Min bubbla

Jag skulle vilja tillägga en sak till inlägget om mina nyårslöften.
 
Jag har alltid brytt mig. Alltid velat skapa en förändring. Alltid stått upp för de som behöver det. Alltid engagerat mig. Aldrig blundat. 
Men i år är mitt viktigaste nyårslöfte att blunda.
 
Varje gång jag ser, hör eller läser om olika händelser så går en liten del av mig sönder. Känslan av maktlöshet för att jag inte kan hjälpa alla eller inte orkar kämpa för alla, är enorm. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att stå upp. Att inte vara tyst. Att våga bemöta allt hat, ondska och respektlöshet. Att visa att man har empati. Att vilja skapa en förändring. 
 
Men själv lider jag i det tysta. Jag kan gå ner mig totalt över barn och vuxna som flyr från krig, friska djur som avlivas, kvinnor som blir våldtagna. Förföljelse, misshandel, förstörelse. Ska jag fortsätta? Homofobi, funkofobi. Miljöförstöring. Krig. Bilolyckor. Bränder. Rån. Hot. Våld. Död. Djur som vanvårdas. Minderåriga som säljs till sexindustrin. Barnbröllop. Omskärelse. Rasism. Hemlöshet. Jag hade kunnat fortsätta i det oändliga... 
 
Ibland tror jag att mitt filter är trasigt. Jag kan inte se krigsbilder på nyheterna och sedan gå vidare med mitt liv. Jag kan inte läsa om en bortsprungen hund utan att fortsätta fundera på var den är, om den är hittad, om den lever? Jag kan inte läsa kommentarer som bara går ut på att hata och provocera. Allting etsar sig fast i mig som en dåligt inbränd gjutjärnspanna. 
 
Jag kan inte filtrera bort det jag inte kan göra något åt just då. Allting ligger kvar och gnager. I det ögonblicket jag läser om ett barn som dött av svält så är jag det barnet. Jag är hunden som sprungit bort - kall, rädd, ensam. Jag är flyktingen från Syrien som trotsar haven för att överleva. Jag är kvinnan utanför Ica som tigger småpengar för att kunna ge sina barn en framtid. Jag är den homosexuella som blir nerslagen på krogen. Den rullstolsbundna som inte får någon assistans. Den mörkhyade som inte får jobbet. Elefanten som jagas för sina betar. Spädbarnet som ligger och gråter sig till sömns. Ja ni fattar... 
 
Önskar alltid att jag kunde göra mer. Skänka mer pengar, arbeta mer som volontär, öppna mitt hem för utsatta. Hade jag kunnat så hade jag engagerat mig i varenda projekt och organisation. För år 2017 har jag bara betalt in ett enda medlemsskap - Djurens Rätt. Där har jag varit medlem i snart 15 år och det känns helt enkelt för sorgligt att avlsuta. Men alla andra då... Stadsmissionen, Djurens Vänner, RFSL, Malmö Djurskyddsförening, Greenpeace, Rädda Barnen, UNHCR, Suicide Zero, LoveNepal, Barncancerfonden, Amnesty International, Läkare Utan Gränser, Hundstallet, Veterinär Omtanke Om Våldsutsatta, Radiohjälpen, Spädbarnsfonden, Naturskyddsföreningen... Ska jag fortsätta? 
 
Jag skänker en tia här och en hundring där. Trots att jag ibland själv går på knäna. Jag har haft årsmedlemsskap i vissa och bara donerat sporadiskt till andra. Kan inte välja. Alla är lika viktiga! 
 
Men nu måste jag pausa. Jag måste se över mitt eget mående och ta hand om mig själv ett tag. Måste gå in i min bubbla och skydda mig från alla hemskheter jag inte kan påverka. Min hjärna är trött - mitt hjärta ännu tröttare. Måste lägga energin på mig och min familj. Leva mitt eget liv ett tag och vara närvarande i det istället för i alla andras. 
 
Det betyder inte att jag ger upp. Att jag slutar kämpa. Bara att jag kan komma tillbaka starkare!
 
 

Kommentarer:

1 Nina:

Vila din själ, Roxanne ❤ Samla kraft till dig själv och de dina ❤

Svar: Det ska jag göra ❤
Roxanne Munoz-Rytting

Kommentera här: