Vi åkte till Nederländerna

Vet att jag inte skrivit här på evigheter och det har hänt en massa saker sedan sist - framför allt vad gäller Samaya. En av dem är att jag kom i kontakt med ”Svensk stödgrupp för kort läpp- och tungband” på Facebook.

Svensk hemsida om kort tungband

Efter alla turer vi varit i vården så stod vi plötsligt stilla och stampade på samma ställe. Tillväxten såg inte bättre ut, hon åt fortfarande extremt små mängder mat, sov dåligt osv. Nya prover skulle tas och parallellt med detta så började vi på eget bevåg att gå till en barnkiropraktor i Malmö. Efter bara ett par behandlingar så märkte vi en viss effekt på sömnen. Den är långt ifrån bra - men bättre. 

Utöver kiropraktorn så började jag som sagt att forska runt i det här med kort läpp- och tungband. Fick otroligt mycket stöd, tips och hjälp i FB-gruppen och försökte fota Samaya i munnen samt bocka av olika symptom. Jag hade inte haft en tanke på att det kunde vara något sådant. Mest för att jag alltid hört att ”kan man sticka ut tungan ur munnen så är tungbandet inte kort” - och det kan hon ju. Det är också så att inte en enda människa i vården, faktiskt har tittat henne i munnen. De har kollat i halsen, men aldrig i munnen/under tungan. När jag nämnt det så har det bara avfärdats. 

Med stöd av gruppen så mailade jag de två läkarna i Sverige som har god kunskap om problemet. Den ena har jag fortfarande inte fått svar från och den andra svarade att de inte tog emot oss. 

Jag mailade även de rekommenderade i Danmark, Norge och Nederländerna. Av alla dessa fick jag mer eller mindre samma svar - att utifrån symptom och (ganska dåliga) bilder så trodde de att hennes tungband behövde åtgärdas. Kirsten Slagter på Tongue Tie Clinic är den som jag hört allra bäst om och jag fortsatte att maila med henne för att boka en tid. 

Tongue Tie Clinic
Inga tvivel om att hon kan räcka tunga i alla fall - bilden är från Kreta

Så igår morse flög vi till Groningen i Nederländerna. Spenderade dagen med promenader i det vackra vädret, inhandling av presenter till Samaya och till att försöka trycka bort nervositeten. Jag grät mest hela dagen för att jag kände mig som en skurk! Det här var MITT beslut, ingen annans. Det var inte vården som sa att det krävdes utan en FB-grupp och en (tand)läkare vi inte ens träffat! Anton var med på det, men det var fortfarande jag som lagt fram det som förslag. 

Jag var så rädd, orolig och stressad över att det skulle bli ett trauma för henne. Inte så mycket själva ingreppet, utan mer allt runtomkring med att hålla fast henne och så. Samaya har ju en enorm integritet och med tanke på alla läkarbesök så är personer i vita rockar och rum som luktar desinfektionsmedel, inte direkt det bästa hon vet... Nästan lika rädd var jag för att de skulle konstatera att inget ingrepp behövdes. Inte för alla pengar vi lagt på resan, utan för att vad vore våra alternativ då? Vi har ju redan provat ”allt”. 

Blev positivt överraskad av Groningen som var en väldigt vacker stad!
Underbart väder och bus i höstlöven
Det vackraste jag vet <3


Så blev det i alla fall dags att ge Alvedon och gå från hotellet till kliniken. Samaya var glad och hade som tur var sovit lite på eftermiddagen. Annars hade hon nog börjat bli ganska trött med tanke på att vi inte hade tid förrän kl. 19.00. I väntrummet trodde jag att jag skulle gå sönder av stress och oro. Samaya lekte med sakerna, helt ovetandes om vad som skulle hända och jag fick försöka hålla tillbaka tårarna.

Kirsten tog emot oss prick kl. 19 och vi fick följa med in på rummet. Hon var glad, trevlig, lätt att tycka om och oerhört sympatisk. Trots att hon pratade engelska så verkade Samaya gilla henne och busade till och med lite med henne. En studsboll fick hon också att sysselsätta sig med. 

Samaya satt i mitt knä, jag berättade hur nervös jag var och att hon inte brukar vara så samarbetsvillig. Kirsten var lugn, pratade med Samaya och vips så hade hon fått undersöka både läpp- och tungband utan några större protester. Hon konstaterade att de var mycket strama, att hon inte kunde lova några mirakel, men att hon absolut tyckte att de behövde åtgärdas. 

Hon gick igenom efterbehandlingen med mig, jag fick prova på Samaya och sedan fick hon lokalbedövning med en tops. Den fick verka lite medan vi pratade och sedan fick jag lägga mig på rygg i stolen med Samaya ovanpå. Här var paniken ett faktum för min del, men allt gick så fort att jag (och Samaya) knappt hann reagera. Jag höll hennes händer, en sköterska riktade lampan och Kirsten kauteriserade både läppbandet och tungbandet. Allt som allt tog det kanske 5 sekunder. Samaya grät men blev inte hysterisk och hon fick komma upp direkt och då sa hon ”jag vill ha lite vatten” mellan gråten. De hämtade vatten, hon drack och sedan fick vi direkt gå in i ett annat rum med dämpad belysning. Där fick Samaya mer vatten, presenter och vi ammade. Hon grät väl max två minuter eller så, men inte hysteriskt och det gick över snabbt. 
Sköterskan följde med och gav lite tips, men såret behövde ingen kontroll eftersom det inte kom ens en droppe blod. Vi fick dock mycket beröm för att vi fortfarande ammar <3 Härlig omväxling jämfört med den svenska sjukvården! 

När vi kände oss redo så gick vi därifrån och idag har vi varit tillbaka för att få vårt intyg och betala ingreppet. 

Vi köpte glass och Samaya var trött men på strålande humör hela kvällen. Idag har hon mått bra (och ätit mer glass) och jag kan fortfarande inte förstå hur lätt och smidigt det gick! Vill inte hoppas på för mycket, men kan inte låta bli - snälla, snälla låt detta vara det som var fel. Inga allvarliga sjukdomar eller tillväxtrubbningar, inget vi har orsakat. ”Bara” ett kort jäkla tungband! 

Mitt hjärta utanför kliniken. Hon åt en halv påse majskrokar innan vi hann köpa glass haha
Glass!!

Kommentera här: