Året som kommer

Jag vill egentligen inte vara en sån där käck "nytt år, ny start". För jag tror inte på det. Jag tror inte att något förändras för att en siffra i årtalet byts ut och en ny, fräsch, tom kalender plockas fram. Men ibland kan jag inte låta bli... det där oskrivna bladet lockar. Ett helt år att uppleva, ett helt år av möjligheter och ett helt år att skapa nya minnen till. 

Lika lite tror jag på nyårslöften. Varför skulle jag plötsligt komma ihåg att ta mina vitaminer på morgnen, spara mer pengar eller sluta dricka O’boy varje dag, bara för att det plötsligt är den 1 januari? Jag menar kom igen, har jag inte klarat att hålla mina löften de senaste 28 åren så lär jag väl inte plötsligt göra det nu? Men möjligheten... möjligheten finns! En extra morot - att klara av det, för att det är ett nytt år! 

I år är det dessutom världens bästa start på året! Idag, den 1 januari infaller ju nämligen på en måndag och DET gillar jag! Finns väl inget mer irriterande än när den första är mitt i veckan, det blir ju helt fel i kalendern! Så jag tycker lite extra mycket om 2018 redan. En bra början liksom. Dessutom skriver jag snyggare åttor än sjuor, ännu en bonus! Nästa år blir dock ett helsike för mina nior är asfula...

Jag har så många mål det här året, stora som små. Och de ser lite annorlunda ut än de brukar göra. Jag kommer inte dela med mig av så många av dem, dels för att de kanske inte är så intressanta och dels för att många av dem helt enkelt är privata. 

Men i stora drag så vill och hoppas jag på att verkligen kunna/orka/ha råd att ta tag i min egen hälsa i år. Både på det fysiska och det psykiska planet - för 2017 var verkligen inte snällt mot mig på något vis. Ja förutom att all stress gjorde att mina 8 sista, envisa gravidkilon bara rann av mig tillsammans med några kilo extra. Lite ytligt kanske, men en oväntad och välkommen bieffekt. 

Jag kommer sträva mot mer och bättre rutiner för såväl mig som hundarna och Samaya. Kontinuitet är ett ord som inte existerat under det gångna året. 

Ett mer specifikt mål är att bli färdig med KonMari. Jag trodde aldrig att det skulle vara något för mig, men jag har tragglat mig igenom hälften och bara mått bättre och bättre. Huset har blivit mer lättstädat, jag äger färre saker istället för att konstant försöka organisera om i drivorna, och jag känner mig inte längre kvävd av prylar jag inte älskar. Det är verkligen en lättnad att släppa taget och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot den enorma kategorin "sentimentalt". 

Och Samaya... det är svårt att sätta mål när det kommer till henne. I över två år har jag inte önskat annat än att hon ska få må bra, sova och äta. Och att jag ska orka vara en bra och rolig mamma. Det är vår tid nu, jag hoppas det i alla fall. Att 2018 blir året då jag äntligen får njuta av henne istället för att bara oroa mig. Mitt kloka, begåvade, underbara barn. Hon förtjänar allt jag kan ge och lite till! 

Jag har många beslut att fatta, mycket att få ordning på och många drömmar. Men mitt allra första mål är att gå in det här helt nya året bättre än jag avslutade det förra. 

Vad har du för förhoppningar på 2018? 

(null)


Året som gått

2017 har på många sätt gått snabbt, alldeles för snabbt. Men lika fort som det har gått, lika oändligt långa har vissa dagar varit. 


I år har jag öppnat så många dörrar, men jag har stängt ännu fler. Jag har fattat både lätta och svåra beslut, stora som små. Beslut som har påverkat både mig och andra. Viktiga beslut. Beslut som har gjort en skillnad. 

Jag har tvivlat på mig själv och gråtit förtvivlat och bittert allt för många gånger. 


Jag har bland annat lagt ner mitt företag, Carpe Canis Hundcenter. Jag har förlorat personer som betytt mycket för mig och personer som skulle komma att betyda mycket. Jag har känt mig stressad, maktlös och rädd. 


Många morgnar har jag gråtit av trötthet och smärta, och knappt kunnat ta mig ur sängen. Många dagar har jag rastlöst väntat på att tiden ska gå, och många kvällar har huvudvärken och yrseln kommit över mig så kraftigt att jag knappt kunnat stå på benen. 

Hjärnan har för det mesta känts som en geggig, trögflytande sörja. Jag har glömt var jag är, var jag skulle och var jag har varit. Jag har varit sjukskriven hela året. 


Jag har skakat av ångest och kräkts av smärta. Ibland har trycket över bröstet gjort att jag inte kunnat andas. Det har knakat i varenda fog och det har känts som att allt hållit på att rasa samman. En del har jag kunnat fixa, men knappast allt. Livet har känts lika skört som ett korthus i en tornado. 


Det dåliga samvetet har följt mig konstant. Att inte göra nog, att inte vara tillräckligt bra. Att inte orka ge allt till varken barn, hundar eller andra viktiga personer i mitt liv.


Timmar har spenderats på att googla och läsa böcker. Om barn som inte äter och om barn som inte sover. Tusentals kronor har spenderats på kosttillskott och ingredienser för att göra måltiderna mer näringstäta. Ännu mer på logoped, barnkiropraktor och annat som vi fått bekosta själva. 


Hela sommaren gick vi med ett hot om orosanmälan till socialen över oss. Samaya gick fortfarande inte upp tillräckligt i vikt oavsett vad vi gjorde. En läkare tyckte då att det måste varit vi som orsakade det. 

Då gjorde jag något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag åkte till Nederländerna med Samaya och uppsökte en klinik där, när vården i Sverige inte räckte till. 


Ekonomin har varit körd i botten. Jag har vänt på slantarna, jagat rabatter, 

sålt mer än jag trodde att jag ens ägde och fått det att i alla fall gå runt. 


Jag blev mer eller mindre tvungen att ta tag i min egen hälsa, enbart för att inte krascha totalt - av många fler anledningar än Samayas problem med sömnen och maten. En bit på vägen har jag kommit, men inför det nya året väntar många vägskäl med nya, svåra val. 

Genom kontakten med vården angående Samaya, så skickades en remiss till psyk. Då fick jag diagnosen ADD, men utredningen om eventuella andra diagnoser är inte färdig än.  


Plötsligt fick jag mer insikt. Om varför jag varit och är som jag är. Inte en ursäkt, men än förklaring. Jag har kämpat på och varit välfungerande i de flesta sammanhang. Men sedan brutit ihop totalt hemma i tryggheten. Nu börjar jag förstå lite bättre, och försöker att inte vara för hård mot mig själv. Processen att hitta strategier måste få ta tid. 


Jag har haft drömmar och visioner, men inget blev som jag tänkt mig i år. 


Jag har hatat. Ett hat som vuxit sig så starkt inom mig att det nästan ätit upp mig. Ett hat som utvecklats till en bitterhet. Hat mot världen som den ser ut, hat mot politiker och auktoriteter. Hat mot helt vanliga människor som bidrar till att göra världen till en sämre plats för oss alla. 


Och jag har saknat... som jag har saknat. Jag har saknat så många individer jag aldrig hann sörja, och jag har saknat att leva istället för att bara försöka överleva. 


Men jag har också älskat så det gjort ont. Älskat så att hjärtat nästan brustit av känslorna. Och det är det som hållt mig så pass flytande att jag faktiskt kan skriva det här idag. 


Musiken blev viktig igen, även om jag fortfarande inte lyssnar lika frekvent som förr. Bland annat Lars Winnerbäck har gått på repeat och jag mindes varför jag älskar hans musik så mycket. Den låter mig vara precis som jag är. Den hjälper mig att gråta och skratta, att älska och sakna. Att plocka upp bitarna och läka igen.


Jag har hittat verktyg som hjälper mig att få ordning i både hemmet och sinnet. KonMari är ett av dem, Bullet Journal ett annat. Jag är inte klar men en bit på väg. 


Det finns personer i min närhet som har ställt upp enormt mycket under året som gått. Underbara människor som jag önskar att jag på något sätt kunde återgälda. Men just nu är min tacksamhet allt jag har att ge. 


Trots allt så ser jag fram emot ett nytt år och undrar vad det bär med sig. Jag försöker att inte ha allt för stora förhoppningar, men vet också att jag själv kan påverka. Det är det 2018 kommer att handla om. Att ta tillbaka makten över mitt eget liv. Att aldrig sluta kämpa. Att aldrig sluta skratta. Att aldrig sluta älska. 


Gott nytt år till dig, 

du är värdefull! ❤️


På julafton lyckades hela familjen för en gångs skull fastna på samma bild ❤️



Sparlåga

Jag vet att det är tyst här. Tänker ofta att jag ska skriva, att jag har något kul att dela med mig av. Men sedan orkar jag bara inte - och då skiter jag i det. 
 
Min sjukskrivning har blivit förlängd och det är jag så oändligt tacksam över! Anton kan vara hemma ett tag till och vi kan försöka få ordning på vardagen - och på mig. 
 
Jag har gått på sparlåga länge nu. Energin räcker till det mest nödvändiga och knappt det ibland. Jag kämpar för att ta mig ut med hundarna - och inte bara gå utan faktiskt vara lite rolig också. Jag kämpar för att orka äta, klä på mig och borsta tänderna. Jag kämpar för att engagera mig i Samayas lekar och utveckling. Kämpar för att hålla humöret uppe. 
 
Men det är tufft... så jäkla tufft. Jag vill inget hellre än ha energi till allt det jag faktiskt vill göra. Är så evinnerligt trött på min kropp som säger stopp. Trött på alla peppande "tänk positivt så blir du bättre". För jag försöker. Och jag har försökt. Men det blir inte bättre... Min kropp är så dränerad på energi att jag ibland tänker att jag aldrig kommer få känna känslan av att vara pigg, igen. 
 
Det är svårt att vila också. Svårt när det alltid finns saker att göra. Svårt när det är saker som måste göras. Det är bvc, läkarbesök, dietist och Spädbarnsteamet för Samaya. Det är läkarbesök och möten för mig. Sånt som måste gås på och inte kan avbokas. Nästan varenda dag är det något som måste åkas iväg och göras - och det räcker med en enda aktivitet för att jag ska bli helt färdig... Och allt jag vill är att få vara ifred. 
 
Förhoppningsvis kommer jag tillbaka, reser mig starkare än någonsin. Men vissa dagar känns det extra tungt och osäkert. Jag har levt med den här skitkroppen i så många år nu och blir alltid besviken varje gång jag inser att jag inte klarar allt. 
 
Ta hand om er! Kram!