Sparlåga

Jag vet att det är tyst här. Tänker ofta att jag ska skriva, att jag har något kul att dela med mig av. Men sedan orkar jag bara inte - och då skiter jag i det. 
 
Min sjukskrivning har blivit förlängd och det är jag så oändligt tacksam över! Anton kan vara hemma ett tag till och vi kan försöka få ordning på vardagen - och på mig. 
 
Jag har gått på sparlåga länge nu. Energin räcker till det mest nödvändiga och knappt det ibland. Jag kämpar för att ta mig ut med hundarna - och inte bara gå utan faktiskt vara lite rolig också. Jag kämpar för att orka äta, klä på mig och borsta tänderna. Jag kämpar för att engagera mig i Samayas lekar och utveckling. Kämpar för att hålla humöret uppe. 
 
Men det är tufft... så jäkla tufft. Jag vill inget hellre än ha energi till allt det jag faktiskt vill göra. Är så evinnerligt trött på min kropp som säger stopp. Trött på alla peppande "tänk positivt så blir du bättre". För jag försöker. Och jag har försökt. Men det blir inte bättre... Min kropp är så dränerad på energi att jag ibland tänker att jag aldrig kommer få känna känslan av att vara pigg, igen. 
 
Det är svårt att vila också. Svårt när det alltid finns saker att göra. Svårt när det är saker som måste göras. Det är bvc, läkarbesök, dietist och Spädbarnsteamet för Samaya. Det är läkarbesök och möten för mig. Sånt som måste gås på och inte kan avbokas. Nästan varenda dag är det något som måste åkas iväg och göras - och det räcker med en enda aktivitet för att jag ska bli helt färdig... Och allt jag vill är att få vara ifred. 
 
Förhoppningsvis kommer jag tillbaka, reser mig starkare än någonsin. Men vissa dagar känns det extra tungt och osäkert. Jag har levt med den här skitkroppen i så många år nu och blir alltid besviken varje gång jag inser att jag inte klarar allt. 
 
Ta hand om er! Kram! 
 
 

Krasch Boom Bang

Nu är den nådd på riktigt. Den berömda bottnen, väggen, ja allt vad den kallas. Det finns ingen ork, ingen kraft kvar. Jag har stått och vippat på gränsen länge och till sist räckte det med en liten, liten knuff för att jag skulle trilla över kanten. Jag är slut. Färdig.

Så vad händer nu? Kan man verkligen vara sjukskriven från att vara mamma? Läkarna tycker det, frågan är vad Försäkringskassan tycker.
Kan man förklara för Samaya att "nu behöver mamma en paus, kan du vara snäll och reda dig själv en månad eller så?"?

Jag känner mig misslyckad.
Misslyckad som mamma.
Misslyckad som sambo.
Misslyckad som hundägare.
Misslyckad som människa.

Fixar inte stress eller krav. Vill bara lägga mig under täcket och skrika "låt mig vara ifred". Vill inte svara i telefon eller på mail. Vill inte att någon ska bry sig om vad jag gör - vill bara sköta mig själv en stund eller två.

Känner mig arg. Och ledsen. Och irriterad. Det riktigt kryper och jag vill bara slita mig ut ur mitt eget skinn. Reagerar känslosamt på allt. Bryter ihop för att mjölken är slut, får ett utbrott för att toarullen är felvänd eller för att det regnar ute.

Kroppen gör ont. Öm överallt. Lederna knakar och benen viker sig. Orkar knappt lyfta armarna på morgonen. Huvudet är tungt som ett bowlingklot och det känns som att jag har ett skruvstäd om bröstet.
Yrseln och dimsynen kommer titt som tätt och jag måste sätta mig för att inte tappa balansen.

Minnet sviker mig hela tiden. Kan varken komma ihåg vad jag gjorde för 5 minuter sedan, eller vilka länder jag semestrat i. Har missat föräldragruppen, tagit fel på dag för bvc-besök och kört halvvägs till Ica i morgonrock istället för jacka. Har kollapsat och fått minnesluckor. Tankarna är inte med, jag tappar bort mig i dem hela tiden. Kan inte koncentrera mig på någonting, får läsa om samma mening 10 gånger och kommer ändå ingen vart.

Får inte fram orden, stakar mig. Hinner glömma vad jag skulle säga. Kan inte lyssna uppmärksamt på vad andra säger - hänger liksom inte med.
Ska skriva men minns inte vissa ord, stavas det nogrannt eller noggrannt? Överaska eller överraska? Googlar fram rätt stavning och dagen efter får jag göra om precis samma googling. Ord som jag alltid varit så bra på!

Ringandet i öronen blir värre än vanligt och det är aldrig tyst - jag vill bara att det ska vara tyst! Och ljuset - jag som älskar solen, men det sticker i ögonen och jag drar för gardinerna så fort den visar sig minsta lilla.

Och tröttheten. Tröttheten ska vi inte prata om. Jag tror att jag skulle kunna sova i en månad och ändå vara trött! Ändå så ligger jag och vrider och vänder mig halva nätterna. Det är omöjligt att sova. Hjärnan går på högvarv samtidigt som den har stängt ner - inte en enda konstruktiv tanke susar genom min skalle. Och allt jag vill är att sova. Men det är omöjligt.

Sjukskriven för utmattningssyndrom. Igen. Med en släng av förlossningsdepression... Skamligt är vad det är. Att inte orka något så naturligt som att vara mamma. Det är sånt man inte får prata högt om, då kanske man inte älskar sitt barn tillräckligt mycket. Sånt som man ska dölja - klistra på ett leende och kör på så går det snart över! Men inte den här gången...
Jag älskar min unge till månen och tillbaka, men älskar inte alltid att vara mamma och att en liten människa är 100% beroende av mig. Det är jobbigt, svårt och skrämmande!

Har inte velat skriva om det här men jag måste... det är här jag är som ärligast, både mot andra och mig själv. Därmed inte sagt att jag skriver om allt.
Jag har inte berättat för någon. Har avbokat mycket men inte riktigt allt, inte sånt som ger mig lite tillfällig energi och som kan dölja hur det egentligen är, hur jag egentligen mår. Piggnar till när jag väl är uppe i det men kraschar så fort jag slappnar av...
Har till och med avbokat Åre-resan. Något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Vackra Sulviken som jag alltid längtar tillbaka till. Där det finns underbar natur, äkta vänner och hundar i mängder. Där jag alltid tankar positiv energi för månader framåt. Men jag orkar inte. Och vågar inte köra hela sträckan så som jag mår nu...

Skrivit det här inlägget tusen gånger om. Skrivit, suddat. Skrivit, raderat hela skiten. Skrivit, sparat ett utkast, suddat. Hur ska man kunna förklara? Hur ska någon förstå? Hur ska man undvika att bli klassad som svag, gnällig, lat?

Nu får jag hjälp. Av familjen och av vården. Hjälp att komma på rätt spår igen, avlastning för att kunna vila. Och vila det gör jag! När jag inte bara sover, läser eller kollar serier så gör jag vad jag orkar av sånt som får mig lugn och avslappnad. Går en skogspromenad, rensar kökslådorna eller skriver. Men jag orkar inte speciellt länge och sen måste jag vila igen, kanske till och med vila dagen efter också.

Det konstanta dåliga samvetet gnager hela tiden men jag försöker lära mig att inte lyssna på det. Jag måste lyssna på mig själv just nu, på vad jag behöver.

Livet står på paus

Oj vad det är fantastiskt att vara hundägare, mamma, bo i hus, ha en trädgård, driva företag - ja allt det där ni vet! Men lika fantastiskt som det kan vara, så kan det även innebära en hel del ångest. 
 
Just nu har någon tryckt på en stor PAUSKNAPP i mitt liv. Jag älskar min fina dotter över allt annat men ALLT och jag menar ALLT kretsar omkring henne för tillfället. När hon ska sova, hur hon ska sova, att hon inte vill sova, när hon ska äta, vad hon ska äta, att hon inte vill äta, att hon vill amma massor, att hon bara vill bli buren, att hon vägrar sitta i sjalen, att hon har humörsvängningar deluxe osv. osv. Vad jag har förstått så är hon nu i en enorm utvecklingsfas, men att tänka på det hjälper föga när "fasen" varat i flera månader och vi fortfarande inte ser ljuset i tunneln...
 
Rör ner lite (mycket!) sömnbrist, en dåligt fungerande arm och värsta ångesten över det mesta, i grytan så har ni mitt liv just nu. Jag är så trött på att avboka saker, att bara stå still och trampa på samma ställe. Ungen utvecklas i en rasande fart medan jag trampar vatten. Jag vill hålla kurser, fortsätta utbilda mig, resa, träffa vänner, prova nya jobb, gå på konserter, träna hund, slappa på soffan framför en bra film. Men istället så lunkar vardagen på här hemma, styrd med järnhand av en liten varelse som varken kan prata, gå eller ens har fyra ben! 
 
Missförstå mig rätt - jag ångrar inget. Jag älskar Samaya och vill aldrig ha henne ogjord. Men jag älskar inte livet just nu. "Det blir bättre" säger alla - men när blir det bättre då? Varför kan "alla andra" lägga sin unge i spjälsängen/vagnen och den somnar på ett kick så de är lediga resten av kvällen? Varför tar "alla andra" ungar flaska så man kan ha barnvakt ett par timmar och göra något livsbejakande, eller helt enkelt bara däcka fullt påklädd på sängen? Varför kan "alla andra" ungar sitta på golvet och roa sig med en slev och en kastrull medan man duschar/fixar mat/dammsuger/svarar på mail? Varför kan "alla andra" ungar sitta snällt i vagnen medan mamma fikar med vännerna?
Jag kräver inte speciellt mycket för tillfället. Jag vet att jag främst är mamma och ingenting i världen skulle stoppa mig från att tillgodose min dotters behov - om det så är på bekostnad av mitt eget psykiska välmående. Det är ett val jag har gjort - att aldrig låta henne ligga och skrika ensam i sängen, att bära runt henne när hon helt tårögd sträcker armarna mot mig och säger "mamamamama", att inte låta henne "bli så hungrig att hon till slut tar flaskan". Men någonstans på vägen så har jag i alla välvilja tappat bort mig själv och det jag tycker om att göra. 
 
Det går till en viss punkt men förr eller senare tar det stopp. Jag är övertygad om att min dåliga arm som kommer i skov, kom just nu pga. all stress över livet. Man läser skojiga artiklar och skrattar åt kommentarer som "när man blivit mamma är det egentid att få duscha ifred i 10 minuter" - och visst skrattar jag. Jag har alltid trott att det där var lite överdrivet, men jag skrattar tills jag gråter och sen gråter jag lite till eftersom jag inte duschat på 6 dagar och inte ens minns när jag borstade håret sist. Flera har sagt att Samaya är en så kallad HNB (High Need Baby). Och jag tänker då att jag vill inte vara en martyr, alla har det mer eller mindre jobbigt med sina små - men visst stämmer det in på henne. Att hon är det där lilla extra. Extra glad, extra ledsen, extra arg, extra charmig, extra närhetsbehov, extra humörsvängningar, extra sömnproblem, extra ALLT. Om hon är HNB eller inte låter jag vara osagt för det finns inget diagnostiskt test för det. Men det är lätt för alla andra, oavsett om de är föräldrar eller ej, att peka finger och säga "det är ju bara att..." också följer en hel radänga av välmenande tips och råd och allt jag vill göra är att skrika MEN DET FUNKAR INTE! Det funkar inte att bara "vänja henne"Det funkar inte att bara...
 
Jag älskar min dotter men jag älskar inte alltid att vara mamma. Jag vill inget hellre än att få tillbaka en liten, liten del av mig själv och mina intressen... 
 
Doris är fantastisk. Hon är väldens bästa hund och hon förtjänar det bästa. Som tur är så älskar Samaya henne och då kan hon faktiskt sitta still en stund - när jag klickertränar med Doris eller tränar balans ute på träningsplanen. Och det är skönt. Skönt för mig, skönt för Doris. Men jag vill ha mer än så. Mitt i allt det här går vi (jag) i valpköpar-tankar. Jag vill att Doris ska ha en vän, precis som hon hade Max. Team Two Tails - helt oslagbara. Om två dagar är det 6 månader sedan Max fick somna in och Doris har inte varit sig själv till 100% sedan dess... Visst är det mycket jobb med en valp och visst är mer jobb det sista jag behöver. Men det är ju KUL! Och det är JAG. Men tänk om Samayas sömn inte blir bättre? Och tänk om vi tackar nej till valp och hennes sömn faktiskt blir bättre? 
 
Det är omöjligt att se in i framtiden och veta vad som är "rätt" beslut, men jag vet att jag hellre ångrar något jag gjort än något jag inte gjort. Och precis som med Samaya så ångrar man inte familjemedlemmar - även om de driver en till vansinne ibland! <3
 
Min älskade, underbara unge som är EXTRA ALLT! <3