bestämmer"
Person B"Det stämmer inte. Den här forskningen (...) visar på det helt motsatta"
Person A"Det spelar ingen roll vad forskningen säger för det fungerar! Jag vet att hundar gör såhär och min hund försöker alltid att dominera mig om jag inte sätter den på plats. Det är min hund, jag vet bäst"
 
Exempel 2
Person C: "Bestraffningar som time-out kan vara skadliga för barn"
Person B: "Mitt barn har inte tagit skada av det, det fungerar bra för oss"
Person C: "Den här forskningen (...) visar att det kan ge men som inte syns förrän senare i livet"
Person B: "Jag har gett mitt barn time-out och hen är minsann fullt normalt. Det är mitt barn, jag vet bäst!"
 
Börjar ni förstå hur jag tänker? Person B är alltså samma person i båda exemplen. I det första är det person B som lägger fram forskning. I det andra är det samma person B som förkastar forskningen till förmån för "vad som fungerar". 
 
Nu sitter jag självklart inte här och menar att man alltid ska fatta beslut utifrån den forskning som finns. Ibland är studier bristfälliga, ibland finns det för få på ämnet och ibland är de utformade för att gynna ett specifikt antagande - osv. Det är viktigt att komma ihåg att en studie sällan bevisar att något är på ett visst sätt - men den kan ge en indikation på att man är något på spåren. 
 
Oavsett vad man tänker om det här med forskning och studier, så tycker jag att det är så märkligt när man å ena sidan är supernoga med det och å andra sidan förkastar det helt. Hur kommer detta sig? Varför? Finns det någon forskning på det här fenomenet? Om inte - så borde det verkligen göras! 
 
Vad tror ni? Beror det på omgivningen och dess åsikter? På hur man själv är uppväxt med hundar och/eller barn? 
Jag kan förstå det mer i de situationerna personen är antingen hundägare eller förälder. Handen på hjärtat: Vem har inte någon gång kommit med välmenande råd till en förälder, utan att ha barn själv? Jag kan erkänna att jag gjort det - något jag ofta ångrar idag. Varför? Jo helt enkelt därför att jag var helt clueless! Jag trodde på fullaste allvar att jag kunde förstå hur det var att ha barn, innan jag hade det själv. Nu kan jag konstatera att det kunde jag inte. 
 
Men nu kan jag stolt titulera mig både hundägare och förälder - äntligen är jag berättigad till att ha åsikter, tjoho ;)
 
Förlåt, nu kom jag ju helt ifrån ämnet! 
 
VARFÖR bryr man sig om att läsa på inom det ena ämnet men inte det andra? Kan någon förklara det för mig? Hoppas ni förstår att jag inte menar att klanka ner på någon och att jag inte anser att alla borde läsa varje forskningsrapport inom varenda ämnen de är intresserade av. Men jag ser de här personerna som riktigt nördar ner sig i hund och sen avfärdar allt när det gäller barn  - eller tvärtom. 
 
Jag gjorde ett avtal med mig själv när jag blev gravid. Jag skulle inte go nuts och "lära mig allt om barn" bara för att jag skulle ha ett barn. Det misslyckades kan jag säga, haha. Inte för att jag kan allt om varken hundar eller barn men jag är nyfiken, vetgirig och kan inte hålla mig borta från Facebook-grupper, bloggar, böcker, artiklar, krönikor mm. Ju mer jag lär mig och inser om det ena ämnet, desto mer måste jag forska om det i det andra. 
 
Till exempel så vet väl de flesta av er som läser min blogg att jag tränar hund med belöningsbaserade metoder. Jag vill gärna förstå varför en hund gör som den gör, och behandla den utifrån det. Samma sak med barn. Varför gör barnet såhär och hur ska jag bemöta det på bästa sätt? Jag kom i kontakt med begreppet "Nära Föräldraskap" (eller "Attachment Parenting"). Väldigt kort så handlar det om att bemöta och bekräfta sitt barn, visa det samma respekt som vuxna får, att vara lyhörd inför barnets känslor och behov osv. Här kände jag att jag hittat rätt! Det är liksom barnens version av "snälla träningsmetoder" i hundvärlden. En del kallar det att curla. De har helt missuppfattat vad nära föräldraskap innebär och står för. Precis som att en del kallar det att "låta hunden bestämma allt" när man nämner belöningsbaserad träning. 
 
För mig känns det mest naturligt att följa samma spår med Samaya, som jag gör med hundarna. Det är ju något jag tror på, något jag sett att det fungerar och något som mycket forskning står bakom. Alla behöver inte tänka likadant som mig, men jag kan ändå inte låta bli att undra... Varför tycker vissa att det är helt fel att bestraffa eller hota en hund, men gör det dagligen med sitt barn? Eller varför tycker andra att det är helt fel att bestraffa och hota ett barn, men gör det dagligen med sin hund? 
 
Hundar och barn är inte samma sak. Jag vet det. Men båda väcker känslor, åsikter och debatt. Det finns många råd och rön, olika vägar och övertygelser att följa oavsett om man är hundägare, förälder eller båda två. 
 
Jag tror på magkänsla och instinkt. Men jag tror också på medvetna beslut och på att inte blunda för den forskning som faktiskt finns. Bara för att någonting fungerar i stunden så betyder det inte alltid att det är det bästa alternativet. 
 
Vad tror du på? 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Anonym:

Jag kan tycka detta går lite förlångt ibland det är lite " på internet vet alla bäst". Själv arbetar jag med barn jag strävar efter att arbeta utefter "vägledande samspel" barn lär sig absolut inte av "bestraffningar" jag strävar efter att inte låta barnen hamna i en situation de inte klarar av. Men samtidigt så klart är det helt oudvikligt att hamna i situationer som inte är helt rättvisa för barnen. Alla kan hamna i situationer där man inte helt har förebyggt. Jag vill förtydliga att det alltid är vi pedagogers ansvar. Men jag upplever även att barn klarar av gränssättningar om man har en fin relation i grunden. Detsamma upplever jag med hund. Men jag är trött på vi ska tjafsa med varandra. Vi är mänskliga alla gör fel, även sidan som vi tycker gör fel kan också göra mycket rätt. Jag tycker vi ska vara ödmjuka mot varandra 😊

Svar: Jag är inte helt med på vad du menar är som går för långt. Men jag håller med dig till 100% i din kommentar ☺
Det är jätteviktigt att vara ödmjuk inför olika personers val så länge ingen kommer till skada av det.

Jag hamnar också i situationer där min dotter är missnöjd, arg, jag tappar tålamodet osv. Samma sak med hundarna. Men jag strävar alltid efter att arbeta förebyggande och ha en bra grundrelation som tåler en törn då och då i oförutsägbara situationer ☺
Roxanne Munoz-Rytting

2 Anonym:

Som sagt jag strävar efter positiv förstärkning i min träning. Men själv har jag blivit påhoppad på nätet av att någon missförstod mig då jag skrev i en tråd att jag skulle bli tydligare till min hunds uppfödare. Då började en annan uppfödare gå på mig att jag skulle korrigera, då jag menade mer tydlig i mitt kroppsspråk där menar jag sträcka på mig. Då jag blev nervös och otydlig. Iaf jag har sett exempel där någon tryck ner sin hund på marken.n vid hundmöte. Jag upplevde att personen inte visste bättre och kanske tappat kontrollen. Sedan har jag kritiserat en CM kopia som tar jättemycket pengar, som korrigerade min hunds ras vid hanterings problem. Det kan bli jävligt farligt om privat personer tror att det bara är att göra så. Min hunds ras kan bli väldigt farlig och bitattakera om den blir rädd. Därför la jag mig i där. Fick elaka påhopp när jag mest var saklig.
Vet inte vart jag vill komma förutom att jag tycker vi går till angrepp mot varandra. Är också skyldig i detta men vi skapar dålig stämning.

Svar: Jag tror jag förstår hur du tänker ☺ Mitt syfte med inlägget är absolut inte att vara ett angrepp mot något och självklart måste man få diskutera på nätet utan påhopp. Jag menar inte heller att man alltid ska kunna styrka det man säger med forskning - jag sitter inte alltid heller på just den där källhänvisningen 😅

Men jag blir ganska förundrad av de här som är jättenoga med fakt, forskning, studier, källor osv. när det rör en grej, men inte en annan. ☺
Roxanne Munoz-Rytting

3 Nanna:

Vilma spännande funderingar du har. Jag har inet svar på din fråga egentligen. Ibland när jag möter människor som är så där tvärsäkra på sin sak samtidigt som dom är väldigt nyckfulla när det gäller evidens så tänker jag att det kan vara ett tecken på omognad. Men det vet jag ju inte bestämt.

Och ibland när människor för resonemang på ett inkonsekvent vis så funderar jag på om personen liksom blockeras från att riktigt höra vad hen själv säger för att skydda sig från obehagliga minnen från tidigare i livet.

Sen gillar jag tanken på att vi inte behöver vara exakt likadana inom alla områden hela tiden. Vissa saker kan man släppa lite på medan annat får vara viktigare.

Läste en intressant bok av Tomas Eriksson som heter "Omgiven av idioter" som handlar om att vi som människor kan delas in i fyra olika typer av personlighet (väldigt förenklat) och att vi utifrån vår typ har vissa drag som gör att vi faktiskt upplever världen väldigt olika.

Jo det var bara lite tankar

Svar: Tack för dina tankar! Jättespännande att läsa :) Jag tror nog att det kan ligga en hel del i mycket av det du skriver!
Absolut tänker jag också att man inte kan/behöver läsa in sig lika mycket på allt men just när det kommer till levande varelser (som hundar och barn) så blir jag väldigt förvånad när man tror att bestraffning är fel för den ena arten men rätt för den andra osv.

Boken låter superspännande, den måste jag kolla upp! :)
Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: