Vår verklighet

Det här blir ett inlägg om Samaya. Om att vara mamma, förälder. Om att kämpa. Om att ge allt man har till sitt barn. 

 
Ni som hängt med ett tag vet att vi haft mycket problem med både Samayas tillväxt och sömn. Gissar på att vi är gråhåriga innan 30 om det fortsätter såhär. 
 
Aldrig kunde jag tro att det skulle vara så här svårt att vara mamma. Ibland blir jag avundsjuk på de som verkar ha det så lätt. Samma personer som driver mig till vansinne med sina kommentarer... 
"Det blir inte svårare än vad man gör det till"
"Det är bara att..."
"Barn somnar när de är trötta"
"Barn äter när de är hungriga"
"Det där låter helt otroligt - nästan som att du överdriver lite, haha"
"Oj, ja er dotter måste veeerkligen vara speciell"
"Så har jag aldrig hört om ett barn som gjort"
"Det här funkar på ALLA barn"
 
Och så fortsätter det - i all oändlighet. Jag vet att de flesta menar väl, men jag har svårt att skaka det av mig ibland. 
Gör vi något fel? Vi som är så måna om att göra rätt! Vi som har lyssnat på Samayas minsta signaler sedan den sekunden hon föddes. Vi som ger allt vi har, och lite till, för att tillgodose hennes behov. Vi som respekterar henne som individ och inte utövar hot eller tvång. Vi som dukar upp en hotellbuffe varje måltid för att hon ska få i sig någonting i alla fall. Jag som avskyr bakning och matlagning, men ligger och googlar näringstäta recept halva natten för att sedan ägna hela dagen efter åt att handla och försöka baka/laga allt det där. Vi som hoppas varenda gång att hon ska ha gått upp i vikt. Vi som oroar oss hela tiden trots att vi ser att hon är pigg, glad, utvecklas och mår bra. 
 
Vi är inte perfekta, det är ingen. Men vi gör så gott vi kan - varenda minut, varenda sekund. Anton åker till jobbet trots att han bara fått 3 timmars sömn - för att vi ska kunna leva och ha det bra. Jag far upp ur sängen (nästan) lika snabbt som Samaya för att byta blöja, fixa frukost och mata/släppa ut hundarna. Ofta har jag varit uppe 1-2 timmar innan jag själv ens hunnit gå på toaletten. 
 
Jag ägnar hela min dag åt att ta hand om min dotter. Leka med henne, läsa för henne, öva på färger och att räkna. Vi är ute i trädgården och leker, pratar och myser. Vi äter lunch och en massa mellanmål. Vi går promenader med hundarna och kryper upp i soffan för att kramas och sjunga tillsammans. 
Vi försöker ta oss iväg till öppna förskolan och liknande men vi hommer inte så ofta som vi vill. 
 
Sova middag behöver hon men hon vill inte. Är för "med". Måste ha koll på allting och kommer inte till ro. Jag njuter ändå av dagarna med henne även om de för tillfället är färre/kortare pga. min sjukskrivning. Ibland sörjer jag att jag inte orkar vara med henne varje dag, men jag försöker tänka att jag laddar batterierna och kommer tillbaka starkare än någonsin. 
 
Anton kommer hem och lagar middag till oss. Vi sitter länge vid bordet för att Samaya ska få äta i sin egen takt. Hon får kladda om hon vill, sen får hon ett bad i vasken som hon älskar. Vi tittar på Bolibompa tillsammans och passar på att klippa naglar och borsta hår.
 
Vi håller humöret uppe trots att vi inte sovit ordentligt på över 1,5 år. Trots den ständigt gnagande oron över hennes (dåliga) tillväxt... 
 
Samaya är nog världens gladaste unge. Hon är så pigg och sprallig. Full av charm och bus i blicken. Nya ord sprutar ut ur hennes mun varje dag och hon lär sig saker hela tiden. Hon älskar livet så som bara ett oförstört barn kan göra. 
 
Men på kvällen kommer min ångest  krypande. När hon tvärvägrar att somna. När hon gör allt i sin makt för att hålla sig vaken. Nu är vi trötta... vi försöker att hjälpas åt och låta varandra ta en paus. Vi har provat allt... vädra, bada, strikta rutiner, inga rutiner, mer aktivitet på dagen, mindre aktivitet på dagen, tillskott av omega-3, lavendelolja i sovrummet, läsa godnattsaga, sjunga, vagga, buffa rumpa, klia rygg och pilla hår, bära, köra bil, gå med vagnen... men hon vill inte somna. Hon blir arg och ledsen. Övertrött såklart. Klockan är 02 och "alla andra" barn sover sedan många timmar. Vi äter igen - allt hon får i sig räknas och ingen vill ju somna på tom mage. Somnar till slut av ren utmattning - men inte helt utan protester. Vi är helt färdiga - trillar i säng och hoppas att det ska bli en bra natt. 
 
Samaya vaknar nästan alltid pigg och glad, oavsett hur mycket eller hur lite hon har sovit. Hon äter lika bra/dåligt oavsett hur mycket eller hur lite hon har sovit. Den stora skillnaden är om vi väcker henne på morgonen. Gör vi det så vill hon inte ha frukost. Inte mellis. Inte lunch... därför får hon sova. Till 11 eller 12 ibland om det behövs. Vi prioriterar först och främst att hon får i sig mat, och därefter att hon får så många timmars sömn som möjligt under natten. 
Det gör att vi ibland inte hinner så mycket. Hur ska vi lyckas klämma in en playdate i allt det här? Hon kan inte sova middag när man är iväg. Hon äter sämre när vi inte är hemma. Våra hundar måste rastas och måltider ska fixas. 
Dessutom tar våra matstunder oändligt lång tid. Bara frukost, lunch och middag tar kanske en sådär 5 timmar tillsammans. Och vi äter ju mellis och "nattamat" också. 
 
Får höra att jag är tråkig. Att jag aldrig har tid att ses. Frågor om varför Samaya inte bara kan sova i vagnen, eller äta lunch där. Sånt som kanske fungerar för andra, men inte för oss - inte just nu. Vi får försöka klämma in aktiviteter mellan mat/sömn, som vår dag faktiskt till stor del består av.
 
Vår lilla, lilla tjej som har en så stor personlighet. Hon har massor med integritet och självförtroende. Ibland verkar hon titta på mig med en blick som säger "lita på mig mamma, jag fixar det här". 
 
Jag försöker att inte vara för hönsig - trots att det är precis vad jag är. Jag vill skydda henne från allt ont här i världen, oavsett om det gäller ett brustet hjärta eller det där hala golvet som verkar lurpassa på henne. 
Ungen är helgalen. Hon vill helst slå kullerbyttor ner från soffan, stå i pottan och borsta tänderna. Gunga alldeles för högt, snurr-dansa tills hon trillar och springa så fort att benen trasslar ihop sig på henne. Min underbara unge med all denna energi! 
 
Det är förresten ingen som förstår var hon tankar sin energi ifrån. Med så lite sömn och mat... men det bryr hon sig inte om! Hon tar dagen med en klackspark och inspirerar alla andra att göra detsamma! 
 
Hon kör totalt slut på mig, men ändå kan jag skratta så tårarna rinner när hon är igång med sina upptåg. Hon tar mycket energi, men hon ger minst lika mycket tillbaka. 
 
Jag önskar så att andra kunde se henne dygnet runt. Förstå hur hon är på riktigt. Mamma är den "utomstående" som ser mest av det. Eftersom jag fortfarande är sjukskriven men Anton jobbar igen, så ställer hon upp för jämnan och avlastar mig så jag får vila. Jag körde mig själv rakt in i väggen, i jakten på att bli en så "perfekt" förälder som det är möjligt att bli. För jag gör ju sällan något halvhjärtat. 
Men äntligen börjar det vända hoppas jag. Jag är sjukskriven på 75% istället för 100%. Jag har, trots en strid ström av tråkigheter omkring oss, lite mer energi än för några månader sedan. 
 
Min önskan är bara lite förståelse. Även om just ditt barn sover som det ska och äter som det ska, så betyder det inte att alla andra har det likadant. Vi är lyckligt lottade som har ett så glatt barn. Jag skulle inte vilja byta bort henne för allt i världen. Men ibland tänker jag att hon nästan hellre hade fått vara lite gnällig och tjurig. Bara hon åt... och sov. Så vi slapp oroa oss. Och slapp alla läkarbesök... 
 
Samaya - du är det finaste vi har och vi plockar ner månen till dig om det är det du vill! Vi river upp himmel och jord för din skull. Mamma och pappa älskar dig! 
 
 
 
 
 

Sparlåga

Jag vet att det är tyst här. Tänker ofta att jag ska skriva, att jag har något kul att dela med mig av. Men sedan orkar jag bara inte - och då skiter jag i det. 
 
Min sjukskrivning har blivit förlängd och det är jag så oändligt tacksam över! Anton kan vara hemma ett tag till och vi kan försöka få ordning på vardagen - och på mig. 
 
Jag har gått på sparlåga länge nu. Energin räcker till det mest nödvändiga och knappt det ibland. Jag kämpar för att ta mig ut med hundarna - och inte bara gå utan faktiskt vara lite rolig också. Jag kämpar för att orka äta, klä på mig och borsta tänderna. Jag kämpar för att engagera mig i Samayas lekar och utveckling. Kämpar för att hålla humöret uppe. 
 
Men det är tufft... så jäkla tufft. Jag vill inget hellre än ha energi till allt det jag faktiskt vill göra. Är så evinnerligt trött på min kropp som säger stopp. Trött på alla peppande "tänk positivt så blir du bättre". För jag försöker. Och jag har försökt. Men det blir inte bättre... Min kropp är så dränerad på energi att jag ibland tänker att jag aldrig kommer få känna känslan av att vara pigg, igen. 
 
Det är svårt att vila också. Svårt när det alltid finns saker att göra. Svårt när det är saker som måste göras. Det är bvc, läkarbesök, dietist och Spädbarnsteamet för Samaya. Det är läkarbesök och möten för mig. Sånt som måste gås på och inte kan avbokas. Nästan varenda dag är det något som måste åkas iväg och göras - och det räcker med en enda aktivitet för att jag ska bli helt färdig... Och allt jag vill är att få vara ifred. 
 
Förhoppningsvis kommer jag tillbaka, reser mig starkare än någonsin. Men vissa dagar känns det extra tungt och osäkert. Jag har levt med den här skitkroppen i så många år nu och blir alltid besviken varje gång jag inser att jag inte klarar allt. 
 
Ta hand om er! Kram! 
 
 

I've got nothing left, just an empty heart

Idag är det ett år sedan Max fick somna in. Ett helt år. 12 månader. 365 dagar. 
Jag kan inte förstå att jag har (över)levt och andats i ett helt år utan honom. 
 
Max finns med mig i allt jag gör. Han är där när jag ska sova, när jag går en promenad, när jag sitter i bilen och när jag vankar på nätterna. Precis som när han levde så är han min ständiga skugga, alltid ett halvt steg bakom och trampar mig på hälarna. 
 
 
Jag har funderat länge på vad jag ska göra av hans aska. I ett helt år har den lilla kartongen stått i min garderob. Ibland har jag plockat fram den bara för att vara säker på att den är kvar, men oftast har det bara känts ovärdigt. Max ska inte vara inlåst i en garderob bland skor och kläder. 
 
Så idag var det dags att släppa honom fri...
Jag har haft 365 dagar på mig att samla styrka till det, men när det kom till kritan kände jag mig inte ett dugg stark. 
Vi körde till skogen där vi gick vår sista promenad ihop. Den här gången fick Doris följa med och säga hejdå. Men jag kunde inte med att bara hälla ut askan på marken - vad skulle jag göra med kartongen, kasta den i soporna? - så jag hade bestämt mig för ett annat sätt. 
 
 
 
 
När jag och Doris promenerade därifrån så slöt jag ögonen och bara lyssnade. Jag kunde höra Max små tassar mot den mjuka marken. Kunde höra hans fnysningar när han fick snö i nosen. De glada skallen när han kaninskuttade runt träden. Kunde ta på hans varma mjuka päls och borra in näsan i den. Kände hans doft och mötte hans vackra, kloka blick. Det ögonblicket kommer jag alltid att bära med mig. 
 
Nu är Max fri och skogen som alltid varit hans favoritplats, är hans nu. 
Mitt hjärta är krossat men samtidigt lättat. 
Jag kunde äntligen låta honom gå - eftersom jag vet att han alltid finns med mig i själen, hjärtat och tanken. 
 
Sov gott min älskade vän <3
 
 
 
För dig som vill läsa mer om Max så kan du till exempel klicka in på: 
(2016-09-13) När sorgen river och sliter
(2016-02-17) Max är hemma igen
(2016-01-14) Only yesterday was the time of our lives...
(2016-01-08) Du är min bästa vän - och du ska dö
(2016-01-08) Inlagd på djursjukhuset
(2015-11-21) Veterinärbesök. Igen...