Året som kommer

Jag vill egentligen inte vara en sån där käck "nytt år, ny start". För jag tror inte på det. Jag tror inte att något förändras för att en siffra i årtalet byts ut och en ny, fräsch, tom kalender plockas fram. Men ibland kan jag inte låta bli... det där oskrivna bladet lockar. Ett helt år att uppleva, ett helt år av möjligheter och ett helt år att skapa nya minnen till. 

Lika lite tror jag på nyårslöften. Varför skulle jag plötsligt komma ihåg att ta mina vitaminer på morgnen, spara mer pengar eller sluta dricka O’boy varje dag, bara för att det plötsligt är den 1 januari? Jag menar kom igen, har jag inte klarat att hålla mina löften de senaste 28 åren så lär jag väl inte plötsligt göra det nu? Men möjligheten... möjligheten finns! En extra morot - att klara av det, för att det är ett nytt år! 

I år är det dessutom världens bästa start på året! Idag, den 1 januari infaller ju nämligen på en måndag och DET gillar jag! Finns väl inget mer irriterande än när den första är mitt i veckan, det blir ju helt fel i kalendern! Så jag tycker lite extra mycket om 2018 redan. En bra början liksom. Dessutom skriver jag snyggare åttor än sjuor, ännu en bonus! Nästa år blir dock ett helsike för mina nior är asfula...

Jag har så många mål det här året, stora som små. Och de ser lite annorlunda ut än de brukar göra. Jag kommer inte dela med mig av så många av dem, dels för att de kanske inte är så intressanta och dels för att många av dem helt enkelt är privata. 

Men i stora drag så vill och hoppas jag på att verkligen kunna/orka/ha råd att ta tag i min egen hälsa i år. Både på det fysiska och det psykiska planet - för 2017 var verkligen inte snällt mot mig på något vis. Ja förutom att all stress gjorde att mina 8 sista, envisa gravidkilon bara rann av mig tillsammans med några kilo extra. Lite ytligt kanske, men en oväntad och välkommen bieffekt. 

Jag kommer sträva mot mer och bättre rutiner för såväl mig som hundarna och Samaya. Kontinuitet är ett ord som inte existerat under det gångna året. 

Ett mer specifikt mål är att bli färdig med KonMari. Jag trodde aldrig att det skulle vara något för mig, men jag har tragglat mig igenom hälften och bara mått bättre och bättre. Huset har blivit mer lättstädat, jag äger färre saker istället för att konstant försöka organisera om i drivorna, och jag känner mig inte längre kvävd av prylar jag inte älskar. Det är verkligen en lättnad att släppa taget och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot den enorma kategorin "sentimentalt". 

Och Samaya... det är svårt att sätta mål när det kommer till henne. I över två år har jag inte önskat annat än att hon ska få må bra, sova och äta. Och att jag ska orka vara en bra och rolig mamma. Det är vår tid nu, jag hoppas det i alla fall. Att 2018 blir året då jag äntligen får njuta av henne istället för att bara oroa mig. Mitt kloka, begåvade, underbara barn. Hon förtjänar allt jag kan ge och lite till! 

Jag har många beslut att fatta, mycket att få ordning på och många drömmar. Men mitt allra första mål är att gå in det här helt nya året bättre än jag avslutade det förra. 

Vad har du för förhoppningar på 2018? 

(null)


Året som gått

2017 har på många sätt gått snabbt, alldeles för snabbt. Men lika fort som det har gått, lika oändligt långa har vissa dagar varit. 


I år har jag öppnat så många dörrar, men jag har stängt ännu fler. Jag har fattat både lätta och svåra beslut, stora som små. Beslut som har påverkat både mig och andra. Viktiga beslut. Beslut som har gjort en skillnad. 

Jag har tvivlat på mig själv och gråtit förtvivlat och bittert allt för många gånger. 


Jag har bland annat lagt ner mitt företag, Carpe Canis Hundcenter. Jag har förlorat personer som betytt mycket för mig och personer som skulle komma att betyda mycket. Jag har känt mig stressad, maktlös och rädd. 


Många morgnar har jag gråtit av trötthet och smärta, och knappt kunnat ta mig ur sängen. Många dagar har jag rastlöst väntat på att tiden ska gå, och många kvällar har huvudvärken och yrseln kommit över mig så kraftigt att jag knappt kunnat stå på benen. 

Hjärnan har för det mesta känts som en geggig, trögflytande sörja. Jag har glömt var jag är, var jag skulle och var jag har varit. Jag har varit sjukskriven hela året. 


Jag har skakat av ångest och kräkts av smärta. Ibland har trycket över bröstet gjort att jag inte kunnat andas. Det har knakat i varenda fog och det har känts som att allt hållit på att rasa samman. En del har jag kunnat fixa, men knappast allt. Livet har känts lika skört som ett korthus i en tornado. 


Det dåliga samvetet har följt mig konstant. Att inte göra nog, att inte vara tillräckligt bra. Att inte orka ge allt till varken barn, hundar eller andra viktiga personer i mitt liv.


Timmar har spenderats på att googla och läsa böcker. Om barn som inte äter och om barn som inte sover. Tusentals kronor har spenderats på kosttillskott och ingredienser för att göra måltiderna mer näringstäta. Ännu mer på logoped, barnkiropraktor och annat som vi fått bekosta själva. 


Hela sommaren gick vi med ett hot om orosanmälan till socialen över oss. Samaya gick fortfarande inte upp tillräckligt i vikt oavsett vad vi gjorde. En läkare tyckte då att det måste varit vi som orsakade det. 

Då gjorde jag något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag åkte till Nederländerna med Samaya och uppsökte en klinik där, när vården i Sverige inte räckte till. 


Ekonomin har varit körd i botten. Jag har vänt på slantarna, jagat rabatter, 

sålt mer än jag trodde att jag ens ägde och fått det att i alla fall gå runt. 


Jag blev mer eller mindre tvungen att ta tag i min egen hälsa, enbart för att inte krascha totalt - av många fler anledningar än Samayas problem med sömnen och maten. En bit på vägen har jag kommit, men inför det nya året väntar många vägskäl med nya, svåra val. 

Genom kontakten med vården angående Samaya, så skickades en remiss till psyk. Då fick jag diagnosen ADD, men utredningen om eventuella andra diagnoser är inte färdig än.  


Plötsligt fick jag mer insikt. Om varför jag varit och är som jag är. Inte en ursäkt, men än förklaring. Jag har kämpat på och varit välfungerande i de flesta sammanhang. Men sedan brutit ihop totalt hemma i tryggheten. Nu börjar jag förstå lite bättre, och försöker att inte vara för hård mot mig själv. Processen att hitta strategier måste få ta tid. 


Jag har haft drömmar och visioner, men inget blev som jag tänkt mig i år. 


Jag har hatat. Ett hat som vuxit sig så starkt inom mig att det nästan ätit upp mig. Ett hat som utvecklats till en bitterhet. Hat mot världen som den ser ut, hat mot politiker och auktoriteter. Hat mot helt vanliga människor som bidrar till att göra världen till en sämre plats för oss alla. 


Och jag har saknat... som jag har saknat. Jag har saknat så många individer jag aldrig hann sörja, och jag har saknat att leva istället för att bara försöka överleva. 


Men jag har också älskat så det gjort ont. Älskat så att hjärtat nästan brustit av känslorna. Och det är det som hållt mig så pass flytande att jag faktiskt kan skriva det här idag. 


Musiken blev viktig igen, även om jag fortfarande inte lyssnar lika frekvent som förr. Bland annat Lars Winnerbäck har gått på repeat och jag mindes varför jag älskar hans musik så mycket. Den låter mig vara precis som jag är. Den hjälper mig att gråta och skratta, att älska och sakna. Att plocka upp bitarna och läka igen.


Jag har hittat verktyg som hjälper mig att få ordning i både hemmet och sinnet. KonMari är ett av dem, Bullet Journal ett annat. Jag är inte klar men en bit på väg. 


Det finns personer i min närhet som har ställt upp enormt mycket under året som gått. Underbara människor som jag önskar att jag på något sätt kunde återgälda. Men just nu är min tacksamhet allt jag har att ge. 


Trots allt så ser jag fram emot ett nytt år och undrar vad det bär med sig. Jag försöker att inte ha allt för stora förhoppningar, men vet också att jag själv kan påverka. Det är det 2018 kommer att handla om. Att ta tillbaka makten över mitt eget liv. Att aldrig sluta kämpa. Att aldrig sluta skratta. Att aldrig sluta älska. 


Gott nytt år till dig, 

du är värdefull! ❤️


På julafton lyckades hela familjen för en gångs skull fastna på samma bild ❤️



Vår verklighet

Det här blir ett inlägg om Samaya. Om att vara mamma, förälder. Om att kämpa. Om att ge allt man har till sitt barn. 

 
Ni som hängt med ett tag vet att vi haft mycket problem med både Samayas tillväxt och sömn. Gissar på att vi är gråhåriga innan 30 om det fortsätter såhär. 
 
Aldrig kunde jag tro att det skulle vara så här svårt att vara mamma. Ibland blir jag avundsjuk på de som verkar ha det så lätt. Samma personer som driver mig till vansinne med sina kommentarer... 
"Det blir inte svårare än vad man gör det till"
"Det är bara att..."
"Barn somnar när de är trötta"
"Barn äter när de är hungriga"
"Det där låter helt otroligt - nästan som att du överdriver lite, haha"
"Oj, ja er dotter måste veeerkligen vara speciell"
"Så har jag aldrig hört om ett barn som gjort"
"Det här funkar på ALLA barn"
 
Och så fortsätter det - i all oändlighet. Jag vet att de flesta menar väl, men jag har svårt att skaka det av mig ibland. 
Gör vi något fel? Vi som är så måna om att göra rätt! Vi som har lyssnat på Samayas minsta signaler sedan den sekunden hon föddes. Vi som ger allt vi har, och lite till, för att tillgodose hennes behov. Vi som respekterar henne som individ och inte utövar hot eller tvång. Vi som dukar upp en hotellbuffe varje måltid för att hon ska få i sig någonting i alla fall. Jag som avskyr bakning och matlagning, men ligger och googlar näringstäta recept halva natten för att sedan ägna hela dagen efter åt att handla och försöka baka/laga allt det där. Vi som hoppas varenda gång att hon ska ha gått upp i vikt. Vi som oroar oss hela tiden trots att vi ser att hon är pigg, glad, utvecklas och mår bra. 
 
Vi är inte perfekta, det är ingen. Men vi gör så gott vi kan - varenda minut, varenda sekund. Anton åker till jobbet trots att han bara fått 3 timmars sömn - för att vi ska kunna leva och ha det bra. Jag far upp ur sängen (nästan) lika snabbt som Samaya för att byta blöja, fixa frukost och mata/släppa ut hundarna. Ofta har jag varit uppe 1-2 timmar innan jag själv ens hunnit gå på toaletten. 
 
Jag ägnar hela min dag åt att ta hand om min dotter. Leka med henne, läsa för henne, öva på färger och att räkna. Vi är ute i trädgården och leker, pratar och myser. Vi äter lunch och en massa mellanmål. Vi går promenader med hundarna och kryper upp i soffan för att kramas och sjunga tillsammans. 
Vi försöker ta oss iväg till öppna förskolan och liknande men vi hommer inte så ofta som vi vill. 
 
Sova middag behöver hon men hon vill inte. Är för "med". Måste ha koll på allting och kommer inte till ro. Jag njuter ändå av dagarna med henne även om de för tillfället är färre/kortare pga. min sjukskrivning. Ibland sörjer jag att jag inte orkar vara med henne varje dag, men jag försöker tänka att jag laddar batterierna och kommer tillbaka starkare än någonsin. 
 
Anton kommer hem och lagar middag till oss. Vi sitter länge vid bordet för att Samaya ska få äta i sin egen takt. Hon får kladda om hon vill, sen får hon ett bad i vasken som hon älskar. Vi tittar på Bolibompa tillsammans och passar på att klippa naglar och borsta hår.
 
Vi håller humöret uppe trots att vi inte sovit ordentligt på över 1,5 år. Trots den ständigt gnagande oron över hennes (dåliga) tillväxt... 
 
Samaya är nog världens gladaste unge. Hon är så pigg och sprallig. Full av charm och bus i blicken. Nya ord sprutar ut ur hennes mun varje dag och hon lär sig saker hela tiden. Hon älskar livet så som bara ett oförstört barn kan göra. 
 
Men på kvällen kommer min ångest  krypande. När hon tvärvägrar att somna. När hon gör allt i sin makt för att hålla sig vaken. Nu är vi trötta... vi försöker att hjälpas åt och låta varandra ta en paus. Vi har provat allt... vädra, bada, strikta rutiner, inga rutiner, mer aktivitet på dagen, mindre aktivitet på dagen, tillskott av omega-3, lavendelolja i sovrummet, läsa godnattsaga, sjunga, vagga, buffa rumpa, klia rygg och pilla hår, bära, köra bil, gå med vagnen... men hon vill inte somna. Hon blir arg och ledsen. Övertrött såklart. Klockan är 02 och "alla andra" barn sover sedan många timmar. Vi äter igen - allt hon får i sig räknas och ingen vill ju somna på tom mage. Somnar till slut av ren utmattning - men inte helt utan protester. Vi är helt färdiga - trillar i säng och hoppas att det ska bli en bra natt. 
 
Samaya vaknar nästan alltid pigg och glad, oavsett hur mycket eller hur lite hon har sovit. Hon äter lika bra/dåligt oavsett hur mycket eller hur lite hon har sovit. Den stora skillnaden är om vi väcker henne på morgonen. Gör vi det så vill hon inte ha frukost. Inte mellis. Inte lunch... därför får hon sova. Till 11 eller 12 ibland om det behövs. Vi prioriterar först och främst att hon får i sig mat, och därefter att hon får så många timmars sömn som möjligt under natten. 
Det gör att vi ibland inte hinner så mycket. Hur ska vi lyckas klämma in en playdate i allt det här? Hon kan inte sova middag när man är iväg. Hon äter sämre när vi inte är hemma. Våra hundar måste rastas och måltider ska fixas. 
Dessutom tar våra matstunder oändligt lång tid. Bara frukost, lunch och middag tar kanske en sådär 5 timmar tillsammans. Och vi äter ju mellis och "nattamat" också. 
 
Får höra att jag är tråkig. Att jag aldrig har tid att ses. Frågor om varför Samaya inte bara kan sova i vagnen, eller äta lunch där. Sånt som kanske fungerar för andra, men inte för oss - inte just nu. Vi får försöka klämma in aktiviteter mellan mat/sömn, som vår dag faktiskt till stor del består av.
 
Vår lilla, lilla tjej som har en så stor personlighet. Hon har massor med integritet och självförtroende. Ibland verkar hon titta på mig med en blick som säger "lita på mig mamma, jag fixar det här". 
 
Jag försöker att inte vara för hönsig - trots att det är precis vad jag är. Jag vill skydda henne från allt ont här i världen, oavsett om det gäller ett brustet hjärta eller det där hala golvet som verkar lurpassa på henne. 
Ungen är helgalen. Hon vill helst slå kullerbyttor ner från soffan, stå i pottan och borsta tänderna. Gunga alldeles för högt, snurr-dansa tills hon trillar och springa så fort att benen trasslar ihop sig på henne. Min underbara unge med all denna energi! 
 
Det är förresten ingen som förstår var hon tankar sin energi ifrån. Med så lite sömn och mat... men det bryr hon sig inte om! Hon tar dagen med en klackspark och inspirerar alla andra att göra detsamma! 
 
Hon kör totalt slut på mig, men ändå kan jag skratta så tårarna rinner när hon är igång med sina upptåg. Hon tar mycket energi, men hon ger minst lika mycket tillbaka. 
 
Jag önskar så att andra kunde se henne dygnet runt. Förstå hur hon är på riktigt. Mamma är den "utomstående" som ser mest av det. Eftersom jag fortfarande är sjukskriven men Anton jobbar igen, så ställer hon upp för jämnan och avlastar mig så jag får vila. Jag körde mig själv rakt in i väggen, i jakten på att bli en så "perfekt" förälder som det är möjligt att bli. För jag gör ju sällan något halvhjärtat. 
Men äntligen börjar det vända hoppas jag. Jag är sjukskriven på 75% istället för 100%. Jag har, trots en strid ström av tråkigheter omkring oss, lite mer energi än för några månader sedan. 
 
Min önskan är bara lite förståelse. Även om just ditt barn sover som det ska och äter som det ska, så betyder det inte att alla andra har det likadant. Vi är lyckligt lottade som har ett så glatt barn. Jag skulle inte vilja byta bort henne för allt i världen. Men ibland tänker jag att hon nästan hellre hade fått vara lite gnällig och tjurig. Bara hon åt... och sov. Så vi slapp oroa oss. Och slapp alla läkarbesök... 
 
Samaya - du är det finaste vi har och vi plockar ner månen till dig om det är det du vill! Vi river upp himmel och jord för din skull. Mamma och pappa älskar dig!