Vår verklighet

Det här blir ett inlägg om Samaya. Om att vara mamma, förälder. Om att kämpa. Om att ge allt man har till sitt barn. 

 
Ni som hängt med ett tag vet att vi haft mycket problem med både Samayas tillväxt och sömn. Gissar på att vi är gråhåriga innan 30 om det fortsätter såhär. 
 
Aldrig kunde jag tro att det skulle vara så här svårt att vara mamma. Ibland blir jag avundsjuk på de som verkar ha det så lätt. Samma personer som driver mig till vansinne med sina kommentarer... 
"Det blir inte svårare än vad man gör det till"
"Det är bara att..."
"Barn somnar när de är trötta"
"Barn äter när de är hungriga"
"Det där låter helt otroligt - nästan som att du överdriver lite, haha"
"Oj, ja er dotter måste veeerkligen vara speciell"
"Så har jag aldrig hört om ett barn som gjort"
"Det här funkar på ALLA barn"
 
Och så fortsätter det - i all oändlighet. Jag vet att de flesta menar väl, men jag har svårt att skaka det av mig ibland. 
Gör vi något fel? Vi som är så måna om att göra rätt! Vi som har lyssnat på Samayas minsta signaler sedan den sekunden hon föddes. Vi som ger allt vi har, och lite till, för att tillgodose hennes behov. Vi som respekterar henne som individ och inte utövar hot eller tvång. Vi som dukar upp en hotellbuffe varje måltid för att hon ska få i sig någonting i alla fall. Jag som avskyr bakning och matlagning, men ligger och googlar näringstäta recept halva natten för att sedan ägna hela dagen efter åt att handla och försöka baka/laga allt det där. Vi som hoppas varenda gång att hon ska ha gått upp i vikt. Vi som oroar oss hela tiden trots att vi ser att hon är pigg, glad, utvecklas och mår bra. 
 
Vi är inte perfekta, det är ingen. Men vi gör så gott vi kan - varenda minut, varenda sekund. Anton åker till jobbet trots att han bara fått 3 timmars sömn - för att vi ska kunna leva och ha det bra. Jag far upp ur sängen (nästan) lika snabbt som Samaya för att byta blöja, fixa frukost och mata/släppa ut hundarna. Ofta har jag varit uppe 1-2 timmar innan jag själv ens hunnit gå på toaletten. 
 
Jag ägnar hela min dag åt att ta hand om min dotter. Leka med henne, läsa för henne, öva på färger och att räkna. Vi är ute i trädgården och leker, pratar och myser. Vi äter lunch och en massa mellanmål. Vi går promenader med hundarna och kryper upp i soffan för att kramas och sjunga tillsammans. 
Vi försöker ta oss iväg till öppna förskolan och liknande men vi hommer inte så ofta som vi vill. 
 
Sova middag behöver hon men hon vill inte. Är för "med". Måste ha koll på allting och kommer inte till ro. Jag njuter ändå av dagarna med henne även om de för tillfället är färre/kortare pga. min sjukskrivning. Ibland sörjer jag att jag inte orkar vara med henne varje dag, men jag försöker tänka att jag laddar batterierna och kommer tillbaka starkare än någonsin. 
 
Anton kommer hem och lagar middag till oss. Vi sitter länge vid bordet för att Samaya ska få äta i sin egen takt. Hon får kladda om hon vill, sen får hon ett bad i vasken som hon älskar. Vi tittar på Bolibompa tillsammans och passar på att klippa naglar och borsta hår.
 
Vi håller humöret uppe trots att vi inte sovit ordentligt på över 1,5 år. Trots den ständigt gnagande oron över hennes (dåliga) tillväxt... 
 
Samaya är nog världens gladaste unge. Hon är så pigg och sprallig. Full av charm och bus i blicken. Nya ord sprutar ut ur hennes mun varje dag och hon lär sig saker hela tiden. Hon älskar livet så som bara ett oförstört barn kan göra. 
 
Men på kvällen kommer min ångest  krypande. När hon tvärvägrar att somna. När hon gör allt i sin makt för att hålla sig vaken. Nu är vi trötta... vi försöker att hjälpas åt och låta varandra ta en paus. Vi har provat allt... vädra, bada, strikta rutiner, inga rutiner, mer aktivitet på dagen, mindre aktivitet på dagen, tillskott av omega-3, lavendelolja i sovrummet, läsa godnattsaga, sjunga, vagga, buffa rumpa, klia rygg och pilla hår, bära, köra bil, gå med vagnen... men hon vill inte somna. Hon blir arg och ledsen. Övertrött såklart. Klockan är 02 och "alla andra" barn sover sedan många timmar. Vi äter igen - allt hon får i sig räknas och ingen vill ju somna på tom mage. Somnar till slut av ren utmattning - men inte helt utan protester. Vi är helt färdiga - trillar i säng och hoppas att det ska bli en bra natt. 
 
Samaya vaknar nästan alltid pigg och glad, oavsett hur mycket eller hur lite hon har sovit. Hon äter lika bra/dåligt oavsett hur mycket eller hur lite hon har sovit. Den stora skillnaden är om vi väcker henne på morgonen. Gör vi det så vill hon inte ha frukost. Inte mellis. Inte lunch... därför får hon sova. Till 11 eller 12 ibland om det behövs. Vi prioriterar först och främst att hon får i sig mat, och därefter att hon får så många timmars sömn som möjligt under natten. 
Det gör att vi ibland inte hinner så mycket. Hur ska vi lyckas klämma in en playdate i allt det här? Hon kan inte sova middag när man är iväg. Hon äter sämre när vi inte är hemma. Våra hundar måste rastas och måltider ska fixas. 
Dessutom tar våra matstunder oändligt lång tid. Bara frukost, lunch och middag tar kanske en sådär 5 timmar tillsammans. Och vi äter ju mellis och "nattamat" också. 
 
Får höra att jag är tråkig. Att jag aldrig har tid att ses. Frågor om varför Samaya inte bara kan sova i vagnen, eller äta lunch där. Sånt som kanske fungerar för andra, men inte för oss - inte just nu. Vi får försöka klämma in aktiviteter mellan mat/sömn, som vår dag faktiskt till stor del består av.
 
Vår lilla, lilla tjej som har en så stor personlighet. Hon har massor med integritet och självförtroende. Ibland verkar hon titta på mig med en blick som säger "lita på mig mamma, jag fixar det här". 
 
Jag försöker att inte vara för hönsig - trots att det är precis vad jag är. Jag vill skydda henne från allt ont här i världen, oavsett om det gäller ett brustet hjärta eller det där hala golvet som verkar lurpassa på henne. 
Ungen är helgalen. Hon vill helst slå kullerbyttor ner från soffan, stå i pottan och borsta tänderna. Gunga alldeles för högt, snurr-dansa tills hon trillar och springa så fort att benen trasslar ihop sig på henne. Min underbara unge med all denna energi! 
 
Det är förresten ingen som förstår var hon tankar sin energi ifrån. Med så lite sömn och mat... men det bryr hon sig inte om! Hon tar dagen med en klackspark och inspirerar alla andra att göra detsamma! 
 
Hon kör totalt slut på mig, men ändå kan jag skratta så tårarna rinner när hon är igång med sina upptåg. Hon tar mycket energi, men hon ger minst lika mycket tillbaka. 
 
Jag önskar så att andra kunde se henne dygnet runt. Förstå hur hon är på riktigt. Mamma är den "utomstående" som ser mest av det. Eftersom jag fortfarande är sjukskriven men Anton jobbar igen, så ställer hon upp för jämnan och avlastar mig så jag får vila. Jag körde mig själv rakt in i väggen, i jakten på att bli en så "perfekt" förälder som det är möjligt att bli. För jag gör ju sällan något halvhjärtat. 
Men äntligen börjar det vända hoppas jag. Jag är sjukskriven på 75% istället för 100%. Jag har, trots en strid ström av tråkigheter omkring oss, lite mer energi än för några månader sedan. 
 
Min önskan är bara lite förståelse. Även om just ditt barn sover som det ska och äter som det ska, så betyder det inte att alla andra har det likadant. Vi är lyckligt lottade som har ett så glatt barn. Jag skulle inte vilja byta bort henne för allt i världen. Men ibland tänker jag att hon nästan hellre hade fått vara lite gnällig och tjurig. Bara hon åt... och sov. Så vi slapp oroa oss. Och slapp alla läkarbesök... 
 
Samaya - du är det finaste vi har och vi plockar ner månen till dig om det är det du vill! Vi river upp himmel och jord för din skull. Mamma och pappa älskar dig! 
 
 
 
 
 

Vi köpte en cykelvagn

Long time no see - igen. 

Dagarna tickar på här hemma. Jag är sjukskriven och går mest omkring i zombie-läge, Samaya sover och äter fortfarande som en kratta, Doris har varit sjuk igen och Harry har blivit en störig tonåring. 

Det händer så mycket jag vill skriva om men sedan blir det aldrig av. Finns varken tid eller ork trots att mamma och andra ställer upp och passar Samaya så jag får vila lite. Inte lätt att vara sjukskriven när man är mamma inte! För det är man ju dygnet runt, oavsett om hon är hos mormor eller hemma, men lite lättare är det att vila när man är själv hemma. 

Jag ville i alla fall berätta att vi köpt en cykelvagn. Har slitit mitt hår över att Samaya vägrar åka vagn (med mig) och att jag inte kommer ut med hundarna. De aktiveras ju hemma men behöver såklart promenader också. Funderade på att rusta upp skrindan som gick sönder lika fort som vi lagade den, men insåg att den blir svår att rulla omkring Samaya i på grusvägarna. Så fick jag tipset om en cykelvagn! 

Hittade en begagnad till ett okej pris och gjorde en (tillfällig) snabblösning med buntband för att fästa skaklarna i den. Och vet ni? Samaya älskade det! Hon var nöjd, Doris var nöjd och jag var nöjd! Harry får tills vidare egna promenader för jag måste träna både Samaya och Doris lite mer innan jag vågar lägga till en slyngel, haha. 

Min förhoppning var även att Samaya skulle kunna somna i cykelvagnen och det gjorde hon nästan - men tyvärr så går ryggstödet inte att fälla och jag tror det var där skon klämde. Vem vill sitta och sova i 90 graders vinkel liksom? 

Får se om vi kan lösa det på något sätt, annars blir det kanske till att investera i en bättre vagn med fler funktioner. Det är det värt om ungen somnar! 

Det var allt jag orkade skriva idag. Här kommer lite bilder och ett filmklipp från vår premiärtur :) 



- Premiärtur med cykelvagnen

"Det är min hund, jag vet bäst"

Jag har funderat på en sak. Länge. Ju mer jag funderar på det, desto mindre av det förstår jag.  
 
"Det är min hund, jag vet bäst!"
"Det är mitt barn, jag vet bäst!"
 
Känner ni igen dessa fraser? Visst är det något man hör/läser ganska ofta? Jag har i alla fall läst detta oändligt många gånger i diverse forum. Ett tag läste jag bara om hund, var med i hundgrupper och liknande. Varje gång någon hänvisade till forskning och rekommendationer så var det alltid någon som svarade såhär. När jag var gravid gick jag med i en hel del gravid-/föräldragrupper - och gissa vad? Det var exakt samma sak. Någon styrkte sitt argument med forskning och någon annan gav svaret ovan. 
 
Missförstå mig rätt. Jag är helt övertygad om att man som hundägare eller förälder, känner sin hund eller sitt barn bäst. Jag är också övetygad om att de allra flesta gör sitt bästa efter sin förmåga och övertygelse. 
Men det här inlägget ska inte handla om det. Det ska handla om förvirringen som uppstår i mig när personen som i den ena diskussionen hänvisar till forskning, även är den personen som i den andra diskussionen ger svaret ovan. 
Jag förstår inte! 
 
Nu vill jag bara stoppa dig ett ögonblick! Jag vet att hundar (djur) och barn inte ska jämföras. Jag vet att det inte är samma sak. Men det här går att applicera på så många andra ämnen än hundar och barn. Att jag tar dessa två som exempel är dels för att båda rör levande varelser som vi har ansvar över, och dels för att det är dessa ämnen jag är mest insatt i. Sånu vet du det. 
 
Jag ska ta ett par konkreta exempel för att ni ska hänga med i min tankegång. Jag kommer dock inte att hänvisa till några källor i den här texten. 
 
Exempel 1
Person A"Hundar försöker att dominera oss och vi måste visa vem som bestämmer"
Person B"Det stämmer inte. Den här forskningen (...) visar på det helt motsatta"
Person A"Det spelar ingen roll vad forskningen säger för det fungerar! Jag vet att hundar gör såhär och min hund försöker alltid att dominera mig om jag inte sätter den på plats. Det är min hund, jag vet bäst"
 
Exempel 2
Person C: "Bestraffningar som time-out kan vara skadliga för barn"
Person B: "Mitt barn har inte tagit skada av det, det fungerar bra för oss"
Person C: "Den här forskningen (...) visar att det kan ge men som inte syns förrän senare i livet"
Person B: "Jag har gett mitt barn time-out och hen är minsann fullt normalt. Det är mitt barn, jag vet bäst!"
 
Börjar ni förstå hur jag tänker? Person B är alltså samma person i båda exemplen. I det första är det person B som lägger fram forskning. I det andra är det samma person B som förkastar forskningen till förmån för "vad som fungerar". 
 
Nu sitter jag självklart inte här och menar att man alltid ska fatta beslut utifrån den forskning som finns. Ibland är studier bristfälliga, ibland finns det för få på ämnet och ibland är de utformade för att gynna ett specifikt antagande - osv. Det är viktigt att komma ihåg att en studie sällan bevisar att något är på ett visst sätt - men den kan ge en indikation på att man är något på spåren. 
 
Oavsett vad man tänker om det här med forskning och studier, så tycker jag att det är så märkligt när man å ena sidan är supernoga med det och å andra sidan förkastar det helt. Hur kommer detta sig? Varför? Finns det någon forskning på det här fenomenet? Om inte - så borde det verkligen göras! 
 
Vad tror ni? Beror det på omgivningen och dess åsikter? På hur man själv är uppväxt med hundar och/eller barn? 
Jag kan förstå det mer i de situationerna personen är antingen hundägare eller förälder. Handen på hjärtat: Vem har inte någon gång kommit med välmenande råd till en förälder, utan att ha barn själv? Jag kan erkänna att jag gjort det - något jag ofta ångrar idag. Varför? Jo helt enkelt därför att jag var helt clueless! Jag trodde på fullaste allvar att jag kunde förstå hur det var att ha barn, innan jag hade det själv. Nu kan jag konstatera att det kunde jag inte. 
 
Men nu kan jag stolt titulera mig både hundägare och förälder - äntligen är jag berättigad till att ha åsikter, tjoho ;)
 
Förlåt, nu kom jag ju helt ifrån ämnet! 
 
VARFÖR bryr man sig om att läsa på inom det ena ämnet men inte det andra? Kan någon förklara det för mig? Hoppas ni förstår att jag inte menar att klanka ner på någon och att jag inte anser att alla borde läsa varje forskningsrapport inom varenda ämnen de är intresserade av. Men jag ser de här personerna som riktigt nördar ner sig i hund och sen avfärdar allt när det gäller barn  - eller tvärtom. 
 
Jag gjorde ett avtal med mig själv när jag blev gravid. Jag skulle inte go nuts och "lära mig allt om barn" bara för att jag skulle ha ett barn. Det misslyckades kan jag säga, haha. Inte för att jag kan allt om varken hundar eller barn men jag är nyfiken, vetgirig och kan inte hålla mig borta från Facebook-grupper, bloggar, böcker, artiklar, krönikor mm. Ju mer jag lär mig och inser om det ena ämnet, desto mer måste jag forska om det i det andra. 
 
Till exempel så vet väl de flesta av er som läser min blogg att jag tränar hund med belöningsbaserade metoder. Jag vill gärna förstå varför en hund gör som den gör, och behandla den utifrån det. Samma sak med barn. Varför gör barnet såhär och hur ska jag bemöta det på bästa sätt? Jag kom i kontakt med begreppet "Nära Föräldraskap" (eller "Attachment Parenting"). Väldigt kort så handlar det om att bemöta och bekräfta sitt barn, visa det samma respekt som vuxna får, att vara lyhörd inför barnets känslor och behov osv. Här kände jag att jag hittat rätt! Det är liksom barnens version av "snälla träningsmetoder" i hundvärlden. En del kallar det att curla. De har helt missuppfattat vad nära föräldraskap innebär och står för. Precis som att en del kallar det att "låta hunden bestämma allt" när man nämner belöningsbaserad träning. 
 
För mig känns det mest naturligt att följa samma spår med Samaya, som jag gör med hundarna. Det är ju något jag tror på, något jag sett att det fungerar och något som mycket forskning står bakom. Alla behöver inte tänka likadant som mig, men jag kan ändå inte låta bli att undra... Varför tycker vissa att det är helt fel att bestraffa eller hota en hund, men gör det dagligen med sitt barn? Eller varför tycker andra att det är helt fel att bestraffa och hota ett barn, men gör det dagligen med sin hund? 
 
Hundar och barn är inte samma sak. Jag vet det. Men båda väcker känslor, åsikter och debatt. Det finns många råd och rön, olika vägar och övertygelser att följa oavsett om man är hundägare, förälder eller båda två. 
 
Jag tror på magkänsla och instinkt. Men jag tror också på medvetna beslut och på att inte blunda för den forskning som faktiskt finns. Bara för att någonting fungerar i stunden så betyder det inte alltid att det är det bästa alternativet. 
 
Vad tror du på?